malinrosa

Just nu är jag och hundarna förföljda av ett rådjur. Det är en ung bock som smyger på oss i buskarna var vi än går. På nätterna står han i trädgården och väntar på att rosknopparna ska bli lite, lite större innan de smakar som allra bäst. Hampus har utsett sig själv till rådjursjägare och sticker som ett spjut så fort han ser eller hör rådjuret. Efter någon minut kommer han tillbaka, lägger öronen tillbaka medan han får en utskällning av matte och går sen glatt och stolt vidare. I koppel hädanefter...

Sessi är nu tre månader och sötare än sötast. Gosig som bara den. Vi klippte klorna i morse, men det gillade hon inte. Hon tuggade och tuggade på min tumme medan dottern klippte.

"Klipp för helskotta inte för långt för då har jag ingen tumme kvar!" gnällde jag, men det gick bra.

Hampus går med häftmassa i öronen just nu som förberedelse till utställningen den 18. Alla tycker han ser dum ut, men Sessi är överlycklig och ligger och tuggar på häftmassan hela tiden. Hoppas den inte är farlig...

Fick lite dåligt samvete när jag kollade runt lite i andras bloggar. Jag har skyllt på värmen i några dagar nu och levt ett väldigt behagligt liv med hundar som mest sprungit runt och haft sommarlov i trädgården. Hösten känns ju avlägsen nu, men jag vet att den kommer, och då ska Hampus fixa lydnadsettan, så det är bara att pallra sig ut och träna. Faktiskt tyckte han att det var riktigt kul att få göra något vettigt. Han var jätteduktig fast vi fick hålla oss i skuggan för att stå ut. Sen lekte vi "upp-på-stenar" leken. Den var rolig. Hampus hoppade själv upp på stenar och balanserade på trädstockar på vägen hem, bara för att det är så roligt. Nu är han ju ett år och får börja hoppa lite mer, det tycker han är jätteskoj.

Att åka buss till veterinären gick bra men var lite läskigt. Det var bara en hållplats, så Sessi hann inte med att bli åksjuk. Att ta spruta gick hur bra som helst, ingen av hundarna så mycket som ryckte till ens en gång. Sen träffade vi en av sonens fd flickvänner som gjorde praktik där. Kul! Hon tyckte Sessi hade blivit stor, och det har hon verkligen också.

Var och shoppade med kompisen specialpedagogen i Kista centrum. Där var det rörigt och stökigt. Smart drag av affärerna att ha sommarrean när alla just fått sina skattepengar. Halterneck är grejen i år tycker jag. Det är verkligen snyggt, men kräver en bra behå. Den hittade jag på Lindex för 79 kronor. Men aldrig mer kommer jag äta på foodcourten där. För andra gången blev jag magsjuk efter det.

Happy thursday!

Hampus var som en jojo i ett snöre på kursen igår. Hoppade och skuttade, upp och ner och hit och dit. Men det var sista gången, och av någon konstig anledning fick vi diplom i alla fall. Antagligen hade Susann redan skrivit ut dem. Att sitta eller ligga eller äta schmackos var han inte ett dugg intresserad av.

Förresten har jag upptäckt att de säljer mycket skit till korkade, nyblivna hundägare som jag. Schmackos och låtsasbacon som jag har köpt är det socker i. Inget mer sånt. Och så köpte jag nån sorts tuggben med kött i mitten. Efter två dagar började den lukta äckel. Jag tog ifrån Hampus den och undersökte den lite närmare. Den var full med larver!!!!!!!!!! Kräks!! Inte för att Hampus hade något emot det, men jag höll på att svimma. Alltså! Dags att bli medveten konsument. Även i min roll som hundägare!

Egentligen skulle jag ha badat vovven idag så han är fin till utställningen, men maken bjöd mig på middag på kvarterskrogen, så jag hinner nog inte. Får ta det i morgon i stället.

Happy wednesday!

Nu har jag gjort det! Jag har anmält mig och Hampus till en kurs i tävlingslydnad! Det har alltid varit min dröm att ha en sjukt lydig hund. Undrar om det är Hampus dröm att bli en?

Igår var han fullständigt odräglig, jag kunde inte gå en meter utan att han högg mig i tårna. Hela dagen ville han bara leka och tramsa och knycka saker han inte fick ha. På kvällen lyckades han med konststycket att få tag på ett batteri att gnaga på.  Så nu har jag fått ringa djursjukhuset för första gången.

De sa att det antagligen inte var farligt. Det värsta var att han kunde få frätskador i munnen så dottern och jag fick skölja ur munnen på honom med en blomspruta. Han tyckte det var kul!

Men idag har han varit superduktig och lydig, så jag hoppas att det bara var något tillfälligt.

I helgen ska Hampus till Västerås på hundutställning. Det ska bli spännande. Hans kullsyster blev BIR-valp när hon ställdes ut första gången. Så nu ska han badas och fixas till innan helgen. Och bli ännu finare än vad han är.

Happy monday!

Den här gången var vi inte bäst på kursen. Vi var sämst. Vi skulle träna på inkallning, men Hampus ville inte komma när vi ropade. Han ville leka med Sigge. Alla hundarna vill leka med Sigge.  Sigge är värsta partyhunden. Han vet hur man har kul. Han är störst och när han skäller så lyssnar alla. Människor är tråkiga och vill att man ska gå i koppel och sitta och ligga. Blää tycker Hampus om det. Som tur var hade vi jättesmaskigt godis med oss. Schmackos. Av någon anledning smakar det väldigt gott. Och när jag och dottern tjoade och lockade så kunde Hampus tänka sig att komma strosande åt vårt håll. När han hade hälsat klart på Sigge. Och nosat på en god lukt. Och hoppat på kursledaren. Och kissat på hennes påse. Mycket pinsamt.

Vi funderar allvarligt på att ringa uppfödaren och fråga om hon kan ta tillbaka Hampus. Vi är så dåliga på att vara mattar, han förtjänar verkligen inte oss.

Men vi ska ta oss i kragen och använda påsklovet till att träna.

Det där med att veta vad man gör är ju något som varierar efter dagsformen. Men jag tror nog att man inte heller får ha för höga förväntningar. Om jag tror att jag ska vara glad och pedagogisk varje dag, och säga de rätta sakerna jämt och inte ha några arga mammor som ringer till rektorn och säger att jag är dum så har jag nog för höga krav på mig själv. Men om jag tänker mig att jag ska tråckla mig igenom tre år på något vis och komma ut på andra sidan med barn som kan läsa, skriva och räkna, då vet jag att det är något jag kommer fixa. Men det kanske är som Millie säger att jag har för liten intressesfär. Skrattade gott åt den kommentaren. Och Annica, jag tycker inte att du ska vara lika nojig som jag och vänta tills du blir medelålders med att bli nöjd med dig själv. Kul att höra från Sofia, det var länge sen! Och Bella, hur går går det med din blogg?

Happy tuesday!

Det går sådär med hunduppfostran just nu. Det är mycket Brutus och lite Hampus. Häromdagen stod maken och jag själva i skogen och stirrade på en glad, hårig hundrumpa som försvann i fjärran. Maken konstaterade lakoniskt:
"För att vara en vallhund som vill hålla ihop flocken gör han ett förbannat dåligt jobb!"
På eftermiddagen gick vi till skogen för att träna på inkallning. Det gick inget vidare. Så länge jag hade godis och vi var själva gick det bra, men när det kom en annan hund gick det lite sämre. Den andra hundens husse tittade intresserat på mina försök att locka på min hund, och berättade att hans hund alltid gick lös och det var inga problem.
"Så trevligt!" väste jag och tänkte: "Dra åt fanders, och ta din usla hund med dig."
Idag rymde Hampus när jag var ute på altanen och vårfixade lite. Först invaggade han mig i säkerhet genom att hålla sig två meter ifrån mig, men sen kom sonen ut och skulle gå till bussen. Hampus bestämde sig för att följa med. Jag gormade. Fast jag försökte låta glad och trevlig, det gjorde jag verkligen. Hampus stannade och tittade på mig innan han kom fram till att jag nog inte var riktigt ärlig och rusade iväg efter sonen. Jag efter. Sonen hörde att Hampus inte hade tillåtelse att komma så han schasade iväg jycken. Hampus hade inga planer på att komma till mig. Han fattade ju att jag av någon mysko anledning var sur för något. Då kom en bil. Som tur var hände allt det här på vår lilla väg, där folk oftast kör sakta, så bilföraren stannade och väntade på att vi skulle lösa situationen. Det är då det brister för Hampus. Han får inte gå till husse, matte är grinig och läskig, och bilen känns inte helt ok. Han sätter sig mitt i vägen och tänker över sin situation.
Jag lockar och lockar. Hampus sitter där han sitter. Till sist går jag fram och lyfter upp honom och bär honom hem. Jag berättar för honom om vad jag tycker om hans beteende. Han är lindrigt imponerad. Han ville ju bara hälsa på sin husse. Nu får han gå kopplad ett tag tills vi har hunnit få förtroende för varandra igen. inte så kul, men så funkar det.
Happy sunday!

För att göra en snabb sammanfattning: Det var kallt! Väldigt kallt!

Nu till den längre versionen.

Igår var vi på första kurstillfället i vardagslydnad. Med vi avser jag mig själv, dottern och jycken. Sonen har jag inte sett skymten av på ett par dar, och maken är av den uppfattningen att hundar ska lyda utan träning, annars är de dumma. Hampus var inte bara den snyggaste hunden på kursen, han var också den smartaste och lydigaste. Jag lovar! Helt objektivt! Jodå, vi fick träna på ögonkontakt och sitt och ligg och stanna kvar och allt det där. Hampus kunde ju redan det innan, men det är ju en sak att träna i kökets lugna vrå, där man har att välja mellan att göra som matte säger, eller att ha tråkigt. Här fanns det ju massor av kul kompisar att spana på. Bredvid oss stod en ung tjej med en gårdshund som hette Doglas. Hampus båda bästisar är gårdshundar, så han blev ju helt vild av lycka när han fick syn på Doglas. Och sedan grusades alla förhoppningar om att få rusa runt och leka vilt när vi började ösa kommandon över honom. Men Hampus var inte ledsen för det! Han fick ju korv! Massor av korv! Korv är gott! Och lite cirkustrix för en bit korv känns ju helt ok.

Så nu känns det ju som om nästa steg är VM i lydnad, så klart. Nån som vet var det går i år?

Happy wednesday!

Hampus känner sig lite ensam. För första gången sen han kom till sin nya familj saknar han sina hundkompisar. Människor är kul och man får en massa mat och gos och kramar, men en riktig hundkompis är något annat. På promenaderna låter hussarna och mattarna honom inte hälsa på andra hundar som de inte känner, utan bara går förbi. Det är inte så kul.
Men så plötsligt får matte en snilleblixt och åker och hämtar mormors galna labrador. Släpper ut honom i trädgården där han lägger sig med magen i snöblasket och gnager på ett ben. Ut kommer Hampus och får syn på en hundkompis. I ren och skär lycka springer han fram till kompisen, som plötsligt reser sig och blir jättestor! Hampus drabbas av dödsångest. Hans korta liv passerar revy och han vänder och springer så fort han kan och gömmer sig bakom matte. Vilt skrikande!
"Hjilp, hjalp hjolp! Ett jättestort svart monster försöker döda mig!"
Labradoren tycker det är jättekul med en liten hund som springer för fullt och lufsar glatt efter. Hampus samlar allt sitt mod och skäller ut monstret.
Nåja, för att göra en lång historia kort. Dagen slutar med att de två vovvarna är bästisar och ligger och sover i varandras armar fram mot eftermiddagen. När de inte odlar sitt gemensamma intresse: att se riktigt söta och rara ut när de tigger godis.
Happy monday!

Efter att ha invaggat oss alla i säkerhet och fått oss alla att tro att han är en snäll hund, har Brutus nu börjat göra skäl för sitt namn. Han rymmer, tuggar på saker och ställer till med bråk! Idag har han varit uppe på ett bord, vält omkull ett glas med vatten, tuggat på fjärrkontrollen till TV:n och, värst av allt: gnagt sönder makens bärbara dator. Är det någon som har ett gästrum åt en hemlös kvinna och hennes odrägliga hund?
Nåja, om jag ska vara helt ärlig är det ju vårt eget fel, vi har inte valpsanerat tillräckligt. Nu går jag runt och försöker titta med valpögon på alla våra prylar. Vad ser tuggvänligt ut?
Dessutom har vi upptäckt att Brutus har en otäck passion för bajs. Häst- hund- katt- rådjur- det kvittar! Allt är lika attraktivt. Suck, suck dubbelsuck. Och så är han så sööööt samtidigt, men just innan man trycker dit en rejäl nospuss hindrar man sig när man minns var den söta söta nosen nyss befann sig.
Men ändå, vad härligt det är att vandra i snöig skog med en glad och skuttande valp med snöfläckar på nosen. Och vad mysigt det är att komma hem till någon som blir helt överlycklig över att se en, spelar ingen roll om man varit några timmar på jobbet eller ute vid brevlådan i 2 minuter. Och duktig är han, vi har klippt klorna och kammat öronen och tränat sitt och ligg och det går alldeles strålande. så det ska nog bli hund av den här slyngeln också. Så småningom.
Happy thursday!

Vi klampar så mycket vi kan när vi går genom skogen nu för tiden av rädsla för att krocka med älgar på promenaderna. Eftersom de springer över skogsstigarna kors och tvärs där vi går, misstänker jag att de har börjat leka chickenrace med oss.
"Ok, den som kommer närmast vinner!" säger de till varandra när de vaknar på morgonen.
Efter älgincidenten tittar jag mycket noga på alla skuggor jag ser och inbillar mig att de är älgar, och ruskigt nog så är de det ibland. Ibland är de rådjur. Det är inte lika läskigt, det är bara det att då säger det bara "Kapiiiiing!" när Hampus far iväg som ett skott och jagar dem så långt han orkar. Men vänta nu! Shetland Sheepdog har ju ingen jaktinstinkt, kanske ni invänder. Nå, antingen har ingen berättat det för Hampus, eller också ska han väl valla dem, vad vet jag. Hoppas han ger rådjuren vad de tål efter vad de gjorde med min nya rosbuske som jag planterade i trädgården.
Tog ut kompledigt på eftermiddagen i stället för att gå på ett tråkigt möte och tog en sväng i skogen med Hampus. Ett mycket bra val känns det som. Ångrar mig inte ett ögonblick!
Happy wednesday!

Vaknade fem i morse, inte av att ha blivit störd eller så, nej, Hampus snusade så skönt. Men jag var jättekissnödig. Tänkte att jag lika gärna kunde ta en hundpromis som ligga och reta mig på att jag inte kunde sova. Hampus tyckte det var en utmärkt idé.
Det snöade ute. Jag blev orolig att det skulle vara glashalt under snön, och det var det också på vissa ställen, men det gick bra för det mesta. Vi gick upp till skogen, och där kissade Hampus! Utomhus.
"Mattes fina, fina hund!" sa jag, och klappade. Vovven såg förvånade ut som om det inte alls var något märkvärdigt. Sen fick han faktiskt springa lös i skogen. Jag vet ju att han kommer när jag ropar och tänkte att det nog inte är någon större risk att möta andra hundar eller människor där vid den tiden på dygnet. Jag hade rätt, och det gick jättebra. Han kom hela tiden tillbaka till mig och kollade att allt var ok. Tror han tyckte det var härligt att få springa.
När vi kom hem tömde han matskålen till sista smulan för första gången sen han kom hit. Jag känner på mig att när han börjar göra ifrån sig utomhus hela tiden kommer han bli DPH, alltså Den Perfekta Hunden! Pga den allergi som min familj lider av har det inte blivit några foton. De tjatar som tusan på jobbet, men vi får ju utslag över hela kroppen om vi lägger tillbaka saker på sin plats när vi har använt dem. Därför ligger kamerakabeln fortfarande på sitt gömställe och fnissar förtjust när vi letar på andra ställen. Men Hampus finns faktiskt i verkligheten, jag har inte blivit fnoskig och börjat hitta på låtsaskompisar.
Happy Tuesday!

Jag är helt slut! Hampus också. Han ligger här bredvid mig och har äntligen lyckats komma till ro. Dagen har varit ett enda nedräknande, alla barn och all personal på hela skolan har skuttat av glädje och fröjd över Hampus ankomst. Klockan halv sex fick jag och dottern komma och hämta honom. Vi körde så klart lite vilse, eftersom jag trodde att hon hittade, och hon var helt övertygad om att jag hittade. Sen satt vi hos uppfödaren och fick information om en hel massa saker, som jag har glömt, och sen fick jag skriva på papper, och sen fick jag en massa papper som jag skulle ta med mig hem, och om inte dottern hade tagit med dem hade jag glömt dem. Men jag glömde inte Hampus.
Han är en försiktig liten kille, som nosar lite på saker går omkring och tittar och undrar mycket vad han gör här och när han ska få åka hem. Dessutom älskar han katter, och skulle jättegärna vilja leka lite med vår katt, men hon är mycket skeptisk. Det finns en enda leksak som hon har tyckt varit kul i sitt liv - en tovad boll. Den tog Hampus genast i besittning. Hon sa ingenting, bara stirrade på honom med hat i sina gula kattögon.
Att kissa utomhus tycker Hampus är otäckt och barbariskt. Däremot kan han tänka sig att klämma fram några droppar på någon av våra mattor. Att äta ur matskålen är heller ingenting han betraktar som civiliserat. Han vill ha direkt ur handen. Han går mycket fint i kopplet. Om det stramar det minsta saktar han genast in och tittar på mig och undrar vad jag vill.
Maken är helt ifrån sig av lycka och sitter och gullar med Hampus hela tiden. Naturligtvis är Hampus också överförtjust i honom, helt ovetande om att jag har tömt alla mina bankkonton för att JAG ville ha en hund!!!! Dessutom försöker maken övertala mig att döpa om Hampus till Brutus?! Han tycker det skulle låta mycket bättre när han pratar med sina kompisar.
Nu ska jag ta mig en dusch, och sedan ska jag nog gå och försöka sova. I morgon ska jag försöka få in några bilder på honom, men just nu orkar jag inte.
Happy Friday, the happiest friday ever!!

Efter att ha funderat i tolv år har jag nu alltså impulsköpt en hund! Jag pendlar mellan hysterisk lycksalighet och nagelbitande oro. Så här hade jag inte alls tänkt mig det hela... Och ja, köpt hyfsat billigt slutade det med, inte fodervärd som vi tänkte från början. Och inte blev det collietik heller, utan sheltiehanne. Men jag tror det blir bra. Faktiskt helt fantastiskt! Han var ju jättefin och trevlig och mysig på alla sätt och vis. Men dottern håller fast vid att hon ska ha en tik, så två gånger om året kommer vi ha två hundar som står på varsin sida om en dörr och ylar hysteriskt. Mysigt! Har en känsla av att jag kommer kasta ut dottern och hennes byracka vid ett sånt tillfälle så fort hon slutat skolan och skaffat sig jobb.

Var i djuraffären igår och shoppade lite. Är pank, vansinnigt pank. Jag lyckades också reta upp djuraffärsbiträdet när hon skulle hjälpa mig välja ut ett halsband. Hon hade ett fasansfullt ärr på ena armen och för min inre syn så såg jag hur hon hade tampats med antingen en ilsken rottweiler, alligator eller komodovaran. Folk har ju så konstiga husdjur nu för tiden, det har jag sett på tv5.
"Vad har du för djur?" frågade jag. Så här i efterhand kan man ju fråga sig varför jag måste lägga mig i det. Hon bara stirrade på mig en stund och förklarade sen med en sån där röst man använder till utvecklingsstörda att hon hade opererat sig. Hade jag inte haft hela famnen full med dyra saker jag skulle köpa hade hon antagligen bett mig avvika från affären, men nu samlade hon sig och log lite stelt, tog betalt och önskade mig lycka till med vovven. Kan så klart aldrig gå tillbaka till den affären.

På fredag kommer vovven. Medan barnen läste tyst läsning på morgonen räknade jag ihop min komp tid, och insåg att jag nog inte kommer vara så mycket på jobbet nästkommande veckor. Jag ska pussa på min hund i stället för att sitta på trista möten.
Happy tuesday!

Alltså hur kunde Robert Wells åka ut ur körslaget? Ok, om sanningen ska fram så har jag inte tittat de två senaste gångerna, jag har varit på femtioårsfester, men ändå?! Den var ju superbra i de första programmen. Nu ska jag i fortsättningen följa programmen slaviskt så att jag faktiskt kan ha en genomtänkt åsikt. Och Magnus är kvar?! Vad har hänt de senaste gångerna? Nä, jag måste nog faktiskt se programmen, inte bara lyssna på skvaller och läsa fläskiga rubriker.

Jag körde hem från festen igår. Himla skönt att vara hemma i ett nafs, slippa vänta i en evighet på att få taxi och rackarns vad pigg jag är idag. Men vet ni om att folk blir himla fåniga när de dricker? Och varför måste de säga allting två gånger? Jag hörde vad de sa redan första gången, men alla upprepade allt de sa minst två gånger. Och när jag hade bestämt mig för att jag ville hem, då samlades alla i hallen och började dra lumparhistorier! Alltså! Stön! Där gick en halvtimme till av mitt liv alldeles åt pepparn. Så det gååååår att vara nykter på fester, men jag rekommenderar det inte precis.

Träffade hunduppfödare på festen, och vi diskuterade rasstandarder och korkade utställningsdomare. Ingen tycker att min plan om att skaffa två valpar samtidigt är en bra idé. Typiskt. Jag hatar att ha fel, och hur ska jag lyckas övertyga dottern? Igår blev det inget hundbesök, men idag ska vi träffa den unge mannen och bilda oss en uppfattning. Jag flängde runt i hundbutiker igår och försökte komma underfund med vilka prylar vi verkligen kommer att behöva. Kom fram till:

1. Halsband och koppel, har ännu inte bestämt modell.
2. Matskålar, där har jag bestämt mig, tvekar bara om storlek.
3. Korg eller nåt struntar vi i tills vovven slutat gnaga, han får nöja sig med filt på golvet så länge. Annars finns det billiga på IKEA och Coop.
4. Rensa tänderna gnagpinnar. Men det har vi redan, de delade ut gratis på mässan.
5. Jag såg en fiffig hundpåse manick som man hängde på kopplet och drog fram påsar ur. Vet inte om jag behöver det eller om den bara är i vägen.
6. Behöver vi en bur till bilen? De är ju svindyra, undrar om det finns på blocket? Måste kolla.
7. Kul leksak, typ godisboll eller nåt.

Sen får det vara bra, tror jag.

Happy sunday!

Ok! Här kommer en blogg som ni inte kommer tro på, men det är faktiskt jättesant! Jodå!

Två kollegor kommer fram till mig och presenterar en nyanställd. Vi hälsar och pratar, och jag tänker inte mer på det. Förrän jag står och pysslar i mitt klassrum med dörren öppen ut i fritidshallen. Och så hör jag hur en fritidsfröken pratar med några av barnen. Hon säger så här, ordagrant:
"Vet ni vad nya fritidsfröken har? Hon har en kennel, och där har hon 14 sheltisar!"
Barnen är lindrigt intresserade, men jag kastar mig med ett vigt skutt över katedern, välter läroplanen, tappar pekpinnen och krasar sönder en hel skål med kritor med ena knäet, ut i hallen där jag hoppar på fritidsfröken och frågar om jag hörde rätt. Det gjorde jag.
Så jag hoppar raskt på nya fritidsfröken och säger, ordagrant:
"Hejtrivsdubrahär?Harduenkennel?Medsheltisar?Jagvillhaen!"
Hon stirrar på mej och säger:
"Va?"
Så jag upprepar det jag nyss sa fast lite långsammare. Och med pauser så hon kan svara. Korta pauser.
Och jo, det har hon, och om jag vill kan jag få en sheltie. Typ gratis. En sobelhanne som är sex månader. Nä, men fodervärd. Han var jättefin men hade inte fått alla tänder än.  I morgon. Rumsren.
Som den sansade person jag är (hm) så behärskade jag mig (med all min själsstyrka, och då menar jag all) och sa:
"Intressant, vi kan väl komma och titta på hundarna nån gång."
Hon sa att hon skulle ta med sig foton. Nu har jag ju avgett ett heligt löfte att inte knarka hundvalpar, men det löftet har jag redan brutit ett hundratal gånger.
Dottern protesterade:
"Vi skulle ju inte ha hanhundar!"
Hon är så tråkig! Nu har jag bara typ tusen frågor, tankar och funderingar i huvudet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag återkommer. Kanske är sheltiehannen förfärligt ful och hemsk och elak!
Happy wednesday!

Ni undrar kanske hur jag hade det på hundmässan? Jo, tackar som frågar, alldeles utmärkt! Det var hundar överallt, den ena finare än den andra. Många på mässan var verkligen rasistiska, det tyckte jag faktiskt var lite obehagligt. Jag fick veta att jag absolut inte borde skaffa en collie, de var så nervösa och konstiga, gillade inte att gå i skogen. I stället borde jag skaffa en annan ras, nämligen den favoritras som den jag pratade med hade. Den rasen var helt perfekt, hade inga fel, och så hårade de inte heller, hävdade alla. Och så kastade man en blick på deras kläder och såg att de var helt fulla av hundhår. Hundar hårar punkt slut! Alla raser har nackdelar och fördelar. Nu orkar jag inte med den diskussionen längre.
Vi träffade "vår" uppfödare, hon var hur gullig och trevlig som helst. Hon hade med sig en av sina tikar, som faktiskt fick ett förstapris. Tiken var helt underbar, det finns ju lite olika typer av collie, den här typen, som jag gillar, är verkligen nätta och fina med små söta nosar. Vissa collie är lite större och klumpigare, de är inte mina favoriter, även om jag gillar dem med.
Dottern och jag hade bestämt oss för att vi skulle visa hur seriösa och kunniga blivande hundägare vi var, att vi visste hur man ska behandla hundar för att de skulle veta precis vem som är ledare. Men när jag fick syn på tiken så var det något som bara snäppte till i mitt huvud, och vips så låg jag på golvet med näsan långt inne i colliepälsen medan jag mumlade saker som: fina, fina gullehunden.
Dottern log lite generat mot uppfödaren som stirrade förvånat på mig. Hon hade säkert borstat sin hund i tre timmar för att den skulle se bra ut på utställningen.
-Man måste träna dem också, och fostra dem ordentligt, sa uppfödaren.
-Jag har koll på det där, sa dottern medan jag mumlade: fin, fin, söt vovve.
Sen tog min dotter ett stadigt tag i min arm och ledde mig bort. Långt bort.
-Jag har två valpar hemma som inte är sålda, ropade uppfödaren efter oss.
Jag bara gnydde och såg vädjande på min dotter, men hon såg strängt på mig och sa:
-Nej, vi väntar till sommaren när vi har mer tid att ta hand om en valp.
Sen gick vi och tittade på Shetland Sheepdog. Där var det hon som betedde sig illa. Tur för mig, som äntligen fick visa att jag är en ansvarsfull mamma.
Happy friday!

Jaha, då kan jag pricka av det i protokollet. Jag har klappat en pitbull! Egentligen är jag nog inte särskilt hundrädd, inte ens efter tre avsnitt av galna hundar i "Hundcoachen", för när det kom två lösa rottweilers och en pitbull mot mig idag i skogen, så trodde jag nog aldrig på allvar att jag faktiskt skulle dö. Lite snabbt kollade jag i huvudet om mina affärer var i ordning, och förutom en liten skuld på ICA-kontot kändes det rätt lugnt. Försäkringar har jag också. Så jag stramade upp mig och gick rakryggad rakt in i faran.
Ägaren ropade på sina hundar, de struntade nästan helt i det, för de var verkligen nyfikna på vad jag var för en.
"Är du hundrädd?" ropade han.
"Inte om de är snälla," svarade jag.
"De är jättesnälla," sa han.
Det var de också, de hoppade inte ens, de bara nosade, och ville bli klappade. Faktiskt var de jättefina. Kanske borde skaffa en rottweiler? Nä, skoja bara, en collie blir perfekt för mig.
När min morfar började bli gammal, och hans schäfer just hade dött så hade vi en hunddiskussion med honom. Han var hundtränare och jobbade på brukshundsklubben och tävlade med schäfrar, men när han började närma sig åttio tyckte vi att han kanske borde skaffa sig en katt i stället. Eller åtminstone en liten hund. Han stirrade på oss som om vi hade föreslagit att han skulle ta en tripp till månen. Men efter att ha funderat en stund sa han:
"Ni har nog rätt. Jag är nog för gammal för en schäfer. Det är ju väldigt krävande hundar."
Vi andades ut. Men sen fortsatte han:
"Jag ska nog skaffa en lättare hund. Kanske en rottweiler?"
Det blev ingen mer hund alls för honom. Han blev sjuk och dog kort efter det. Kanske var det kroppen som sa ifrån när den inte fick sina fyra-timmars skogspromenader varje dag som den var van vid.

Nej, efter att ha sett några avsnitt av "Hundcoachen" på TV4+ har jag faktiskt ändrat mig! Jag blir livrädd när jag ser de där skällande, dräglande monstren som dom nätt och jämt får styr på. Det ser ju helt livsfarligt ut! Tänk om min hund blir en sån där hemsk som drar omkull mig för att den vill springa fram och döda en annan hund? Det vill jag inte...
Det ser fasansfullt ut när de skäller och sliter i kopplet. Och tips nummer ett i hanteringen: Bli man. Stark man. Tips två: Skaffa ett bra stelkrampsskydd eftersom hunden kommer hoppa på dig och bita dig.
Sen kan du ju göra ledarskapsövningar också. När han säger det kastar jag mig efter kollegieblocket för att göra anteckningar, men det enda tipset han ger är att man ska säga åt hunden att sitta och sedan dra i kopplet. Och vips! Så lyder hunden...INTE! Den lyder kanske honom, men ingen annan. Typiskt!
Vad är vitsen med ett sånt program? Jag vill inte bli man. Det skulle se fånigt ut med min längd och min rumpa på en man. Men min "svärdotter" tröstar mig och säger att det är nog som med barn. Man får uppfostra dem när de är små så att de inte börjar bitas och ha sig. "Och dina barn varken bits eller slåss, ju," säger hon. Klok tjej.
På söndag ska jag och dottern till hundmässan i Älvsjö och träffa "vår" uppfödare. Får se om jag ändrar mig då. Jag får nog censurera bort det där programmet också. Suck, inte får jag se på hundprogram och inte får jag knarka hundvalpar! Återstår att äta pepparkakor!
Det stora pepparkaksracet har börjat. idag blev jag bokstavligen tagen med handen i kakburken, flera gånger!
Happy wednesday!

Nytt heligt löfte: Jag ska sluta knarka hundvalpar!

Men kolla själva! De är ju supersöta!!!

http://www.luckyoceans.se/andra_bilder_chrisdales_drygt_4v.htm

Det var så nära att jag kastade mig i bilen, illkörde till Gnesta, hostade upp en himla massa pengar och kom hem med ett litet gosenystan.

Men nej! Vad har jag sagt om impulsköp? Och särskilt inte när det handlar om gulliga saker, som valpar! Medveten konsument, javisst?! Nä, ärligt talat, det var dottern som satte ner foten och sa ifrån. Hon menade att hundvalpar är något man ska ha tid med, både för valpens skull och för sin egen. De är ju små så kort tid och då vill man ju hinna med dem. Undrar hur jag har kunnat få en så klok dotter?

Diskuterade frisyrer idag med promenadkollegan. Jag har hittat en grej som man kan använda om man har rufsigt hår som jag. got2b smooth´n chic.
Jag ska iaf aldrig mer berätta för min hårfrissa att jag är lärare, jag ser alltid så fånig ut när jag berättar det. Jag ska säga att jag är stylist, eller modefotograf, eller proffsbloggare. "Jag vill se ascool och vacker ut" ska jag säga. Jag måste ju ha en frisyr som matchar mina snygga stövlar. Eller hur?

Tog tag i min trädgård i helgen. Har försökt lägga kantstenar runt rabatten, men de tog slut. Nu måste jag övertala maken att komma med mig och köpa nya. Dels behöver jag hjälp med att bära, dels med att betala, he he! Impulsköpte, tvärtemot min övertygelse, en jackmanclematis, en stockros och en orkidee, men det var till halva priset. Sen upplyste trädgårdsmästaren mig om att jag måste gräva värsta jättehålet, minst 60 cm djupt till clematisen. Jajamen tänkte jag och körde hem så glatt! Det räckte med en blick på maken i soffan för att inse att det bara var för lilla mig att gå ut och gräva. Han var djupt inne i "Tillbaka till framtiden 1,2 och 3". Det blev nog inte 60, kanske mera 45 cm, det var ju värsta leran, asjobbigt att gräva. Håll nu tummarna för att min clematis var en hybrid som inte behövde så stort djup.
Happy monday allihop!