malinrosa

Det gick så där med mina planer igår. Inte fasen blev det någon pepparkaksdeg. Jag har nämligen mitt pepparkaksdegsrecept uppskrivet på en liten, liten, liten lapp. Hur smart är det på en skala? Inte så himla kanske, för jag har letat som en tok efter min lilla, lilla, lilla lapp. Så i år har jag blivit helt wild and crazy och provat ett alldeles nytt recept. Med skälvande knän, så klart. Hur kul är det om pepparkakorna blir misslyckade? Inte särskilt. Jag har fått några receptböcker av min svägerska som jobbar på det som hette sockerbolaget för länge sen, men som nu heter något annat som jag inte har orkat lära mig.

 Det är en jättebra receptbok, ok, det är mycket socker och sirap i recepten, men ändå. Bättre än Arlas recept där de lyckas klämma in lite kesella och creme fraiche i allt. Inte så kul när man är laktosintolerant. Och vad är det egentligen för skillnad på allt det där? I går när jag skulle köpa kesella att ha i saffransdegen, så var den slut, och då började jag fundera på om man kunde ha något annat. Går det lika bra med gräddfil, eller vad är egentligen kesella och hur kan det påverka saffransdegen på ett sätt som inte lättcremefraiche kan?

Makens tankar gick i helt andra banor, han har nämligen kommit på hur han ska göra pepparkakor idag. Med pastamaskinen! Ibland skulle det vara kul att vara man, de får jämt en massa skojiga idéer. Själv är man mest inriktad på att göra som mamma och mormor gjorde. Men om jag skulle göra som min mormor skulle jag strunta i allt julpyssel, köpa färdiga pepparkakor och i stället springa ut på stan, shoppa, dricka vin och ragga killar. Låter i och för sig rätt kul det också...

Varför ömmar då mina fingertoppar, kanske ni undrar. Tja, det finns en mycket enkel förklaring: apelsiner med nejlikor i! Nu ska jag tvinga maken till två saker: Installera ljus i trädgården, och bära ner jullådan från vinden. Sen ska det väl bli jul här också!

Happy sunday!

Idag är det en dag när allting går väldigt, väldigt långsamt. Himlen är grå och tung, och det är jag också. Men det gör ingenting. Allt jag behöver göra idag är att lösa melodikrysset och göra pepparkaksdeg. Om jag orkar ska jag också plocka fram lite adventsprylar och ta en promenad, men sen får det räcka. Den här veckan har varit riktigt tuff, och nästa blir antagligen ännu värre, därför är jag värd en låååååångsam dag.
Var och handlade häromdagen och då fick jag provsmaka en ny sorts juice. Färskpressad gomorronjuice, den var supergod, men fasen så dyr. Men jag unnade mig faktiskt ett paket, och tog ett glas till frukost. Urgott! Lite lyx kan man väl få ha en lördag.
Hela natten har jag tillbringat i USA tillsammans med mina jobbarkompisar. Märklig dröm, vi skulle åka till New York, men jag och en kollega råkade hamna i Kalifornien i stället, men det var inga problem, vi bestämde oss bara för att hyra en bil och ge oss iväg, fast jag hade en gnagande misstanke om att det var en bit att åka.
I veckan har jag jobbat en del med de små barnen, på sexårs och i ettan. Det är alltid lika tröttande samtidigt som det är livgivande. Vi skulle spela ett spel där man övade på bokstäverna. En pojke var mycket misstänksam. "Om det är något man ska lära sig något av så vill jag inte vara med!"  Jag lyckades övertala honom att prova. Han skrattade högt nästan hela tiden. När vi var klara skuttade han glatt iväg, medan han berättade för sina kompisar att det hade varit ganska ok. "Det var bara synd att man lärde sig bokstäver, men annars var det kul!" Ibland vore det kul att få glutta in i framtiden för att se vad det kommer att bli av vissa ungar. Men man kan ju misstänka att de där som gör motstånd mot allt hela tiden kommer att få en lite knöggligare väg än alla andra. Men det blir väl folk av dem också, tror jag.
Happy saturday!

Min katt är sur på mig. Jag har lagt märke till att hon har blivit lite rund på sista tiden, så jag köpte seniormat till henne. Uppenbarligen är den a/ äcklig och b/ inte särskilt mättande, för hon bara blänger ilsket på maten, och sedan på mig. Sen springer hon omkring och skriker och tjatar på att få mat. Dessutom vägrar hon gå ut när det har snöat, därför blir hon ju ännu rundare. Jag är ingen expert på kattspråket, men det är ganska uppenbart vad hon säger:
"DU kan banta! Jag VILL vara tjock, har du problem med det eller? Stick och brinn kärringjävel!"
Om hon kunde skulle hon visa fingret och smälla igen dörren till sitt rum, men nu har hon ju varken fingrar eller rum, så hon hämnas på det bästa sätt hon kan komma på: Pinkar i tvättstugan. Men jag kan också hämnas. Hon är ju inte större än att man kan ta henne i nackskinnet och förpassa henne utomhus. Snö eller inte! Men mesig är jag ju också så jag har bestämt mig för att kompromissa. Jag köper det vanliga kattkäket och blandar med seniormaten, så får vi se om vi kan komma överens.
Happy monday!

Så här års är det inte lätt att vara lärare. Vi har alla något vilt i blicken och går runt med krampaktiga leenden. Går man förbi våra sovrum på nätterna kan man höra ett ångestfyllt mumlande om bedömningar, diagnoser, klassmedianer, skriftlig information, individuella utvecklingsplaner och individuella mål.
Det är utvecklingssamtalstider.
Att ha utvecklingssamtal när man är elev är en ren skräck, som förälder oftast plågsamt, i bästa fall långtråkigt men som lärare, oj, oj, oj...
De frågor som föräldrarna ställer är häpnadsväckande! Hur kommer de på frågorna? Sitter de hemma hela året och grubblar? Finns det internetsidor som jag inte har upptäckt? Står det nåt dumt i Vi föräldrar? Har de någon hemlig förening där de träffas, drar på sig vita huvor, tänder facklor och sätter igång att med hjälp av framkallade demoner komma på olika sätt att plåga lärare?
Många av de frågor jag får skulle en professor i pedagogik kunna skriva en hel avhandling om. Man skulle behöva göra kvalificerade studier under ett par års tid och ändå ha svårt att få ett entydigt svar. Men det är ju roligt att de har så höga tankar om mig att de faktiskt tror att jag vet så himla mycket.
Vilket är det bästa sättet att lära sig multiplikationstabellen? Tja.. eh....klistra upp tabellerna vid toaletten? Rabbla den jättemånga gånger?
Varför använder man inte de inlärningsmetoderna som jag fick lära mig när jag gick i skolan? Jo...tiderna förändras...
Varför har de kommit längre i min kompis dotters klass? Tja...
Jag har lust att svara som en av mina elever sa när jag frågade hur lång tid det tog att åka till hans lantställe: "En kvart, fjorton dar, vad vet jag?"
Om det finns några enkla sätt att vara lärare på så skulle jag gärna vilja veta dom. Men just som man har kommit på något som fungerar, så kommer nya elever, och plötsligt fungerar ingenting och man är tvungen att komma på nya saker. Sen fungerar de ett tag, innan det är dags igen.
Men sen, när jag kommer hem, då kommer jag på alla smarta svaren! Då vet jag plötsligt precis vad jag skulle ha svarat, och så tänker jag ut vad jag ska säga nästa gång någon ställer samma fråga! Men det händer aldrig. Det är nya frågor varenda år. Men snart är november slut, och det är ett halvt år till nästa gång. Ett halvt år som dom kan fundera ut nya svåra frågor på...
Happy friday!

Skulle precis börja mina utvecklingssamtal när brorsan sms:ar och undrar om jag kan passa Madicken och Lisabeth medan de går och ser nya Bond-filmen. Visst, kul idé, tänker jag. De dök upp och var jätteglada, ville ha tårta, spela Ali Babas kamel, se på Micke och Molle och rita. Allt samtidigt. Sen skulle de spela piano, båda tjejerna på en gång, men då blev det så mycket nyps och dra i håret att jag fick lov att införa regeln: En spelar diskant och en spelar bas. Sen stängde de av huvudströmbrytaren till datorn så sonen blev offline i flera minuter. Jag fick för mig att Lisabeth kanske var trött och ville sova, men nejdå. Hon var hur pigg som helst. Då satte jag tjejerna vid pianot igen och försökte läsa min nya bok som jag fick igår. Det gick sådär, jag tror jag måste läsa om de första kapitlen, för jag fattade inte så mycket, och så blev jag avbruten ganska ofta. Sen satte vi oss ner och ägnade en stund åt det skojiga spelet Ali Babas kamel. Man ska lägga en kamel ner, och sen ska man försöka packa på den så mycket som möjligt innan den plötsligt reser sig upp och allting far iväg. Lika hysteriskt kul varenda gång.
Plötsligt blir Lisabeth alldeles tyst och bara stirrar på mig.
-Hungrig! utbrister hon sedan.
-Är du hungrig? säger jag, vad vill du då ha?
-Kakor!
-Nej, kakor har vi inga, svarar jag.
-Tatis! testar hon då.
Som tur är kommer då brorsan. Jag hade ingen större lust att ställa mig och koka potatis, och vid det laget hade hon säkert ändrat sig också.
Sen var det dags för dem att åka hem, och tystnaden lägrar sig över huset.
Happy thursday!

Skulle på meningslöst möte idag. Hade typ en miljon bättre saker för mig. Men inbokat meningslöst jobbmöte hela eftermiddagen.

Suck stön samt pust! Redan igår kände jag att jag skulle avlida om jag var tvungen att genomlida det där sabla mötet. Har jag talat om att det var meningslöst? Det var det.

Jag började skissa på olika sätt att smita undan, men det enda jag kom på var att fejka huvudvärk. Kom till jobbet och insåg att jag var en amatör. Ingen där hade tänkt gå, alla hade tänkt skylla på huvudvärk utom proffsen som hade kommit på att de kunde ha diarre. Superproffset försvann redan på förmiddagen eftersom hennes son hade rymt från skolan! Varför kom inte jag på den?!

Funderade ett tag på att säga att jag hade en släkting som var döende, men jag är lite skrockfull, så jag vågade inte. In i det sista kollade jag mina mail. Jag tänkte att mötet kanske skulle bli inställt i sista minuten. Men nej! Pallrar mig i väg till mötet. Det är totalt meningslöst från början till slut.

Dessutom skulle vi ha förberett oss inför mötet. Det hade inte jag, tusan också, fick svamla ihop nåt fullständigt lögnaktigt, men jag tror att det lät ganska bra, för alla de andra hummade intresserat.

Sen kom den förbannade huvudvärken! Dags att komma då?! När jag redan satt på mötet! Så inte nog med att jag skulle sitta av ett totalt, ja ni vet vad, möte, jag skulle behöva göra det med huvudvärk också!

Happy wednesday?! Nåja...

På begäran kommer här en favorit i repris. Den här skrev jag efter sommarsemestern när jag och maken just kommit hem från Gotland.

Proppus Mättus Korpulentis


Några exemplar av den vanligt förekommande arten Proppus mättus korpulentis kan man nu finna på södra Gotland. På svenska kallas arten Blek fetknopp och förekommer vanligen på stränder, på konditorier och även i delikatessaffärer. Arten kännetecknas av att den inte kan förmås att sluta äta. Den äter allt den kommer över och slutar inte förrän faten är tomma, hur proppmätt den än är, därav namnet. Hanarna konsumerar dessutom en hel del öl, medan honorna oftast föredrar vin och cider. Lokala varianter kan förekomma.

Vid vackert väder samlas otalig exemplar på stränderna där de förtär bullar och kaffe i stora mängder. När det regnar förskansar sig exemplar av båda könen gärna på fik och där sätter de i sig allt från ciabatta med salami och brieost till äppelkaka med vaniljsås. Allt i mycket stora mängder. Lätet kännetecknas av ett allmänt gnällande över väder, skatter, jobbet men också över det tilltagande midjemåttet. Det är antagligen det ständigt växande midjemåttet som gett arten tillnamnet korpulentis.

Vissa exemplar hyser en - oftast fåfäng - förhoppning om att inträda i en sorts förpuppningsstadium, helst på gotlandsbåten hem, och förvandlas till den smidiga, vältränade varianten motionaris dieticus. Därför inhandlas stora mängder träningskläder, joggingskor samt årskort på närliggande gym så här års. Men för de flesta exemplaren av arten kommer motionerandet antagligen inskränka sig till att betrakta de olympiska spelen på TV.

Ha det bra alla!

När min klocka ringde i morse kändes det som om jag seriöst skulle dö om jag klev ur sängen. Jag somnade raskt om, men eländet ringer ju igen efter en stund. Funderade på hur mycket jag skulle ge för att få sovmorgon till halv elva eller nåt sånt och kom fram till att jag lätt skulle kunna sälja min mamma och min katt. Kom fram till att marknaden för tanter och malätna loppbon nog inte är på topp just nu, så jag bestämde mig till slut för att stjälpa mig över sängkanten och släpa mig in i duschen. När jag var där kom jag på vad det är jag lider av. Jag är naturligtvis Novemberintolerant! Allergisk mot mörker och regn, hur svårt kan det vara. Nä, jag föredrar sommaren!
I skolan var eleverna emellertid i toppform. Vi började prata om vinklar, och då är det en kille som måste dra sin roliga historia: "Är det någon som fryser? Gå och ställ dig i hörnet då, för där är det alltid 90 grader!" Hysteriskt kul! Eller också har jag jobbat som mattelärare för länge!
Sen ska vi grupparbeta om kroppen. Eleverna ska få dela in sig i olika grupper, och välja något om kroppen som de vill veta mer om. Av alla kroppsdelar blev det slagsmål om "ögat". Men vi lyckades kompromissa om det, och jag lyckades avstyra de två pojkarna som ville forska om "snoppen". Sen håller jag en lång föreläsning om hur man söker fakta, och tar så fram två kassar med biblioteksböcker. Faktatexter på barnens nivå som de kan förstå. Alla barnen lyssnar med ett halvt öra och så fort jag är klar kastar de sig iväg och loggar in på datorerna. Jag stirrar oförstående på dem och inser att jag har varit lite otydlig.
"Vad gör ni?" frågar jag.
De stirrar lika oförstående tillbaka.
"Wikipedia!" svarar de.
Jag försöker förklara för dem att det är i de barnanpassade böckerna de ska söka fakta, inte i vuxentexterna på wikipedia. Till slut är jag tvungen att handgripligen ta dem i nackskinnet, slita loss dem från datorerna, placera: "Kalle lär sig om kroppen" i handen på dem och befalla dem att förkovra sig. Tio sekunder senare står de alla runt mig och säger: "Det fanns ingen fakta i den här boken!"
Nils sitter och åker fram och tillbaka i korridoren på en datorstol. Jag frågar honom varför och han svarar att det är för att jag inte har sagt till honom vad han ska göra.
"Men jag har ju sagt det minst fem gånger!" säger jag.
"Ja, men det är ju inte precis som om jag har lyssnat!" svarar han.
Jag visste att jag borde ha stannat i sängen!
Happy tuesday!

Eleverna har fått forska om olika djur, och sedan göra en presentation för klassen. Vi pratade mycket om hur man berättar så att det blir spännande för den som lyssnar, om hur bra det är att kunna så mycket som möjligt utantill, och hur man kan variera rösten. Föräldrarna hemma hade också bidragit med sina bästa tips och råd, några hade hjälpt barnen att göra en liten fusklapp med stödord. En flicka berättade att hon hade ställt upp alla sina gosedjur som publik och övat inför dem. Hon hade först provat med sin katt men det funkade inte, för den bara gick sin väg hela tiden.
Alla barnen gjorde verkligen sitt allra bästa. För en del är det stort att bara stå längst fram i klassrummet och ha allas uppmärksamhet på sig. Andra har kommit längre och kan verkligen berätta så att alla sitter trollbundna. Sen fick alla ge varandra kritik. Jag provade först med att fråga publiken:
- Vad tyckte ni var bra med det här?
Alla var översvallande och hittade verkligen kvaliteerna hos varandra, och då blev jag lite modigare och frågade om det var något de kunde tänka på till nästa gång. Då tog barnen upp jättebra saker på ett vänligt och hänsynsfullt sätt. Att ge negativ kritik är ju en svår konst, men min klass visade sig behärska den konsten till fullo. Jag var så stolt att jag nästan sprack.
Några barn stormtrivs med att stå i rampljuset, och solade sig i glansen så länge de kunde, medan några tyckte det var jobbigt och försökte stöka över det så fort som möjligt, men alla gjorde verkligen så gott de kunde.
Efter alla redovisningarna delade jag ut MVG till alla, och lovade att bjuda på en överraskning, eftersom de hade varit så duktiga. Så nu ska jag köpa med mig glass i morgon. Det har de verkligen förtjänat.
Happy sunday!

Jag är inte den som bangar för att dundra in i andra människors konversation och, många gånger helt oombedd, börja ge goda råd. Det var exakt vad jag gjorde för några veckor sedan, när min kollega satt och pratade med mussemajjen. Hon ville lära sig spela piano, och musikläraren rekommenderade henne att köpa Carl-Bertil Agnestigs bok "Vi spelar piano".
-Men hallå! hojtar fröken Messerschmith, alias jag. Carl-Bertil Agnestig!! Vet ni om att det har blivit ett nytt århundrade ganska nyligen! Han var ju halvdöd för tusen år sen!
-Jaha, säger mussemajjen lite tveksamt. Är han inte bra?
-Han är ju sjukt usel! Hans böcker är ju så tråkiga att vilda kattungar tar livet av sig av tristess! Du kommer aldrig lära dig spela piano med de böckerna, du kommer sluta efter "köp varm korv" på sidan åtta. Ingen har någonsin tagit sig förbi "Skridskovals" eller "Nalle Brum".
-Vad tycker du att hon ska göra då? undrade han.
Det hade jag så klart ingen aning om, men det var inte något som jag precis ville erkänna. Så jag drog till med att jag hade en massa pianoböcker hemma som hon kunde få låna av mig.
I och för sig hade jag ju det också, en bok som jag köpte när jag gick på lärarhögskolan, och en annan som jag köpte till dottern under hennes extremkorta pianokarriär. Men var hade jag lagt dem? Hm, inte i pianopallen, inte i bokhyllan där gitarrböckerna står, men ha! där var de, underst i högen av skräp bredvid datorn, är inte det ett märkligt ställe att ha dem på? I alla fall, jag tog med dem till skolan och gav dem till kollegan, med ett frejdigt Lycka till!
Idag fick jag tillbaka böckerna.
-Jag har nåt till dig, mumlade kollegan, och försvann sedan som en oljad blixt.
Jag fattade ingenting, men ryckte bara på axlarna och fortsatte  med det jag höll på med, att försöka se ut som om jag jobbade om chefen skulle få syn på mig. Sen när jag tittade i mitt fack, så låg böckerna där. Med en post-it note på. Där stod bara: "Det gick åt helvete!"
Happy thursday!

Åh jag är trött idag. Jag ska gå på danspasset, men jag är inte riktigt säker på att det är bra, för om jag känner efter riktigt ordentligt så gör det lite ont i halsen.... Då är det livsfarligt att träna, har jag hört, jag kan få en hjärtinfarkt på gympagolvet och hur kul är det för dem som står runt omkring. Kanske de snubblar på mig och bryter lårbenshalsen, och sånt vill man ju inte ha på sitt samvete.
Idag har jag haft religionsundervisning med mina elever. Du store tid! De lyssnade fascinerat på mig när jag försökte berätta om "Den barmhärtige samariten". I trettio sekunder, sen brakade de löst. Alla händer viftade i luften, och  jag fick frågor om varför deras kusiner gick till kyrkan varje söndag, vad det heter när man inte tror på någonting alls, vilket land Budda kom ifrån, varför det finns en gud som har en elefantsnabel och en gud som har jättemånga armar, varför judar bara tror på halva bibeln och vad protestanter egentligen protesterar emot! Puh!
När vi hade sorterat ut de flesta frågeställningarna, och jag hade snirklat förbi de krångligaste, så var det som tur var rast. Eleverna försvann ut i kapprummet medan de diskuterade om Kristus var samma som Gud och om deras mammor och pappor var hindusimer eller inte.
Efter rasten fick de välja på att skriva om vad de själva trodde på, eller vad de visste om olika religioner. Några tyckte det var konstigt att kvinnorna i vissa länder måste ha slöjor när männen kunde ha shorts. En flicka hävdade att hon var buddist, för det var de i Thailand och där var alla människor snälla. Sen ritade hon en bild på Budda i himlen och sig själv i poolen drickandes drinkar. En pojke trodde på nyckelpigor, för de var fina och snälla. En annan var ateist och tyckte att alla som trodde något var rätt så konstiga, men han tyckte att det var viktigt att respektera dem ändå. En flicka bad mig hjälpa henne att rita en muslim. Det kunde jag inte...
Tack Gode Gud för matteböcker i såna lägen! När barnen var klara frågade de om de inte kunde få läsa upp sina berättelser, men jag kände inte att det var så lämpligt, så i stället kom vi ner på jorden med hjälp av lite gamla hederliga algoritmer. Esoteriska frågor ska helst vara i små portioner med mindre barn.
Nu ska jag bara softa. Kanske tar jag mig i kragen och kommer iväg till danspasset. Men först är det dags att fixa middag.
Happy tuesday!

Andlöst vacker i min nya make-up (nåja) drog jag iväg på konserten i lördags. Med tanke på att jag hade ägnat större delen av höstlovet på att öva mig på att använda kajalpennan på ett artistiskt vis så blev det kanske inte så fantastiskt som man hade kunnat hoppas på, men jag fick ändå godkänt av dottern och hennes kompis. När min lillebror fick reda på att jag skulle gå på konsert med en av hans favoritgrupper, så skaffade han biljetter i  sista stund och hängde på tillsammans med sin fru. Hon var liksom jag lite skeptisk, hon visste knappt vilka det var fast brorsan hävdade att han brukade spela dem hela tiden hemma. Jag hade lyssnat på bandet, Keane, två gånger. Det var för lite, det kändes som om de spelade samma låt om och om igen. Samma sak tyckte svägerskan, som försvann med jämna mellanrum. Hon skyllde på att hon skulle gå på toaletten, men jag vet inte jag. Det var i alla fall bättre den här gången än när vi var på Sarah Brightman och hon satt och sov sig igenom konserten. Svårt att sova när det är ståplats. Min kompis som hade släpat med mig var i alla fall jättenöjd och tyckte konserten var jättebra.
Det blev inget sex med bandet för min del, men det tror jag mer var deras förlust än min, faktiskt. Till slut tog i alla fall konserten slut, och de körde inte särskilt många extranummer, tror jag. Fast det är ju lite svårt att veta eftersom alla låtarna lät likadant.
Sen skulle vi gå till Debaser, som ligger vid Medborgarplatsen. Min kompis kände en av delägarna och hade fixat upp oss på gästlistan, ja, jag säger ju att jag är värsta partybruden! men när vi kom fram så hade gästlistan slutat gälla. Den gällde bara fram till elva, och vi kom dit tio minuter över, bara för att vi inte ville tränga oss i garderobskön. Då gick vi till ett annat ställe som hette Kvarnen. De hade ett garderobssystem som var helt hysteriskt! Det hängde tre, fyra killar på stegar och de skickade kläder till varandra som de hängde upp i taket och längs väggarna och överallt.
Så gick vi i alla fall in och hittade ett trevligt bord, drack lite vin, pratade lite strunt, och sen bestämde svägerskan och jag att vi skulle dansa. Ingen annan i sällskapet var intresserade, men det gjorde ingenting för då kunde ju dom passa våra väskor. Fast dansgolvet var en besvikelse, det var jätteljust och så var det några tjejer som dansade bakom barstolarna. Medan grabbarna satt och såg på. Kändes inte helt bekvämt, men vafan, svägerskan och jag rockade loss där. Men då blev en kille helt vild, hon är ju blond, så han blev rätt närgången. Vi drog därifrån. Tja, sen satt vi och pratade lite till ända tills min dotter ringde. Hon var nämligen barnvakt åt Madicken och Lisabet och började längta hem så smått. Då var klockan nästan två, så vi letade rätt på en taxi. Vi höll nästan på att frysa ihjäl, för det var inte varmt ute. Vi fick en taxichaufför som försökte förklara för mig hur fyrhjulsdrivna bilar fungerar, men jag var ärligt talat inte särskilt intresserad. Dessutom började jag bli rätt trött, så förvänta er ingen redovisning av mig.
Men sen blev det ju så småningom måndag och vardag, och det var rätt skönt faktiskt. Det dröjer nog ett tag tills jag blir partybrud igen. Lagom är bäst.
Happy monday!