malinrosa

Vi har inte riktigt tur med vädret på hundkursen. Första gången var det svinkallt. Andra gången snöstorm. Idag var det 11 grader varmt och sol hela dagen. Ända till en halvtimme innan kursen började. Då kom spöregnet. Efter att ha gått fot och kommit hit, suttit och legat i 45 minuter fick Hampus tvärnog. Jag hade inte kunnat muta honom med en enda bit hamburgare till. Han ville hem, och jag med. Men vi tog en sväng och skällde lite på kompisen Sigge, och sen kom lusten att lära tillbaka och han lärde sig både "stå" och "hälsa fint".

Nu är han väldigt fluffig på ett konstigt sätt, och han luktar faktiskt inget vidare. Men det gör inte jag heller. Nu tänker jag ta en dusch och gå och sova. Nästa gång ska vi lära oss inkallning. Undrar vad vi får för väder då? 40 grader varmt och brandfara?

Happy tuesday!

Alltså! Här har jag äntligen bestämt mig: I år ska jag springa Rösjölöppet. Det är ett terränglopp som går här i närheten. Man kan välja olika sträckor från en liten sväng till värsta utmaningen. Min bror brukar anmäla oss till den värsta av de värsta, men vi brukar alltid dra oss ur av olika anledningar. Den vanligaste anledningen är att vi inte orkar, har lust och är otränade. Tre mycket bra anledningar!
Men i år hade jag gett mig den på att vi skulle springa. Och vad händer då? Det är inställt! Så himla typiskt! Jag som verkligen kände på mig att i år var året när jag faktiskt skulle springa det där sabla loppet. Jaha, får jag väl vara tjock och otränad i år också!

Nu till en helt annan sak. Om det är någon som mot förmodan läser min lilla blogg, så får ni gärna lämna en kommentar. Det är så trist att aldrig få några. Tack Marketta och Annica för att ni håller mitt mod uppe! Man blir ju alltid så jätteglad när man får kommentarer, det vet ju ni som bloggar själva.  Annars lägger jag nog snart ner den här bloggen.

Happy tuesday!

Sonen gick till arbetsförmedlingen i förra veckan, men varje gång vi frågade hur det gick, fick vi bara till svar:
"Det får ni se på tisdag!"
Inga försök att pumpa honom på information har lyckats. Men idag när jag kom hem så fick jag se sonen på första sidan i lokaltidningen! En jättetjusig bild och bra artikel. Så nu vet jag hur det gick. Vill ni veta? Kolla den här länken om ni inte har tillgång till tidningen:

http://arkiv.mitti.se/erez4/online/mitti/taby.html

Nu ska vi på hundkurs i snöstormen!
Happy tuesday!

Det går sådär med hunduppfostran just nu. Det är mycket Brutus och lite Hampus. Häromdagen stod maken och jag själva i skogen och stirrade på en glad, hårig hundrumpa som försvann i fjärran. Maken konstaterade lakoniskt:
"För att vara en vallhund som vill hålla ihop flocken gör han ett förbannat dåligt jobb!"
På eftermiddagen gick vi till skogen för att träna på inkallning. Det gick inget vidare. Så länge jag hade godis och vi var själva gick det bra, men när det kom en annan hund gick det lite sämre. Den andra hundens husse tittade intresserat på mina försök att locka på min hund, och berättade att hans hund alltid gick lös och det var inga problem.
"Så trevligt!" väste jag och tänkte: "Dra åt fanders, och ta din usla hund med dig."
Idag rymde Hampus när jag var ute på altanen och vårfixade lite. Först invaggade han mig i säkerhet genom att hålla sig två meter ifrån mig, men sen kom sonen ut och skulle gå till bussen. Hampus bestämde sig för att följa med. Jag gormade. Fast jag försökte låta glad och trevlig, det gjorde jag verkligen. Hampus stannade och tittade på mig innan han kom fram till att jag nog inte var riktigt ärlig och rusade iväg efter sonen. Jag efter. Sonen hörde att Hampus inte hade tillåtelse att komma så han schasade iväg jycken. Hampus hade inga planer på att komma till mig. Han fattade ju att jag av någon mysko anledning var sur för något. Då kom en bil. Som tur var hände allt det här på vår lilla väg, där folk oftast kör sakta, så bilföraren stannade och väntade på att vi skulle lösa situationen. Det är då det brister för Hampus. Han får inte gå till husse, matte är grinig och läskig, och bilen känns inte helt ok. Han sätter sig mitt i vägen och tänker över sin situation.
Jag lockar och lockar. Hampus sitter där han sitter. Till sist går jag fram och lyfter upp honom och bär honom hem. Jag berättar för honom om vad jag tycker om hans beteende. Han är lindrigt imponerad. Han ville ju bara hälsa på sin husse. Nu får han gå kopplad ett tag tills vi har hunnit få förtroende för varandra igen. inte så kul, men så funkar det.
Happy sunday!

Hampus var igår på dejt med två tjejer. Det var inte riktigt så jag hade tänkt, men det var så han uppfattade det hela. Jobbarkompisen ringde och undrade om vi skulle ta en promenad tillsammans med våra hundar. Hon har två tikar, en flatcoated retriever och en cavalier king charles. Hampus var helt överlycklig. De sprang och de sprang. Cavalieren i full fart och Hampus efter. När kompisen tröttnade på cavalierens flängade och kopplade henne, gjorde Hampus sällskap med den stora ståtliga tjejen, som nådigt lät honom följa sig i hasorna.
Efter en lång, härlig tur var det dags att gå hem, och matte började göra rent Hampus päls från pinnor, stickor och annat som han lyckats få med sig.
"Var är flickorna?" frågade Hampus hela hela tiden.
Han sprang runt runt i huset och letade medan han skällde hela tiden. Till slut satte han sig ner och ylade.
"Vaaaaaaaaaaaaar äääääääääääär flickornaaaaaaaaaaaaa?!"
Alla försök att locka honom med förströelser av olika slag var totalt bortkastade. Till slut gav han dock upp och la sig i ett hörn och muttrade svordomar medan han blängde på matte som hade pajat allt det roliga.
Men idag är han glad igen!
Happy friday!

För att göra en snabb sammanfattning: Det var kallt! Väldigt kallt!

Nu till den längre versionen.

Igår var vi på första kurstillfället i vardagslydnad. Med vi avser jag mig själv, dottern och jycken. Sonen har jag inte sett skymten av på ett par dar, och maken är av den uppfattningen att hundar ska lyda utan träning, annars är de dumma. Hampus var inte bara den snyggaste hunden på kursen, han var också den smartaste och lydigaste. Jag lovar! Helt objektivt! Jodå, vi fick träna på ögonkontakt och sitt och ligg och stanna kvar och allt det där. Hampus kunde ju redan det innan, men det är ju en sak att träna i kökets lugna vrå, där man har att välja mellan att göra som matte säger, eller att ha tråkigt. Här fanns det ju massor av kul kompisar att spana på. Bredvid oss stod en ung tjej med en gårdshund som hette Doglas. Hampus båda bästisar är gårdshundar, så han blev ju helt vild av lycka när han fick syn på Doglas. Och sedan grusades alla förhoppningar om att få rusa runt och leka vilt när vi började ösa kommandon över honom. Men Hampus var inte ledsen för det! Han fick ju korv! Massor av korv! Korv är gott! Och lite cirkustrix för en bit korv känns ju helt ok.

Så nu känns det ju som om nästa steg är VM i lydnad, så klart. Nån som vet var det går i år?

Happy wednesday!

Vi har varit på museum och det var spännande. Alla barnen gick runt och sa Ohhh! och Wow! och Coolt! hela tiden. I och för sig sa de det i tunnelbanan och på bussen också, mina elever åker mest bil, men jag vill ändå tro att museibesöket var en upplevelse för dem. På bussen dit pratade barnen oupphörligt om matsäcken, vad som fanns i matsäcken och när vi skulle äta. När vi kom fram till museet frågade de när vi skulle äta, och när jag tvingade dem att titta åtminstone lite på utställningen först, så klagade de: "Men vi är ju så hungriga!"

 De var mycket fascinerade över att se vulkaner, och när jag frågade dem om de visste hur stenar bildades så visste några av dem att det finns tre olika sätt. Det hade jag berättat i skolan, men jag hade inte trott att någon direkt lyssnade. Sen tittade vi på fossilerna, och de var så spännande att några glömde bort sina fruktansvärda hungersmärtor för ett ögonblick.
"Kolla en trilobit!"
"Här är en ortoceratit, vad stor den är!"
"Åh kolla vilken jättekackerlacka!"
"När ska vi äta?"

(Medan jag skrev detta hann Hampus

1. Kissa på golvet.
2. Käka upp kattens mat.
3. Hämta en rödlök från köksbordet och sätta i sig den.

en ledtråd till varför jag inte bloggar så ofta nu för tiden. Suck!)

Sen åt vi matsäcken. Det var gott.

Sen kunde vi inte koncentrera oss på någonting, för alla var i ett hysteriskt sockerrus efter att ha satt i sig pannkakor med sylt, ballerinakex, muffins, läsk, kakor och annat snask. Nu började det stora, vansinniga springet. Alla barn på museet, inte bara de jag hade med mig, sprang som dårar och klättrade bland dinousaurier och mammutar. En gång högg jag tag i två galna tjejer som höll på att springa omkull några förskolebarn som kommit bort från sina fröknar. Sen upptäckte jag att det var barn som inte jag var fröken till. De stirrade ilsket på mig innan de sprang vidare, krockade med en monter och tre andra barn och försvann sen någonstans i urtiden.

Då bestämde vi oss för att det var dags att åka hem. Efter 45 minuter hade vi hittat alla barn, efter ytterligare en halvtimme hade alla kissat och klätt på sig och vi gav oss iväg hemåt. Genast fick vi vända tillbaka och hämta några kvarglömda vantar, men sen bar det av. Totalt slut kom vi tillbaka till skolan utan att ha tappat bort någon. Några barn hade somnat på bussen hem och gick nu omkring och mosade och var bara intresserade av en enda sak: Om skolan var slut för dagen. Jag snuddade inte ens vid tanken på att ha lektion med de här trötta barnen utan skickade raskt hem dem.

Då var det dags för mig att sätta mig vid datorn, lägga in fotona vi tagit under dagen, för att sedan gå på kurs till halv sex på kvällen. Jag kan erkänna att jag var rätt fräsig mot min familj när jag kom hem.

Men idag är det fredag och jag har pratat med eleverna om gårdagen. De tyckte det hade varit en toppendag, för de hade lärt sig så mycket?! Fast bäst av allt var matsäcken!

Happy friday!

Alla var där! Gamla rektorn som jag haft både som elev och som anställd. Skruven och Matta P:sons mamma, musikläraren och min gamla klasspolare från gymnasiet som nu står i presentaffären i centrum. Det var stor galaföreställning i Gamleby kyrka. Fullsatt till sista plats. Svärmor hade hittat sig själv och upptäckt att hon innerst inne var primadonna, och var nu med i Tjusts operakör som gjorde sitt andra och antagligen sista framträdande. Ett historiskt ögonblick, och jag var så klart där.

Alla hade gått man ur huse för att vara med när kvinnor från bygden klätt upp sig i zigenarkläder med rosor i håret, solfjädrar inköpta på senaste trippen till Mallorca och det rödaste läppstift som fanns längst ner i byrålådan. Männen var matadorer och toreadorer och alla sjöng de av hjärtats lust olika körer ur olika operor.

Tänk vad alldeles vanliga människor kan göra när de verkligen vill och vågar! Och tänk så bra det går att fylla en kyrka med en publik som törstar efter kultur som är begriplig. Mer sånt om jag får be. Inget ont om högmässor, men de är verkligen inte välbesökta, och oftast inte särskilt kul heller.

Kolla gärna på bilden från Västervikstidningen.

http://www.vt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4660821

Hampus är nu som den åttamånaders valp han är, drabbad av en identitetskris. Vem är jag? frågar han sig oroligt. Är jag möjligen en väldigt liten kille som känner trygghet i min nalle?
Eller är jag på väg att bli en duktig och lydig hund?
Vad ska jag bli när jag blir stor? Kanske älgjägare, eller fågelskådare eller cirkushund? Det verkar som om det är karriärerna som Hampus överväger. Möjligen också pilot, han är mycket intresserad av flygplan, men vi tror att han kommer misslyckas på syntestet. Man får ju inte vara färgblind!
Det här med cirkushund upptäckte jag häromdagen. Jag hade lärt honom att "hit!" betyder att han ska komma och sätta sig bredvid mig. Det hade han ju kunnat en hel dag så det började bli tråkigt. Vi var ute och lekte på åkern utanför huset när jag ropade "hit!" och höll fram en godis till honom. I full fart rusade han mot mig, en meter framför mig tog han ett skutt upp i luften, vände i luften och landade sittande bredvid mig i en perfekt "hit-position" som hämtad ur boken "Dressera din hund!". Vi hade nog inte fått några poäng i en lydnadstävling, men jag väntar ivrigt på att Cirkus Scott ska ringa. Vad ska vi kalla oss? Miss Anette och hennes fantastiska Voffsing?

Kom just på att jag har en kategori som heter hälsa. Den har jag inte använt på himla länge, så nu är det dags! Vad har jag att berätta som är så hälsosamt, undrar ni kanske. Jodå, förutom hundpromenaderna som forskningen visar är sååååå nyttiga, skyddar bla mot cancer, så har jag faktiskt åkt skidor.  Jag blev så inspirerad av vasaloppet i söndags, att jag faktiskt gick ut i garaget och hämtade skidorna, upp på vinden efter pjäxorna, bort till grannen och tjatade på henne, och sen bar det av.
Alldeles intill där jag  bor finns en sjö, och på den finns spår. Ett varv är ungefär 5 km. Massor av folk var det, och spåren var rättså isiga och trista, men det kändes ändå rätt bra. Vi försökte minnas när vi åkte skidor sist. Tror faktiskt inte det blev en enda gång förra vintern, pga snöbrist och vintern innan dess var de kanske två veckor man kunde åka. Men för tre år sedan åkte jag faktiskt en hel del. Det värsta med att åka skidor är bara alla farbröder i 70-års åldern som bara visslar förbi en stup i kvarten. Man kan ju bli förkyld i det vinddraget! Och så att jag trillar omkull i varenda nerförsbacke. Riktigt jobbigt när man har en gubbe som flåsar en i nacken också!
i alla fall, vädret  var helt underbart, och jag susade fram i spåren. Efter ett varv frågade jag min granne om vi inte skulle ta ett varv till. Hon undrade vänligt om jag var sjuk i huvudet, tog sina stavar under armen och knatade hem. Det gjorde inte Brunett-Anette! Hon gav sig glatt av ett varv till. Det gick ändå ganska hyfsat, även om jag fick stanna ett par gånger och pyssla lite med utrustningen, och för att titta efter min kompis. Jag visste ju att hon hade gått hem, men det visste ju inte de andra där på sjön. Jag såg inga tecken på att någon brydde sig, men man vet ju aldrig.
Den sista kilometern började jag undra om inte min grannes diagnos av min psykiska hälsa var helt korrekt. Men jag tog mig hem i alla fall. Sen låg jag död i soffan hela resten av den dagen.
Igår vaknade jag med fruktansvärda smärtor. Det är ljumskarna som är värst. Tydligen har man någon typ av muskler där. Att köra bil är en plåga. Varje gång jag måste lyfta benet för att växla jämrar jag mig högljutt. En gång vägrade jag att bromsa in. Gasade i stället och försökte hinna före en taxi i en korsning där jag mycket väl vet att han hade företräde. Men jag visste ju hur ont det skulle göra att lyfta benet till bromsen. Nåja, jag överlevde med nöd och näppe, men någon bra idé var det nog inte. Tycker folk i trafiken borde ta hänsyn till människor med mördande träningsvärk.
Happy Tuesday!