malinrosa

Idag har jag och maken hjälpt en kompis att flytta. Det var rätt kul faktiskt, inte sånt man gör varje dag precis. De ska ha barn snart, så hon kunde inte bära något, och hon är inte direkt typen som pekar med hela handen, så jag och tonårsdottern i familjen gjorde lite som vi kände för. De hade ett superfascinerande skåp. Jag ställde in en massa saker som jag tyckte passade där. Nästa gång jag öppnade skåpet var det tomt. Nåja, perfekt, tänkte jag, och ställde in nya saker. Efter ett tag var det tomt igen. Det sista jag gjorde innan jag åkte därifrån var att titta i skåpet. Tomt, så klart. Sånt är ju helt klart lite spännande tycker jag. Hemma hos mig är det tvärtom, jag ställer inte in någonting i skåpen, ändå är de så fulla att det knappt går att stänga dörrarna.
Jag la mig inte i så mycket vilka saker de hade, även om jag kan tycka att det är lite lyxigt med två mjölkvispar, och så undrar jag om man verkligen behöver åtta stycken sockerkaksformar. Men det kanske är bra att ha när det är fest! Men när jag hittade ett karottunderlägg från dagis av pärlplatta, som dessutom var trasig, då kastade jag faktiskt den. Tonårsdottern tyckte det var ok, hon sa att det antagligen var hon som hade gjort den, men eftersom hon inte mindes det gjorde det inget att jag kastade den, tyckte hon.
Sen ställde jag in saker i badrumsskåpet. de blev alldeles fulla innnan jag ens hade börjat ställa in det som tillhörde herrn i huset. Han hade en After Shave och en roll on, resten tillhörde kvinnorna. Det roliga är att det är exakt likadant hemma hos mig!
Sen fikade vi och satt och pratade strunt innan vi ägnade oss åt att få ihop soffan och låta katten komma in till sitt nya hem. Oj vad han gick runt och sniffade. han var alldeles fascinerad av allting nytt och var tvungen att nosa på precis allting. Skulle vara spännande att kunna läsa tankar.
När vi kom hem var vi ganska trötta. Över middagen diskuterade vi snälla sätt att slakta djur, och kom fram till att det nog är rätt ok att bli slaktad om man får lyssna på Mozart samtidigt. Inte Bethoven, eller Celine Dion, men Mozart tror vi är ok.
I morgon ska jag klippa håret. Jag skulle verkligen behöva köpa en ny bh och ett par strumpbyxor till nyår, men jag vet inte om jag har lust att trängas i affärer med alla andra som behöver saker till nyår, så vi får se hur jag gör.
Happy monday! Tror jag att det är...

Över ett glas vin till maten igår så resonerade maken och jag om livet. Han hade läst sin julklappsbok, barnen hade köpt honom en kokbok om kött, han gillar kött. Jag hade sett på tv om en grisfarm. Vi var rätt överens om att djur behandlas riktigt illa i vårt samhälle. Bara en sån sak att man envisas med att inseminera alla djur. Känns lite fånigt kanske när världen ser ut som den gör att bekymra sig över grisars sexliv. Men ändå. Deras liv känns ju rätt trista och meningslösa, vore det inte sjysst mot dem att de åtminstone skulle kunna få lite kul innan de dödas och blir korv och köttbullar.
För att göra en lång historia kort, så bestämde vi oss för att sälja huset, flytta till landet, föda upp ekologiska kor och får, inte grisar, de luktar så mycket, slakta dem på ett snällt sätt, (Tja, vi är inte klara med detaljerna där, det kan hända att djuren inte tycker det är snällt att vi slaktar dem över huvudtaget) och leva i harmoni med naturen. En annan bra sak med det är att jag äntligen kan lära mig tova! Det ser så himla kul ut, och så kan jag sticka stora härliga tröjor.
I övrigt är mitt största problem just nu att jag inte kan sluta äta. Hela kylskåpet är fullt med julsnask, och jag hittar mig själv där hela tiden med handen nere i Rocky roaden eller ibland marsipankulorna. Jag har ju inte kommit igång med träningen efter sjukdomen. Igår var jag ute och gick en kilometer, sen var jag tvungen att sova en timme, efter att ha hostat oavbrutet i 45 minuter. Det var jobbigt, men jag ska försöka komma ut och ta en sväng idag också. Promenaderna till kylskåpet ger ju tyvärr inte särskilt mycket motion.

Vad är egentligen julens mysterium? Är det att man kan vräka i sig alldeles för mycket mat och sedan få för sig att det är en utmärkt idé att äta några marsipankulor och kolor? Eller kanske hur fyraåringar kan öppna paket efter paket och bli lika lycklig för allihop, men sedan tycka att det lillsyrran fick var det finaste? Eller är det hur mycket mat en galen labrador kan stjäla så fort någon vänder ryggen till? Eller hur medelålders kvinnor som borde veta bättre kan förvandla Kalle Ankas jul till en vansinnig sing-along utan att skämmas?
Julen var mycket trevlig i brorsans nya hus, med Madicken och Lisabeth i högform. Mammas galna hund hade kommit in i en ny fas av hysteri, och vi har nu kommit fram till att han måste vara besatt av en demon. En ondskefull demon. Är det någon som vet hur man driver ut demoner? Finns det någon bra bok man kan läsa eller nån bra sajt på internet? Jag testade några schyssta Caesar Milan-moves, och jag lyckades faktiskt få honom att inte slicka på allt i diskmaskinen, och att inte anfalla min svägerska när hon råkade tappa några godisar på golvet. Men när jag försökte få honom att räcka vacker tass fick han ett hysteriskt anfall. Han bara stirrade på mina händer där jag hade en godisbit och dreglade ett par hinkar fulla. Det stod helt stilla i huvudet på honom. Ögonen var helt vilda när han stirrade på mig med bedjande blick.
"Snälla jag fattar inte vad du menar, ge mig godiset, ser du inte att jag håller på att svälta ihjäl."
Till slut svängde han upp ena tassen och fick godiset. Han slukade godiset och halva min hand, men när jag sa "Tass!" igen, förstod han ändå inte vad han skulle göra.
Jag missade tomten, för jycken passade på att smita ut i trädgården när tomten kom, så jag sprang ut dit och jagade runt efter honom.  Sen kom tomten smygande runt hörnet, vilt svärande över att skägget hade fastnat överallt, så då överföll jag honom och hånglade upp honom mot garageväggen en stund. Visst är det något sexigt med tomtar som smyger omkring huset på kvällarna? Trots den enorma magen och allt skägg som fastnar i näsan?
Jycken hade nu blivit sugen på godiset som jag hade i handen, så han kom och ville bli infångad, så vi gick in och satte igång att öppna paket. När vi hade gjort det i en evighet så orkade jag inte längre, utan smög upp i sovrummet för att lägga mig en stund. På vägen dit träffade jag Lisabeth.
"Busa!" skrek hon lyckligt och försökte slita med mig till sitt rum.
"Nej, sova," sa jag.
Hon fick något hysteriskt i blicken.
"Nej, inte sova!" skrek hon och sprang så fort hon kunde åt andra hållet.
Det passade mig alldeles utmärkt så jag gick och la mig en stund och det var otroligt skönt.
Sen hörde jag att hunden hade rymt igen och att någon försökte fånga in honom med dåligt resultat, och sen kom Lisabeth och letade efter farmor, så sen var det färdigvilat för mig.
Det var skönt att komma hem, jag var helt slut. Svärmor och jag tittade på "Sånger för livet" och sen var det läggdags för mig.
God fortsättning allihop!

Det lönar sig att surfa planlöst på internet ibland! Jag vann en tävling. Jag skulle svara på en massa frågor och så vann jag en kartong med choklad. Hmm, kanske inte precis vad min rumpa behöver, men ändå! Jag kan ju ha den och bjuda på, eller hur. Det kommer ju hända!
Jag och sonen gick till doktorn idag, men i väntrummet fegade jag ur och bestämde mig för att jag var frisk. Jag hatar nämligen att få dom där äckliga pinnarna i näsan. Men jag är ju en ansvarsfull mor, så jag skickade in sonen till doktorn, och fick tillbaka en astmatiker?! Så dottern har tandställning och sonen har astma, varför fick jag såna mesar till barn. Måste bombis skaffa glasögon till dem vilken dag som helst. Som tur var hade sonen bara förkylningsastma, så det kommer gå över när han blir frisk. Han fick en inhalator att andas i och lite pencillin och han ser redan mycket piggare ut.
Nu ska jag försöka få lite julstämning mellan hostningarna, men jag känner mig iaf mycket piggare än igår, så det ska nog gå bra.
Idag har jag kokat skinka och gjort mintkyssar. Skinkan blev bra, men kyssarna blev kletiga. Typiskt, jag hatar kletiga kyssar. De påminner för mycket om ungdomen på dansbanorna i Småland. Hemska tider! Fast ganska kul också. Fniss...
God Jul alla!

Det mest spännande som hände igår var att jag såg Love actually. En underbar film. Eller, ja, ni vet, den är ju lite pinsam och frossar i floskler och allt det där, men ändå. Man bara flinar lyckligt för sig själv. Och så gråter man en skvätt och så ler man lyckligt igen. Just det, jag såg Heartbreak Hotel också. Nåja, Colin Nutley, jag vet inte. Det känns bara som att han vill hamra in ett budskap som man fattar av att se typ trailern av filmen. Men skådespelerskorna är ju himla skickliga.
Sen gick jag och la mig men insåg att jag inte kunde andas. Provade med näskannan och att palla upp mig på fyra tjocka kuddar. Funkade inte. Dessutom hostade jag hela tiden. Tyckte lite synd om maken som skulle upp och jobba.  Då gick jag upp och tog en rinexin och värsta hostmedicinen med morfin. Sen sov jag gott.  I morse kände jag mig faktiskt lite bättre.
Maken och dottern var och köpte en high tech julgransfot igår.  Jag blev galen på vår gamla förra året och kastade den, och nu insåg vi plötsligt att vi inte hade någon när vi var i desperat behov av en. När de kom hem från julshoppingen var de arga, trötta och irriterade. Maken slängde julgransfoten på bordet och försvann ut i garaget med ett irriterat: "Jag vill inte prata om det!"
"Var den dyr?" frågade jag dottern. Hon bara himlade med ögonen och gick in till sig.
Sen fick jag för mig att jag skulle göra julgodis, men familjen sa bara att om du gör det så vägrar vi äta det. Ok, lite snuvig är jag ju, men ändå, jag visste inte att de var så känsliga.  Då satte jag igång diskmaskinen, fast disken var ren, så då blev de sura för det och då återvände jag till soffan igen.

En dag kvar till julavslutningen. Min klass har hand om det i år. Vi har övat och övat, de är jätteduktiga, det låter hur bra som helst, och så gott som alla är glada och motiverade. Maken ligger hemma och är krasslig, men jag bryr mig inte så mycket om det, tänker att han nog kommer överleva fast det inte ser ut så alla gånger. Men alla vet ju hur män är när de är förkylda, ingenting att stirra upp sig för.
På torsdag morgon vaknar jag och har ont i halsen. Nej, nej, nej, jag vill inte bli sjuk nu när jag äntligen är ledig. Har ju klarat mig hyfsat hela hösten. Nåja, jag är lite hängig hela torsdagen, men det är ju bara en dag kvar, får kurera mig i helgen.
Tjena! På natten till fredag börjar rena rama nära döden upplevelsen. Klockan fyra går jag upp och tar tempen. Över 38 grader. Jag är en sån som aldrig får feber, jag minns inte ens när jag hade över 37,5 sist. Inser att jag kommer missa julavslutningen. Typiskt! Det blir tungt för jobbarkompisarnan, svårt att fixa en vikarie en sån dag när ingenting är som vanligt.
Hela kroppen värker, utom ett par kvadratcentimeter strax höger om naveln som känns ok. Och så hostar jag. Hela tiden. Och varje gång jag hostar får jag huvudvärk som blir värre för varje gång. Ringer jobbet och alla är snälla och förstående. Det klarar jag inte. Börjar gråta.
Minns inte så mycket av fredagen faktiskt. Lördagen flöt också på, fast jag grät en skvätt när jag inte klarade melodikrysset. Framåt kvällen kände jag mig lite bättre, men idag på morgonen känns det också som skrot. Har sagt åt dottern att hålla sig borta, sonen ligger redan i sitt rum och mår precis som jag. Maken däremot börjar bli oförskämt pigg. Han ska hämta granen idag, min bror har huggit en till oss på sina ägor. Det ska bli skönt att han håller sig borta ett tag, för han pratar så jobbigt fort och så lagar han mat hela tiden. Nu ska jag umgås lite med en alvedon, och sen kryper jag nog till sängs med Paulo en stund. Coelho, alltså.
Är latinet lite rostigt? Det står: Minns att du är dödlig.

Den största skillnaden mellan stora och små människor tror jag handlar om drömmar. De stora har för länge sen tappat sin förmåga att drömma, medan de små kliver ut och in i drömmarnas värld utan att egentligen ha stenkoll på vilken värld som är vilken. Och utan att egentligen bry sig.
Frågar du en stor människa vad de önskar sig i julklapp så svarar de antingen: Ingenting, eller också: Kalsonger. Eller en bok. Frågar du en liten människa är det bäst att du har gott om tid. Idag frågade jag en pojke som dels fyller år på söndag, dels ser fram emot julafton vad han önskade sig.
"Jag har en önskelista hemma, men den är ganska lång, " svarade han. "Typ tre sidor!"
"Oj," sa jag, "tror du att du får allt du önskar dig?"
Han bara skrattade och klättrade upp i ett träd som en liten ekorre.
"Vet inte, tror inte det," svarade han lugnt.
Jag förstod att det inte var viktigt. Just nu ägde han alla sakerna på listan. Efter jul kunde han ju alltid skaffa sig en ny lista.
Elak som jag är lät jag eleverna skriva sina egna önskelistor och sedan räkna ut vad allt skulle kosta. Mitt främsta syfte var att de skulle träna på att använda miniräknare och på att räkna med stora tal. Men ett syfte var också att de skulle få ett begrepp om hur dyra saker faktiskt är. En av eleverna önskade sig saker för 17.000 kronor. En annan önskade sig fred på jorden. "Men det kostar inget," skrev han sen. En del gör vad som helst för att slingra sig ifrån att göra sin läxa. De kommer klara sig bra i livet, tror jag. Alla eleverna blev mycket förvånade över att det blev så dyrt. En del brydde sig inte alls, utan var tvärsäkra på att de skulle få allt på sin lista. "Bara 4675 kronor, det är väl inte så farligt," tyckte en pojke. "Men du har ju en syster också," invände jag, men han hävdade att hon inte behövde några julklappar, för hon var ändå aldrig snäll.
Jag gav mig själv en julklapp i förväg; två böcker av Paulo Coelho. Just nu läser jag Pilgrimsresan. Där skriver han att många människor ger upp sina drömmar, men när man gör det så ligger de döda drömmarna och ruttnar inuti en och man blir bitter och missundsam. Vad vet jag? När jag var liten drömde jag om att bli cirkusprinsessa. Jag skulle göra konster på en hästrygg, tänkte jag. Nu tycker jag det är ganska skönt att sitta stilla på en hästrygg, känns rätt främmande att göra volter på plant golv, att göra det på en galopperande häst verkar väldigt svårt. Men jag kanske har andra drömmar som jag faktiskt vill följa. Snart är det jul, och då orkar och hinner jag kanske fundera på det.
Kram till alla er som läser och kommenterar min blogg på olika sätt! Jag blir alltid lika glad.
Happy wednesday!

igår var dottern och jag ute och övningskörde för andra gången. Dags att öka dosen av lugnande medel. Visst, hon är duktig, och hon tar det väldigt lugnt, men det är mycket för henne att tänka på. Och ibland är det så himla svårt att förklara hur man ska göra, man vet ju, eller rättare sagt, fötterna vet, men när man ska beskriva så står det liksom helt still i huvudet. Nära oss finns ett industriområde som är helt perfekt att övningsköra i när man har kommit förbi "Stor parkering stadiet". Det är som en liten stad, som är helt tom på folk och bilar på kvällarna. Förutom andra övningskörare. Och bussar upptäckte vi.
Dottern skulle köra lite högersvängar runt ett kvarter, tänkte jag, det var lugnt och fridfullt och det fanns en liten raksträcka där hon kunde lägga i trean en gång och testa hur det kändes. Sen var det stoppskylt på ett ställe, och där stod vi medan dottern letade efter ettans växel. Långt bort kom det en annan bil, men den svängde bortåt, så allt kändes hur lugnt som helst. Dottern svängde ut på vägen, då dyker från ingenstans en mötande buss upp. Vi får båda lite lätt panik, men låtsas som ingenting. Dottern vrålstirrar på bussen och frågar vad hon ska göra. Jag svarar att hon inte ska göra något, bara köra rakt fram som hon gör och kanske hålla ut lite åt sidan, eftersom hon låg klistrad längs mittlinjen. Då upptäcker vi att det kommer en buss bakom oss också.
Vi börjar kallsvettas. Jag lägger diskret handen på handbromsen, och funderar på om jag ska tvinga dottern att lägga i treans växel så vi kan komma upp i fyrtio km/h åtminstone. Kommer fram till att det blir för krångligt för henne, så vi puttrar vidare på tvåan. Passerar den mötande bussen utan problem. Vi är snart framme vid avtagsvägen, men det känns som det tar flera år att komma fram dit. Det tycker uppenbarligen bussen som ligger bakom, för den kör om oss med en irriterad gest från busschauffören. Antagligen är han utless på alla övningskörare i trakten.
Vi pustar ut.
"Vi dog inte, du kan andas nu, mamma", säger dottern.
"Jag var aldrig orolig," ljuger jag.
"Det här kommer bli en skitbra historia i morgon i plugget," säger dottern belåtet.
Sen kör vi trettiotre varv runt det där kvarteret, tills alla växlingar, svängningar och bromsningar sitter som de ska, och jag börjar känna mig lätt illamående. Tänk när vi kan köra båda varven!

Ni undrar kanske hur jag hade det på hundmässan? Jo, tackar som frågar, alldeles utmärkt! Det var hundar överallt, den ena finare än den andra. Många på mässan var verkligen rasistiska, det tyckte jag faktiskt var lite obehagligt. Jag fick veta att jag absolut inte borde skaffa en collie, de var så nervösa och konstiga, gillade inte att gå i skogen. I stället borde jag skaffa en annan ras, nämligen den favoritras som den jag pratade med hade. Den rasen var helt perfekt, hade inga fel, och så hårade de inte heller, hävdade alla. Och så kastade man en blick på deras kläder och såg att de var helt fulla av hundhår. Hundar hårar punkt slut! Alla raser har nackdelar och fördelar. Nu orkar jag inte med den diskussionen längre.
Vi träffade "vår" uppfödare, hon var hur gullig och trevlig som helst. Hon hade med sig en av sina tikar, som faktiskt fick ett förstapris. Tiken var helt underbar, det finns ju lite olika typer av collie, den här typen, som jag gillar, är verkligen nätta och fina med små söta nosar. Vissa collie är lite större och klumpigare, de är inte mina favoriter, även om jag gillar dem med.
Dottern och jag hade bestämt oss för att vi skulle visa hur seriösa och kunniga blivande hundägare vi var, att vi visste hur man ska behandla hundar för att de skulle veta precis vem som är ledare. Men när jag fick syn på tiken så var det något som bara snäppte till i mitt huvud, och vips så låg jag på golvet med näsan långt inne i colliepälsen medan jag mumlade saker som: fina, fina gullehunden.
Dottern log lite generat mot uppfödaren som stirrade förvånat på mig. Hon hade säkert borstat sin hund i tre timmar för att den skulle se bra ut på utställningen.
-Man måste träna dem också, och fostra dem ordentligt, sa uppfödaren.
-Jag har koll på det där, sa dottern medan jag mumlade: fin, fin, söt vovve.
Sen tog min dotter ett stadigt tag i min arm och ledde mig bort. Långt bort.
-Jag har två valpar hemma som inte är sålda, ropade uppfödaren efter oss.
Jag bara gnydde och såg vädjande på min dotter, men hon såg strängt på mig och sa:
-Nej, vi väntar till sommaren när vi har mer tid att ta hand om en valp.
Sen gick vi och tittade på Shetland Sheepdog. Där var det hon som betedde sig illa. Tur för mig, som äntligen fick visa att jag är en ansvarsfull mamma.
Happy friday!

Jag tycker alldeles för få människor får nobelpris. Det finns jättemånga som verkligen förtjänar det, men så går priset till någon jag inte känner som har ett konstigt namn. Därför tänker jag nu dela ut mina egna nobelpris.
Första priset går till dottern för att hon kom och väckte mig nu på eftermiddagen och frågade om kycklingen i ugnen verkligen skulle vara svart, och talade om för mig att jag visst orkade gå och träna. Det gjorde jag också.
Andra priset går till min kollega som kommer med bra idéer och som orkar uppmuntra mig till att också vara med och genomföra dem. Nobelfesten idag var en jättesuccé, barnen var så glada och entusiastiska. Chefen kom förbi och såg alldeles lycklig ut.
Tredje priset går till sonen som röjde i köket när det såg för d-ligt ut. Bränd k yckling är inget vidare.
Fjärde priset går till min kompis specialpedagogen. Motivering onödig. Hon vet själv.
Femte priset går till maken, som tvingade mig att handla alla julklappar. Sen slog han in dem allihop. Och köpte ny tejp när den gamla tog slut. Så nu är det bara det roliga kvar med julen.
Sjätte priset går till er som skickar kommentarer. Kul, kul, kul! Och bra att få lite uppmuntran och bekräftelse.
Sjunde priset till min katt som har namnsdag idag. Grattis, tjejen.
Åttonde priset till mig själv för att jag överhuvudtaget kom upp ur sängen i morse.
Nionde priset till min mamma för att hon alltid har så kloka råd att komma med, och för att hon står ut med mig i alla väder.
Tionde priset till mina elever, för de lär mig hundra gånger mer saker än jag lär dom. Ibland saker jag egentligen inte vill veta, men i alla fall.
Happy wednesday!

I morgon är det dags för nobelprisutdelning och efterföljande bankett. De tjusiga gästerna anländer till festen med stora förväntningar. Efter att ha arbetat hårt är det nu dags för belöningen, det eftertraktade nobelpriset i litteratur! Det finns olika kategorier som de tävlande bedöms i: Bästa omslag, bästa handstil, spännande historia, roligast historia osv. Vinnarna av de prestigefyllda priserna kommer att överösas med diplom och gelehallon. Därefter kan festen börja. Det bjuds i år på den svenskaste av alla svenska rätter: Bullar och saft!
Jag pratar naturligtvis om skolans egen tävling där alla är vinnare. Nobelpriset är ju verkligen något man kan vara stolt över som svensk, och som lärare är man ju lite korkad om man inte drar nytta av det magiska och spännande skimmer som omger den här dagen. Tänk vad barnen har haft roligt idag. Kan ni tänka er 30 stycken nioåringar som skriver och skriver, från klockan åtta på morgonen till klockan två på eftermiddagen, och sedan frågar om de inte kan få ta hem och jobba hemma? Vad tror ni man som fröken svarar på det? "Jag vet inte, gå hem och skriva på din fritid, det låter inte som en bra idé!" Knappast! "Okej, skriv så mycket du vill." Är det något jag aldrig har nekat barn att göra så är det att skriva. Oftast brukar jag neka dem saker som: ha mössa på sig inomhus, och kalla sina kompisar för cp-ungar.
Några har ägnat mycket tid åt att försöka vinna pris i snyggast handstil. Andra har satsat järnet på omslaget. En pojke skrev så pennan glödde, massor av sidor, sen slängde han snabbt ihop ett omslag av papper han hittade i pappersinsamlingen.  Jag frågade honom om han tävlade i kategorin Snyggast omslag, men han bara stirrade konstigt på mig och sa lite övertydligt: "Nej, mest spännande och läskiga historia!"
Vad sa de nu på lärarhögskolan: Aldrig, aldrig, aldrig vara ironisk mot barnen! Nu ska jag plocka fram fina festklänningen och lite glitter!
Happy tuesday

Jaha, då kan jag pricka av det i protokollet. Jag har klappat en pitbull! Egentligen är jag nog inte särskilt hundrädd, inte ens efter tre avsnitt av galna hundar i "Hundcoachen", för när det kom två lösa rottweilers och en pitbull mot mig idag i skogen, så trodde jag nog aldrig på allvar att jag faktiskt skulle dö. Lite snabbt kollade jag i huvudet om mina affärer var i ordning, och förutom en liten skuld på ICA-kontot kändes det rätt lugnt. Försäkringar har jag också. Så jag stramade upp mig och gick rakryggad rakt in i faran.
Ägaren ropade på sina hundar, de struntade nästan helt i det, för de var verkligen nyfikna på vad jag var för en.
"Är du hundrädd?" ropade han.
"Inte om de är snälla," svarade jag.
"De är jättesnälla," sa han.
Det var de också, de hoppade inte ens, de bara nosade, och ville bli klappade. Faktiskt var de jättefina. Kanske borde skaffa en rottweiler? Nä, skoja bara, en collie blir perfekt för mig.
När min morfar började bli gammal, och hans schäfer just hade dött så hade vi en hunddiskussion med honom. Han var hundtränare och jobbade på brukshundsklubben och tävlade med schäfrar, men när han började närma sig åttio tyckte vi att han kanske borde skaffa sig en katt i stället. Eller åtminstone en liten hund. Han stirrade på oss som om vi hade föreslagit att han skulle ta en tripp till månen. Men efter att ha funderat en stund sa han:
"Ni har nog rätt. Jag är nog för gammal för en schäfer. Det är ju väldigt krävande hundar."
Vi andades ut. Men sen fortsatte han:
"Jag ska nog skaffa en lättare hund. Kanske en rottweiler?"
Det blev ingen mer hund alls för honom. Han blev sjuk och dog kort efter det. Kanske var det kroppen som sa ifrån när den inte fick sina fyra-timmars skogspromenader varje dag som den var van vid.

Idag var det spinningpass. Jag lyckades inte cykla förbi någon den här veckan heller, men jag gjorde mitt bästa. Efter passet smet jag ifrån stretchingen och körde den på mattan utanför. Jag tycker det är lite trångt därinne i spinningsalen, så det är skönare att ha gott om plats i gymets stretchavdelning. När jag satt där och försökte hitta mina muskler, så kom mina spinningkompisar droppande ut från salen. Alla tittade på mig och log så himla vänligt.
"Trevliga typer", tänkte jag. Jag har ju gått på det där passet ganska många torsdagar, och ja, man börjar ju känna igen varandra. Man kommer ju varandra inpå livet när man svettas ihop, och vi motionärer är ju ett trevligt och vänligt släkte. Sen gick jag in i omklädningsrummet och såg mig i spegeln. Ingen vacker syn! All mascara hade runnit ner och hängde nu i stora sjok under ögonen och nerför kinderna. De hade inte alls lett vänligt mot mig, de hade hånskrattat!
"Sabla idioter", tänkte jag. Nästa gång ska jag smörja in deras sadlar med epoxylim! Det kan de ha!

Nej, efter att ha sett några avsnitt av "Hundcoachen" på TV4+ har jag faktiskt ändrat mig! Jag blir livrädd när jag ser de där skällande, dräglande monstren som dom nätt och jämt får styr på. Det ser ju helt livsfarligt ut! Tänk om min hund blir en sån där hemsk som drar omkull mig för att den vill springa fram och döda en annan hund? Det vill jag inte...
Det ser fasansfullt ut när de skäller och sliter i kopplet. Och tips nummer ett i hanteringen: Bli man. Stark man. Tips två: Skaffa ett bra stelkrampsskydd eftersom hunden kommer hoppa på dig och bita dig.
Sen kan du ju göra ledarskapsövningar också. När han säger det kastar jag mig efter kollegieblocket för att göra anteckningar, men det enda tipset han ger är att man ska säga åt hunden att sitta och sedan dra i kopplet. Och vips! Så lyder hunden...INTE! Den lyder kanske honom, men ingen annan. Typiskt!
Vad är vitsen med ett sånt program? Jag vill inte bli man. Det skulle se fånigt ut med min längd och min rumpa på en man. Men min "svärdotter" tröstar mig och säger att det är nog som med barn. Man får uppfostra dem när de är små så att de inte börjar bitas och ha sig. "Och dina barn varken bits eller slåss, ju," säger hon. Klok tjej.
På söndag ska jag och dottern till hundmässan i Älvsjö och träffa "vår" uppfödare. Får se om jag ändrar mig då. Jag får nog censurera bort det där programmet också. Suck, inte får jag se på hundprogram och inte får jag knarka hundvalpar! Återstår att äta pepparkakor!
Det stora pepparkaksracet har börjat. idag blev jag bokstavligen tagen med handen i kakburken, flera gånger!
Happy wednesday!