malinrosa

En dag med lilla blonda brorsdottern, fyra och ett halvt, och mitt liv blir aldrig mer detsamma. Jag hade bestämt mig för att vi skulle åka och titta på konst, visste inte om jag skulle ta Nationalmuseum eller Moderna. Det blev National. När vi stod i biljettkön tittade sig Madicken storögt omkring och sa:
-Jag har aldrig varit på ett museum utan dinosaurier!
Att titta på tavlor var också spännande visade det sig. När vi kom in i en sal frågade jag vilken tavla hon tyckte bäst om, och så tittade vi på den. Sen frågade hon vilken jag tyckte om och så tittade vi på den. Vi gick också och hämtade varsin pall, det var också mycket spännande, men allra intressantast var nog en stor sittdyna av plysch där man kunde dra med fingret och göra olika mönster i tyget.
-Vilken är din älsklingsfärg? frågade hon mig.
Jag tänkte noga efter, det var inte en fråga jag hade ställt mig själv på länge. Sen högg jag till med "gult".
-Min är rött och blått och grönt och lila och gult och orange och ljusblå och mörkblå och så lite lite lite lite lite lite lite brunt.
-Vilken färg tycker du inte om? var ju jag tvungen att  fråga.
Vi bytte snabbt samtalsämne.
-Vilken är din älsklingsmat, frågade jag när den pinsamma tystnaden hade klingat av.
-Pannkaka! Ingen tvekan där.
-Vad tycker du mer om?
-Våfflor!
-Finns det något annat du tycker om?
-Ja, plättar!
Jag började ana ett mönster och höll tummarna för att det skulle finnas pannkaka i museirestaurangen. Det fanns det inte. Smörgåsarna hade konstiga frön på sig, de betraktade Madicken med stor misstänksamhet. Barnmenyn bestod av köttbullar och potatismos. Inget fabrikstjafs utan riktiga köttbullar, gräddsås, rårörda lingon och hemgjort potatismos. Mycket märkligt, men det gick ner även om lingonen var konstiga och hon egentligen inte gillade sås.
Sen började vi räkna hur många änglar det fanns på museet. Det var en rolig lek som aldrig tog slut. Vi hittade två fulla händer och två änglar till. Alltså femton. Jodå, häng med nu: en två tre fyra fem sex sju åtta nio elva tretton femton!
Nu var faster helt slut så vi började ge oss av hemåt. Vi tog en fika på Wienerkonditoriet. (Kändisspotting! Anders Timell var där, han glömde sin mobiltelefon och jag hittade den! Han var spinkig, inte alls min typ!) Efter varsin chokladbiskvi mådde vi rätt illa, men hann ändå titta in på Swarowski-butiken tvärs över gatan.
-Oj, vad många vackra saker, sa Madicken. De här skulle min mamma tycka om!
På tunnelbanan hem diskuterade vi kläder.
-Har du tänkt på att det är kallt med jeans när det är kallt ute? undrade flickan.
-Ja, och när det är varmt är det jättevarmt, sa jag.
-Åh, suckade Madicken, jag önskar att mina dagisfröknar kunde förstå det.
Sen fick jag höra om en av dagisfröknarna som brukade skrika så alla barnen fick ont i öronen.
-Inte bra, varför kan hon inte prata i stället?
Jag hade inget bra svar på det.
När vi kom hem vill Madicken leka med Barbie. Där gick gränsen för mina fasterliga omsorger. Hon fick gärna leka själv, men något tristare än att leka med Barbie finns nog inte. Jag skyllde på att jag måste laga middag.
Sen skjutsade jag hem henne och möttes i dörren av lillasyster Lisabeth som kastade sig om halsen på mig.
-Farmor! skrek hon lyckligt och gav mig en snorig puss på kinden.
-Nej, faster, rättade jag, men då hade hon redan försvunnit iväg och var i full färd med att försöka klättra över trappräcket och slå ihjäl sig.
Jag rymde hastigt. Hade bråttom till min kurs. Där var jag så trött så jag bara satt och fnittrade hejdlöst, och sen bara rann jag ner i badkaret när jag kom hem.
Happy Thursday!

Hade en lätt surrealistisk diskussion med mina barn och en av deras kompisar igår. Som belöning för att de hade skurat toaletterna bjöd jag dem på lunch, och när vi satt där på sushibaren så började vi diskutera konserten som jag ska gå på med en kompis på lördag. Sist jag hade ståplatsbiljett till en konsert var nog 1986 i Montreux, vi såg Huey Lewis and the news, det var kul, men jag känner mig lite ringrostig. Jag frågade alltså den tonåriga expertisen vad jag skulle ha på mig.
-Det beror på, sa dottern, tänker du ha sex med bandet?
Hm, måste vara ett tecken på att jag börjar bli medelålders eftersom tanken inte ens hade slagit mig.
-Tror inte det, sa jag, jag tror er pappa skulle kunna bli lite purken då.
-Ja då spelar det ingen roll vad du har på dig, sa kompisen.
-Just det, sa dottern, tänk bara på att ha bekväma skor.
-Och en tröja som du kan ta av dig om det blir varmt, sa kompisen.
-Sitter ni här och talar om för mig att jag ska klä mig förståndigt! hojtade jag. Ni är väl inte min mamma heller!
-En kompis till mig blev erbjuden att ha sex med bandet, sa kompisen.
-Fråga henne vad hon hade på sig, förslog sonen, så kan du ju ha något liknande.
Jag minns inte riktigt vad jag hade på mig sist, där i Montreux alltså, men jag minns tydligt att jag inte hade sex med Huey Lewis. Däremot blev jag erbjuden allt möjligt av några glada italienare innan konserten, men jag tackade nej, och de blev inte alls ledsna för det.
Ska i alla fall bli kul på lördag. Känner inte riktigt till bandet, Keane, men min kompis sa att de var jättebra, så jag tror på henne. Men jag måste nog börja träna på att få till mina sotiga ögon innan dess. Var inne på Kicks och fick lite tips och råd, men jag är inte proffs än, tyvärr. Dottern fixade det på första försöket. Typiskt!
Happy wednesday!!

Ni som känner mig vet vad jag tycker är det bästa sättet att rensa hjärnan på: Att packa matsäcken och gå en sväng runt en närbelägen fågelsjö. Jag kan ingenting om fåglar, men oftast brukar jag träffa någon trevlig fågelskådare som berättar om någon art jag inte känner till. Jag har lärt mig: att skilja på sångsvan och knölsvan, att det finns en släkting till sädesärlan som heter gulärla och att det finns en fågel som heter nötkråka. Jo, det är faktiskt sant, jag slog upp det för jag trodde också att den som berättade skojade, men det finns det faktiskt. Men jag såg ingen.
Igår hade jag inte kommit särskilt långt när en äldre man kom ifatt mig. Han var mycket trevlig och det slutade med att vi gjorde sällskap runt sjön. Han visade mig t.o.m. sin matsäckssten. Förutom det där med nötkråkan lärde jag mig att jag inte ska åka till Ayers rock i Australien (Fruktansvärd turistfälla, titta på ett bra foto i stället), att det är trevligt på pubarna i Skottland, och att det är svårt att lära sig portugisiska på gamla dar. Så nu vet ni det.
Idag blev det en promenad med min bloggkompis Millie. Också jättetrevligt, vi diskuterade allt från hundar till den mystiska konsten att vara mamma. Jag försökte slippa undan genom att skylla på vädret, men när jag pratade med Millie lät hon (som vanligt) så sprudlande glad och lycklig att jag bara inte kunde låta bli att klä på mig regnjackan och cykla iväg. Millie är en mycket klok människa som har lärt sig mycket av livet, och det är så roligt att lyssna på hennes livsbejakande filosofi. Jag suger i mig så mycket jag kan.
Imorgon ska jag träffa min brorsdotter, också en klok person, även om hon inte har levt särskilt länge. När brorsan kom in på dagis för att hämta henne sa förskollärarna: "Ja, vi vet att hon ska vara ledig imorgon och träffa sin faster, hon har inte pratat om något annat hela dagen!" Sånt värmer !!
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad vi ska göra, men det lutar åt museum och lunch på nåt trevligt ställe i stan.
Happy tuesday!!

Tack för era kommentarer, det är verkligen jättekul när ni orkar skriva några rader. Yarri! Lycka till med danspasset. Jag skrattade gott åt din bild av hur du kommer skaka i otakt. Det tror jag verkligen inte, men det kan vara bra att vara förberedd om det skulle bli några plötsliga, märkliga väderfenomen i Östersundstrakten! Hoppas du får jättekul, imorgon är det min tur!
Helena! Jag orkar inte ens gå in på föräldrakontakterna! Tror man skulle behöva bo i ett buddisttempel i några år för att klara av dem! Men du har helt rätt.
Igår slappade jag hela dagen. Det var skönt. Först var jag klädd i raggsockor och morgonrock till långt in på dagen. Bytte sedan till mjukisbrallor och tröja. Sen fick jag för mig att jag skulle prova en ny sminkning. Jag såg ju på stjärnor på is på lördagkvällen, och Gynning och Carina Berg hade såna där sotiga snygga ögon som jag alltid velat ha. Eftersom jag var ensam hemma dundrade jag in i dotterns rum. Där står nämligen allt mitt smink av någon konstig anledning. Utom jättegammalt kletigt rosa läppglans som hon har fått genom nån poppig ungdomstidning. Det hamnar alltid i min sminkväska. Dottern hade dessutom en obevakad godispåse i sitt rum, men säg inte att det var jag...  Jag hittade också mina örhängen som jag hade letat efter, och en fyrdelad ögonskugga som jag har bönfallit henne om att inte ta. Hon släpar runt på sina ögonskuggor så de slutar vara hoppressade och blir till pulver, och då är de så svåra att använda.
I dotterns rum fanns det hur som helst en hel arsenal av allt man kunde behöva och lite till. Jag skred till verket.
Efter första försöket såg jag ut som om jag hade drabbats av en mycket allvarlig sjukdom. Andra försöket fick jag till det lite bättre, då såg jag ut som om jag var på bättringsvägen. Jag kom på att jag hade glömt att ha på mig foundation, det gör jag alltid, så jag tog bort alltihop och började om från början. Nu såg jag mer ut som Frankensteins brud...
Jag tänkte att det nog berodde på mjukisbrallorna och frisyren, men mjukisbrallorna orkade jag inte göra något åt, så jag letade noga igenom dotterns rum tills jag hittade några hårspännen och lite hårspray. Och så satte jag på mig de försvunna örhängena. Antagligen hade jag börjat vänja mig, för nu såg det faktiskt lite, lite bättre ut. Jag testade på familjen när de kom hem. Maken studsade till och sa: "Oj, har du sminkat dig!" Sonen märkte ingenting, men han hade haft en hård helg och damp bara ner i soffan utan att prata alls. Dottern sa ingenting (inte ens om godispåsen), hon hade massa andra saker att prata om, hon hade bestämt sig för att flytta till London och lära sig prata "posh English". Ska nog öva mig lite till, men det borde ju kunna gå att få till det tycker jag.
Happy monday!

Alla pratar om att lärarutbildningen måste göras om och anpassas till den verklighet som möter lärare när de kommer ut i arbetslivet. Med tanke på att jag har en viss erfarenhet av vilka krav som ställs på lärare från olika håll tycker jag att det nu är dags att sluta prata och i stället handla. Därför har jag tagit mig friheten att skissa på hur den nya lärarutbildningen skulle kunna se ut.
Jag tänker mig att 240 poäng skulle kunna vara lagom. Det första man kan göra är att ta bort didaktiken och pedagogiken. Undervisning är det inga lärare som har tid att ägna sig åt nu för tiden, så det är bara att slösa med värdefull tid att lära ut såna gammalmodiga saker. Ämneskunskaper är också totalt onödiga, eleverna kan redan betydligt mer än lärarna eftersom de har tillgång till internet i sina mobiltelefoner, och det finns ju ingen som är äldre än trettio som har lyckats lista ut hur det går till. I stället bör man läsa cirka 80 poäng Konflikthantering med mobbningskunskap. Inga skolor har ju råd med att anställa skolpsykologer, därför får lärarna ägna stor del av undervisningstiden till att lösa konflikter och trösta elever som känner sig mobbade.
Dessutom bör 80 poäng administration och budgethantering ingå. Kanske kan några arbetslösa konsumentrådgivare undervisa blivande lärare hur man på sparsammast möjliga sätt kan få gamla läseböcker att se ut som nya samt  få blyertspennor och suddgummin att räcka längre. Att politikerna vill göra om lärare till byråkrater som ska fylla i papper som ingen orkar läsa är ju en självklarhet som ingen längre ifrågasätter. Då bör ju lärare ha utbildning i administration så att de fyller i alla papper på rätt sätt.
Minst 20 poäng i kunskap om borttappade kläder tycker jag man behöver. Då bör momenten:  leta upp försvunna tumvantar, fingervantar, märkta vantar samt omärkta vantar ingå. Ett annat obligatoriskt moment bör vara: finna alldeles nya gympaskor som hamnat i kompisens ryggsäck. Många lärartimmar ägnas åt detta.
Cirka 30 poäng sjukvårdskunskap bör också ingå, så att man snabbt kan diagnosticera all magont, huvudvärk och "det gör lite ont i det här fingret när jag böjer det bakåt så här!" Skolsköterskor har ju skolorna inte råd med, det vet ju alla. Annars var det ju skönt för barnen att gå till henne när de behövde prata lite och få lite uppmärksamhet, men de tiderna är sedan länge förbi. Dessutom kan ju läraren då berätta för eleverna att man kan skada sina kompisar allvarligt om man sparkar dem i huvudet. Såna saker har ju föräldrar tydligen inte tid att lära sina egna barn, så det är ju något som bör läggas på skolan.
30 poäng kvar. De tycker jag bör ägnas åt bedömning av elevernas resultat. Det är ju inte så att eleverna ska få utvecklas i sin egen takt, utan så fort som möjligt ska de sorteras in i ett fack så att man vet exakt vad man kan förvänta sig av dem under resten av skoltiden. Exakt vad man ska bedöma eftersom man aldrig har tid att lära sina elever någonting är inte helt klart, men jag ska fortsätta skissa på hur man kan lösa det. Vad man ska göra med de elever som inte når upp till målen är jag heller inte säker på. Speciallärare har ju skolorna självklart inte råd med, så det alternativet går ju bort.
Med den här utbildningen tror jag att man skulle kunna möta de krav som samhället ställer på läraren. Jag har ingen bra lösning på hur man ska lösa problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna, för det skulle ju innebära att gå i en helt motsatt riktning, nämligen att låta lärare delta i skoldebatten och göra det som de är bra på; att undervisa, och den riktningen är det ju alldeles uppenbart att ingen är intresserad av.

Dålig dag idag. Har varit världens sämsta fröken. Gnatig, tjatig, elak, bitter, sur och hysterisk.  Vi pratade idag om adjektiv, och då var det en kille som skrev: Fröken är elak och dum. Tja, det var ju adjektiv, och säkert sant också. Men jag var i alla fall tvungen att fråga killen varför han skrev så. "För att du sa att jag hade slöat." svarade han. "Men det gjorde du ju!" sa jag. "Ja, men i alla fall..."svarade han. "Ska jag låta dig sitta och slöa bara för att du ska tycka att jag är snäll?" frågade jag. Det tyckte han inte, men han tyckte ändå att jag var elak och dum. Typiskt!

Hörde en rolig historia från min kollega. Hon hade varit på spinning för första gången. "En nära-döden-upplevelse!" sa hon. "På slutet när tränaren sa: och så står vi upp! så skrek jag åt honom: Du kan stå upp!" "Gjorde du det!" frågade jag. "Ja, det borde jag nog inte ha gjort" sa hon. "Jag skämde nog ut mig lite där. Typiskt mig." Vad skulle jag svara. Hon sa väl bara det som alla tänkte, tror jag.

Jag gjorde en trivselenkät med mina elever, det visade sig att alla kände sig mobbade av varandra. Dessutom tyckte alla att det var dålig arbetsro i klassrummet och att jag var dum. Jag hade haft en fajt med två killar på morgonen som hade betett sig illa. De svarade bara "dra åt helvete!" på alla frågorna. Dålig dag att göra en trivselenkät på, nu kommer jag få skäll av rektorn. Typiskt!

Jag kommer aldrig att göra en matsedel för hela veckan, handla hem och laga en liten snitsig biff stroganoff en torsdagkväll. I kväll letade jag febrilt i frysen. Det enda jag hittade var två mystiska burkar med okänt innehåll. In med dem i mikron. Det ena visade sig vara en mosig blomkålsgratäng med lite kassler i. Den andra var köttsoppa. Familjen åt utan större entusiasm. Det smakade som saker brukar smaka när de legat i frysen för länge. Sonen ville till mcDonalds, men han har ju inte fått nåt körkort än, så det var bara att äta köttsoppa och se glad ut. Eller, han åt i alla fall köttsoppa, men glad såg han fan inte ut. Mina elever är ju proffs på adjektiv, de skulle ha kunnat beskriva hans min rätt  målande tror jag.

Men! Imorgon är det fredag, och sen är det höstlov en vecka!!!! Underbart, jag ska bara sätta mig och stirra in i en vägg, tror jag, för det är nog det enda jag kommer orka med!
Happy thursday!!!

Det är en mörk oktoberkväll. Några löv fladdrar dystert i den kalla vinden. Månen lyser med ett isande sken från den mörkgrå himlen. Mina axlar hänger ner i höjd med knäna och mungiporna har samma nedåtböjda läge som en avbränd tändsticka. Jag vet att jag har lovat min kropp att vi ska gå på Friskis&Svettis ikväll, men det var innan jag visste att min träningskompis skulle banga! Dessutom har de något fånigt jävla danspass som alla säger är "så himla kul!". Säkert! Jag vet nog hur det var sist jag var på aerobics och alla hoppade och skuttade och jag fattade ingenting och var helt gråtfärdig efter alla hopp och svängar och små löjliga armrörelser som jag aldrig fick till.

I stället kastar jag mig in i köket och börjar febrilt leta efter något som skulle kunna fungera som snabba kolhydrater. Några gamla digestivekex kanske? En bortglömd halv dajm? Men i mitt hus finns inget sådant. Här glöms inga dajm bort! Inte ens längst bak i skafferiet finns det något att snaska på. Snuddar vid tanken att göra kokosbollar, men det känns väl desperat och tonårsaktigt. I stället lagar jag middag på sånt jag hittar i frysen, några kycklingklubbor, köttbullar och de sista skramliga nedisade brysselkålen. Mums?! Familjen knaprar i alla fall i sig detta med hjälp av mycket ketchup.


Till slut ger jag mig i alla fall iväg. Fullt med folk är det, och inga parkeringsplatser. Tusan också, jag har glömt min vattenflaska, men ett larvigt danspass kanske man inte blir så svettig av, eller? För säkerhetsskull köper jag en flaska ramlösa i receptionen. På väg in i hallen möter jag en kollega. Hon är lika skeptisk som jag , men vi ställer oss ändå ganska långt fram, för annars ser vi ju inte alls bra. Alla runt omkring oss ser glada och förväntansfulla ut. De är säkert i hemlighet proffsdansare, som har klätt ut sig till vanligt friskisfolk. Åh, jag vill verkligen inte, jag kommer skämma ut mig så det bara visslar om det!.

Två ledare ställer sig på scenen. De ser äckligt käcka ut. Jag funderar allvarligt på att springa därifrån. Så börjar de dansa, och alla hänger med. Det finns ingen chans att se hur det går för de andra, för här gäller det att vara koncentrerad. De svänger med höfterna, min rumpa blir väldigt förvånad över vad jag vill att den ska göra, men den hänger med så gott den kan. Jag tänker att jag skulle fixa allt det där dansandet lätt om jag bara hade druckit några glas vin först, men efter ett tag står jag där och svänger på höfterna, viftar med händerna, svävar runt på golvet som en psykotisk variant av Fame. Det är hysteriskt kul. Jag är inte graciös, rytmisk eller sofistikerad, men jag är glad. Vafan! Livet är ju kul för tusan! Det hade jag glömt! Runtomkring mig står mammor, dagisfröknar, mormödrar och bibliotekarier och svänger på höfterna så det står härliga till. De är inte heller särskilt graciösa, men de är glada. Åh vad härligt det är!

På vägen hem köper jag mig ett äpple. Jag kan inte sluta flina! Sök mig inte på tisdagkvällarna i fortsättningen. Då är jag på danspasset!

Happy wednesday!!

Nytt heligt löfte: Jag ska sluta knarka hundvalpar!

Men kolla själva! De är ju supersöta!!!

http://www.luckyoceans.se/andra_bilder_chrisdales_drygt_4v.htm

Det var så nära att jag kastade mig i bilen, illkörde till Gnesta, hostade upp en himla massa pengar och kom hem med ett litet gosenystan.

Men nej! Vad har jag sagt om impulsköp? Och särskilt inte när det handlar om gulliga saker, som valpar! Medveten konsument, javisst?! Nä, ärligt talat, det var dottern som satte ner foten och sa ifrån. Hon menade att hundvalpar är något man ska ha tid med, både för valpens skull och för sin egen. De är ju små så kort tid och då vill man ju hinna med dem. Undrar hur jag har kunnat få en så klok dotter?

Diskuterade frisyrer idag med promenadkollegan. Jag har hittat en grej som man kan använda om man har rufsigt hår som jag. got2b smooth´n chic.
Jag ska iaf aldrig mer berätta för min hårfrissa att jag är lärare, jag ser alltid så fånig ut när jag berättar det. Jag ska säga att jag är stylist, eller modefotograf, eller proffsbloggare. "Jag vill se ascool och vacker ut" ska jag säga. Jag måste ju ha en frisyr som matchar mina snygga stövlar. Eller hur?

Tog tag i min trädgård i helgen. Har försökt lägga kantstenar runt rabatten, men de tog slut. Nu måste jag övertala maken att komma med mig och köpa nya. Dels behöver jag hjälp med att bära, dels med att betala, he he! Impulsköpte, tvärtemot min övertygelse, en jackmanclematis, en stockros och en orkidee, men det var till halva priset. Sen upplyste trädgårdsmästaren mig om att jag måste gräva värsta jättehålet, minst 60 cm djupt till clematisen. Jajamen tänkte jag och körde hem så glatt! Det räckte med en blick på maken i soffan för att inse att det bara var för lilla mig att gå ut och gräva. Han var djupt inne i "Tillbaka till framtiden 1,2 och 3". Det blev nog inte 60, kanske mera 45 cm, det var ju värsta leran, asjobbigt att gräva. Håll nu tummarna för att min clematis var en hybrid som inte behövde så stort djup.
Happy monday allihop!

Igår satt dottern och jag och surfade runt på shetland sheepdog sidor. Vi kollade bilder på valpar och efter en stund var vi helt kollriga i huvudet.
"Alltså, seriöst," säger dottern. "Jag kommer skjuta mig själv om jag inte får min hund snart!"
Ok, jag förstår hur hon känner sig, men jag vet inte om det där uttalandet passar ihop med ordet seriöst...

Att hitta en uppfödare till min collievalp var inga problem, det har varit värre för dottern. Men igår hittade jag en uppfödare som skulle få valpar i december. Ja, inte hon, men hennes tik! Undrar om det är en bra idé? Visserligen har vi ju jullovet, men undrar om vi inte måste börja lämna valpen hemma ensam lite för tidigt då. Uppfödaren hävdade att det inte skulle vara några problem eftersom valpen ju sover så mycket i början, men jag vet inte. Samtidigt kanske det är bra att inte ta hem två valpar på en gång. När det är dags för min valp är ju sheltien ett halvår, det kanske är bättre? Usch, det är svårt...

Vi tittade på hundar i olika färger, våra raser finns ju i tre färger: sobel, trefärgad (svart) och blue merle (silvrig). Den silviriga gillar vi inte alls. Ibland får de så fula ögon också. De trefärgade är ju ganska fina, men vi är hysteriskt säkra på att vi vill ha sobelfärgade. Det är den "vanliga" ljusbruna och vita. Helst skulle jag vilja ha en med bläs, det är  så himla gulligt. Maken berättar fortfarande hemska historier som han samlar på sig om hur mycket hundhår det blir, och att man måste dammsuga flera gånger om dagen. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Alltså! Jag måste snart få en hund, annars kommer jag skjuta mig själv! Seriöst!

Happy sunday!

En sån härlig morgon jag hade. Lugnt och fridfullt och gott om tid hade jag. Tänkte jag skulle cykla iväg till skolan så jag var där i god tid innan morgonmötet, i stället för att dundra in med andan i halsen, svettig och andfådd som jag brukar. Just som jag hade borstat tänderna och i stort sett var redo att ge mig iväg, då börjar mina barn tjafsa. De tjafsar vilt om vem som ska ha moppen, och båda två kommer dö, avlida, drabbas av fruktansvärda missöden samt komma försent om inte just de fick ha moppen. Som den goda moder jag är skulle jag bara gjuta lite olja på vågorna, sprida lugn omkring mig och hjälpa dem att lösa problemet på ett diplomatiskt och demokratiskt sätt. Tjena!

När jag la mig i det hela var det som att slänga in en dunk med bensin över glödande kol! Med ett vilt VOFF! blev allting hundra gånger värre. Alla mina förslag till lösningar gjorde bara saken värre och värre, tiden gick, jag insåg att jag skulle komma försent. Dottern dundrade in på sitt rum, sonen kastade sig på en cykel, men naturligtvis var det punka på bakhjulet, jag började svettas innan jag ens en gång kommit iväg.

Jag gjorde det enda raka. Jag gav mig av. Efter en liten stund kom sonen farande förbi mig på sin moped. Jag kom bara ungefär fem minuter för sent till morgonmötet, svettig och andfådd och osminkad for jag in och blev hälsad av mina kollegor med häftiga applåder. Efter en timme ungefär fick jag ett sms från dottern som var överlycklig för att hon hade fått MVG på provet i italienska. Uppenbarligen hade hon också tagit sig till skolan.

Aldrig mer ska jag gå emellan när de tjafsar!

Idag började vår temavecka. Alla elever har fått välja ett ämne att fördjupa sig i, och jag undervisar därför i musik hela veckan.  Och bild visade det sig plötsligt när en lärare var tvungen att uppsöka läkare. Hmm, i bildsalen känner jag mig inte särskilt hemma. Men det gjorde eleverna. De var superduktiga, och eftersom jag sa att de fick göra vad de ville satte de igång att skapa med liv och lust, mycket finare bilder än jag någonsin skulle kunnat åstadkomma. Så det blev faktiskt rättså kul.

På eftermiddagen fick jag i alla fall ha musik, det var också jättekul. Jag hade fått i uppdrag av musikläraren att lära eleverna tre ackord på gitarr. Det gick alldeles strålande, även om eleverna tyckte det var jättesvårt och satt och kämpade med att få fingrarna att räcka till över alla banden. Och när de till på köpet skulle byta ackord mitt i en låt, flera gånger också, då var det några som var nära att ge upp. Men de klarade det, det lät faktiskt inte så illa... Att sjunga till var jättesvårt så det fick bli solo av lilla mig.

Sonens kompis var vikarie och fick undervisa i dans. Han har gått musikalutbildning, och jag presenterade honom som dansör. Det tyckte alla tanterna på jobbet var alldeles förtjusande, och han charmade både barn och vuxna. Kul med unga killar som vågar bjuda på sig själva!

Sen åkte jag på studiebesök till en skola i en grannkommun som hade en jättefin matteverkstad. Jag och en kollega har tänkt fixa en sån på vår skola, så vi behövde få lite inspiration. Nu ska vi bara försöka hitta ett rum som vi kan använda. Undrar om rektor verkligen behöver sitt rum...? Hon springer ju ändå mest omkring på en massa möten överallt.

När jag kom hem var jag tvärslut, men då var det bara att sätta igång och packa matsäck, för imorgon bär det iväg till muskimuseet.  Som tur var blev det lite pasta och grönsaker över efter middagen, så det vräkte jag ner i en bigpacklåda och döpte till pastasallad, och vips var matsäcken klar. Efter middagen drabbades maken av städdille. Underbart, tycker jag och försöker att inte synas eller höras. Jag vill ju inte bli indragen. Vem vet, det kanske är smittsamt...Jag tänkte i stället krypa ner i badet med min fantastiska bok. Den heter Tidsresenärens hustru, och har ni inte läst den så MÅSTE ni göra det.

Mina nya stövlar är supersnygga. Tyvärr blev det plast, eller syntet kanske det heter, men tack vare det hade jag råd med ett par stövlar till dottern också.  Inget fel på syntet, de är väldigt glansiga och fina, och så är de ju vattentäta också. Kanske får råd med ett par skinnstövlar en annan vinter.

Happy Monday alla!

Tog en joggingrunda i morse. Hyfsat väder när jag stack iväg, lite duggregn på slutet. Det blev sex kilometer, och det gick bra, men i värsta mördarbacken gick jag faktiskt uppför halva. Men jag orkade i alla fall spurta på slutet. Det värsta var att jag hade problem med min sportbehå, som jag köpte på tjejmilen för sådär tio år sedan. Det finns inga kvalitetsprodukter längre. Den gör inte det den ska, tyvärr, och med min byst borde det inte vara mycket begärt av en behå att hålla den på plats. Hur svårt kan det vara, nä det var mer free, free,set them free...Säkert dottern som har töjt ut den, livet är inte rättvist!

Sonen och jag har haft ett gig idag. Vi sjöng på ett dop. Eller jag sjöng och sonen spelade gitarr. Fullt med motorcykelkillar var det, och de såg lite förvånade ut när vi gav oss på Guns`n roses Sweet child o´mine, kyrkvarianten. Det gick rätt bra faktiskt. Barnet som skulle döpas var den tystaste unge jag någonsin sett, jag var tvungen att fråga mamman om hon hade drogat sitt barn, men hon sa att hon bara hade ätit väldigt mycket socker, så hon trodde att barnet var i koma.

Sonen och jag har inte haft några fler diskussioner om val av flick- eller pojkvänner. Men om han verkligen vill chocka sin mamma borde han ta och städa sitt rum! Då skulle jag bli förvånad.

Happy saturday!

Bilen är på verkstan sen en vecka tillbaka och jag cyklar och cyklar. Ibland åker jag buss. Det är inte kul. Det är ganska kul att cykla när det inte regnar. Dessutom är det nyttigt och bra för miljön. Idag insåg jag att jag är en nyckelperson på mitt jobb, för när jag äntligen hade plöjt igenom högen av matteböcker och skulle cykla hem, så hittade jag inte min cykelnyckel. Högst irriterande! Det tog mig nästan en halvtimme att leta igenom portföljen, där jag var säker på att jag hade slängt nyckeln i morse. Jag passade på att slänga några gamla kvitton, ett antal godispapper och en halstablett som legat där sen jul förra året. Dessutom hittade jag ett trepack med golfbollar. Vad gjorde de i min portfölj, undrar ni. Det undrar jag också. Jag spelar ju inte ens golf...Ett äkta mysterium. Kanske hade jag tänkt använda dem i ett experiment av något slag. Nåja, de fick ligga kvar, i samma ficka som läppstiftet som jag bara använder när det är skolfotografering. Ingen nyckel. Jag hörde mig för med städaren som just passerade. Han svarade något kryptiskt, han pratar nämligen inte särskilt bra svenska. Han använder många ord och uttryck som jag aldrig hört förut. Mina favoriter är: "Glad Majborg!" och "Grattis vår!". Störtade in till vaktis för att kolla om han fått in något upphittat. Han har ganska stökigt inne hos sig, jag fick rota runt en del innan jag hittade lådan med upphittade saker, men där låg inte min nyckel. Började få lätt panik! Längtade hem! Fredag eftermiddag finns det roligare saker att göra än att flänga runt på en skola som bara blir tommare och ödsligare för var minut som går. Så jag ringde hem. Bara sonen var hemma, och jag bad honom leta upp reservnyckeln, som jag själv inte hade en aning om var den var, och kasta sig upp på moppen. Han var lindrigt sugen på det. Han hittade iaf inte nyckeln. Jag började följa mina egna spår tillbaka. Till slut hamnade jag inne hos vaktis igen. Kollade luckan där man kan pilla in saker som man vill att han ska ta tag i. Där hade min nyckel fastnat! Lycka! Jag pillade loss nyckeln och cyklade hem snabbare än någon hade kunnat säga "ett stort glas chardonnay". Sonen tittade upp från tangentbordet när jag kom hem och frågade vad vi skulle ha till middag. Han hade nog glömt alltihop tror jag. Sen blev det bara han och jag till middagen. Han började förhöra mig om vad jag skulle säga om han berättade att han var kär i någon som var svart. Jag trodde inte att jag skulle tycka något särskilt om det, bara hon var trevlig. "Tänk om det var en kille då?" undrade han. Då frågade jag honom vad han skulle tycka om att jag förstorade brösten, men då blev han helt hysterisk, och tyckte att det skulle vara jättehemskt! "Tänk dig själv när du blir gammal, typ femti år, det kommer se helt hemskt ut!" Undrar just vem som är mest inskränkt? Happy friday!

Idag har jag lärt eleverna division. De tyckte det var plättlätt! "Det vet jag väl," sa jag. "Matte är plättlätt!" När jag försökte förklara för eleverna att multiplikation och division hör ihop förstod de ingenting förrän någon kom på att de nog var kära. Då gick det en suck genom hela klassrummet: "Jaha, då fattar jag." Så då skrev jag på tavlan multiplikation hjärta division. Jag hörde någon mumla: "undrar vilken som är kille och vilken som är tjej" och en annan som svarade: "Det kan vara två samma också" men jag låtsades inte höra det. Saker är så himla komplicerade nu för tiden... Sen undrade någon vad 38/3 är. De fick fundera en stund och sen gav jag dem en miniräknare. "Det är fel på min miniräknare, det blev 12,666666" hojtade någon. "Min med!" hördes det här och där. Då fick jag förklara att det inte alltid går att dela exakt rättvist. "Det är som livet," suckade en flicka. "Det är inte heller rättvist" Så är det ju. Idag hade jag tålamod med det mesta. Det var värre förra veckan när vi var i simhallen. Vi hade en buss att passa och det tog en evighet för tjejerna att klä på sig. De skulle kamma håret i evigheter och lukta på varandras deodoranter. Till slut var jag tvungen att ryta i ordentligt: "Om ni inte är klara om två minuter så kommer vi missa bussen!!" "Kolla," svarade en tjej. "Jag kan göra en kanin av mina vantar!" Vi hann med bussen, men vi fick springa sista biten. Happy Tuesday!

Kom hem från jobbet och upptäckte en konstig lukt. Eller rättare sagt många! Mina händer luktade skunk. Handduken på toaletten hade alltså verkligen sett bättre dagar."Jag märkte det i morse" säger maken. Kunde kanske ha gjort något åt det? Eller inte? Tvättade händerna igen och torkade mig på en NY handduk. Ute i köket luktade det också konstigt. Misstankarna gick genast till disktrasan som jag lite försiktigt snusade på. Elementärt, min käre Watson, i soporna med den! Soppåsen hade någon ställt ut i hallen, så uppenbarligen var det fler än jag som hade känt konstiga lukter. Rotade runt lite i diskbänksskåpet. Hittade ingenting uppenbart, men insåg att det nog börjar bli dags att åka iväg med metallinsamlingen. Kattlådan kanske? Usch ja, dags att göra något åt den. Diskhon såg inte heller kul ut. Men nu har maken börjat steka fläsk, och den lukten överröstar ju det mesta så snart kommer man nog inte känna några fler konstiga lukter hoppas jag. För övrigt är jag mycket sugen på ett par nya stövlar. Var i Göteborg i helgen och såg massor med snygga stövlar. På andra tjejer! I affärerna hittade jag ingenting jag gillade. Jo, förresten, på Scorett fanns det ett par superfina för 1500 kronor. Hm, kanske kommer de på rea snart. Eller också kanske sonen bestämmer sig för att inte ta körkort. Eller dottern kanske kommer på att hon inte behöver klippa sig. Och bilen kanske inte egentligen behöver repareras för 10.000 som bilverkstan påstår. Eller så kommer min chef på hur duktig jag faktiskt är och ger mig en kolossal löneförhöjning. Det handlar ju bara om att prioritera, och vad kan vara viktigare än ett par snygga stövlar? I kväll har jag stämt träff med Cesar Millan! Han är verkligen ascool! Bara schyssar lite åt ilskna hundar så blir de snälla som lamm! Förresten har jag inte klappat någon pitbull än, inte någon Golden retriever heller. Men maken trodde att jag lätt skulle vinna i en wet-t-shirt-contest! Happy Monday!

Vad är det värsta som skulle kunna hända om jag slutade vara rädd? Jag vet vad det bästa skulle vara, att jag skulle slippa en massa oro och stress. Det skulle vara skönt. Men varför gör jag inte det då? Om jag inte har rädslan som håller mig tillbaka så kanske jag skulle göra något jättetokigt! Hoppa från en bro kanske? Nä, det gör ju ont! Dessutom är det livsfarligt. Skrika åt min chef och säga upp mig och bli arbetslös? Äh, vad då för, hon gör ju bara sitt jobb. Då är det ju bättre att söka ett nytt jobb, säga upp mig och få en fin blomma om jag slutar. Dessutom kommer ju alla tala om för mig hur fantastiskt duktig jag har varit om jag ska sluta. Anmäla mig till en wet-t-shirt-contest? Ehh, sist jag blev tillfrågad om det var...låt mig se, det har nog aldrig hänt, och oddsen för att jag ska bli det nu är typ noll. Om jag blir tillfrågad ska jag ta ställning till det då. Gå med i en kriminell motorcykelliga? Nja, jag gillar inte ens att åka moped. Dessutom är jag inte alls förtjust i skäggiga karlar. Klappa en pitbullterrier? Där har vi det, det är vad jag skulle göra om jag inte var rädd! Det skulle ju vara helknasigt, eller hur? Men frågan är om det är värt att fortsätta vara rädd bara för att jag inte ska klappa en pitbull? Jag kanske kan prata med folk jag känner och försöka be dom hjälpa mig att hålla mig undan från ilskna hundar i stället. Hmm, jag har nog inte funderat klart på det här. Jag återkommer i ämnet. Happy friday!