malinrosa

Ja, så här ser den ut nu, pärlan! Vi var och hälsade på den på plåtfirman där den står nu i väntan på vad försäkringsbolaget ska bestämma.

"Någon reparation är ju inte aktuell," som verkstadskillen så fint uttryckte det.

Maken och jag funderade på om vi kanske inte behöver en fullt så stor bil nästa gång, men sen gick vi på varsitt håll och funderade. En volvo är ju en säker bil... Bevisligen... Så det blir nog en volvo nästa gång också. Kanske en V50, jag såg en jättefin igår som jag blev kär i. Den ville verkligen följa med mig hem!

Sonen mår bra men är fortfarande skärrad, så klart. Det finns ju så många "tänk om" att gå igenom...

Nä hinner inte skriva mer nu, jag ska ringa banken!

Happy tuesday!

Jag var på fyrtioårsfest i helgen ute i Roslagen, på Ljusterö. Det var verkligen härligt, fint väder, och jag träffade en massa folk som jag gillar, men som jag träffar alltför sällan. Jag satt och pratade med en tjej som jobbade som förskolechef sen ett år tillbaka, det var verkligen spännande att höra om hur hennes jobb var, men plötslig tappade jag tråden när jag såg att min man stod en bit bort och pratade i mobiltelefon. Jag såg genast att något hade hänt, så jag gick bort och lyssnade.

Det visade sig vara sonen som har kört i diket. Han var ok, men chockad, det hade alldeles nyss hänt och han ringde sin pappa det första han gjorde. Det kändes jobbigt men inte så farligt ändå. Det är ju sånt som händer när man nyss tagit körkort. Men hur gjorde vi nu? Jag hade druckit vin och kunde inte köra. Maken hade druckit några öl och kunde kanske köra om ett tag men borde inte. Hur som helst skulle det ta lång tid innan vi var hemma eftersom vi var tvungna att åka färja. Men jag ringde min bror och hans fru kunde hjälpa till, och maken ringde dottern och hennes pojkvän åkte och hämtade sonen och skjutsade honom till sjukhuset. Även om han inte verkade skadad så var det ju viktigt att han blev kollad ordentligt.

Men hur hade det gått med bilen? "Den ligger på taket." berättade maken. Nu slutade min hjärna fungera. Hur kunde den ligga på taket när han bara hade kört i diket? "Glöm bilen, den finns inte längre", sa  maken sedan. "Usch var den så skadad?" tänkte jag, men det kändes ändå varken viktigt eller intressant. Huvudsaken var ju att sonen hade klarat sig. Inte förrän nästa dag  när jag kom hem så fattade jag vilken riktig olycka det hade varit. Dotterns pojkvän hade tagit kort på bilen. Den var mos! Bärgaren hade kört den direkt till skroten. Och där  i hade pojken suttit upp och ned, klättrat ut genom ett fönster och hade bara en liten skråma i pannan och en på lillfingret!!!

Vi åkte ut till olycksplatsen jag och maken och plockade upp det värsta glassplittret och  skräpet från diket. Det var ren och skär terapi! Rätt som det var fick jag en flaska smultronloka i handen av maken. Den hade jag köpt dagen innan när jag åkte till Arlanda för att plocka upp släktingar. Det kändes overkligt att hitta den flaskan i ett dike med svarta bromsspår framför.

Nu är jag bara så tacksam! För att det inte blev värre, för att jag har ett nätverk av underbara människor som hjälper mig när jag sitter på en skärgårdsö och dricker vin, för att man kan åka buss eller cykla och för att det är sommar och jag inte har några särskilda tider att passa.

Förresten fyllde Hampus ett år igår, men det var ingen som hade lust eller tid att fira honom. Jag sa grattis, och han såg lite glad ut, men det gör han ju nästan alltid. I present ska han få åka till veterinären och bli vaccinerad. Önska mig lycka till på bussen med en glad ettåring och en liten tremånaders valp i värmen. Det blir ett spännande äventyr! Men vadå, det hade kunnat bli så mycket värre.

Happy monday!

För en tid sedan var jag på en föreläsning. Det var en mörk, regnig höstkväll och jag hade ingen lust att gå. De föreläsningar som kommunen anordnar brukar vara billiga, dåliga och meningslösa. Jag kände ett större behöv av att samla kraft hemma i min soffa än på en usel föreläsning. Men den här föreläsningen var inte usel. Den var helt fantastisk! Att tända stjärnögon med Lou Rossling.

Efter föreläsningen kände jag att det faktiskt var kul att leva, att det var roligt att jobba, och jag mindes också vilken lärare jag drömmer om att vara. Sur, grinig och sträng är ju knappast vad man tänker sig när man väljer att jobba med barn. Man vill ju vara glad, inspirerande och kärleksfull.

Dagen efter när jag mötte mina kollegor såg jag faktiskt glimtar av stjärnögon hos dem också. Trötta utarbetade pedagoger med själar, som kommunen av någon outgrundlig anledning vill döda med meningslösa arbetsuppgifter, hade fått lite gnista igen. Jag hörde hela dagen hur det kvittrade i hela skolan av samtal med barnen som faktiskt var samtal, inte tillrättavisningar som det annars så lätt blir. För några av oss räckte dosen i flera dagar, för några bara i några timmar, men ändå...

Nu har jag läst hennes bok, Tänd dina stjärnögon. Läs den! Och fantisera om ett bättre, gladare liv.

Happy thursday!

Varför ska föräldrar som har fått en perfekt unge, som exempelvis mig, skaffa en unge till, som exempelvis min bror? Han är bra korkad! När jag berättar för honom om Hampus och Sessi och den nya klickerträningen vi håller på med, så använder han en massa fula ord om mig. Han snackar om hobbyfanatiker och kallar mig prylbög. När jag pratade med min kollega musikläraren var han mycket snällare.
Han sa bara att han tyckte det var spännande med människor som hade en passion för något.
- Just precis! sa jag och skulle just till att berätta om tävlingen som dottern och jag ska gå på i studiesyfte, när jag upptäckte att han hade rest sig upp ur soffan och försvunnit. Faktum är att han inte hade tid att prata med mig på hela dagen, så jag fick aldrig möjlighet att berätta klart.
Alla på mitt jobb har väldigt mycket att göra nu för tiden. Knappast någon har tid att höra mina berättelser om hur Sessi nästan är rumsren, eller hur otroligt söta vovvarna var i morse när de låg och slickade varandra på öronen. Tur att jag har min blogg!
Happy monday!

Var ute med några jobbarkompisar i veckan. Nja, förresten, ute är väl mycket sagt. När vi kom hem till kollegans lägenhet var vi alla så trötta att vi bara dunsade ner i hennes soffa. Hon serverade oss vin, sen satt vi där och pratade strunt rätt länge. Diciplinerad som jag är bestämde jag mig för att åka hem tidigt, och sonen, som nyss fått körkort kom och hämtade mig. Alltså kände jag mig rätt fräsch ändå när jag kom till klassrummet dagen efter.

Men där kom verkligheten i kapp mig på ett brutalt vis.

- Har du inte sovit?! frågade en av mina elever. Kolla, fortsatte han till kompisarna, hon har påsar under ögonen!
- Ja, det har hon, instämde de andra. Varför har du inte sovit?
En flicka reste sig och gick fram till mig och tittade noga på mig. Sen gav hon mig en stor kram innan hon gick och satte sig igen.

Sen satte jag barnen på att städa lådorna och sätta in papper i pärmar. Det tog nästan hela dagen. Sista lektionen skulle de egentligen haft musik, men då var det träning inför avslutningen, så jag fick en extralektion. Men det gjorde inte så mycket, vi behövde också träna lite inför den lilla klassrumsavslutningen vi brukar ha för föräldrarna. Det blev några sånger som alla kunde med lätta ackord som fröken kunde. Som vanligt låter det himla bra när den här klassen sjunger. Martin bröt ihop för vi skulle sjunga Teddybjörnen Fredriksson.
- Jag hatar den sången, snyftade han.
Klassen bestämde gemensamt att han skulle få stå längst bak och bara mima när vi sjöng den, och då kunde han tänka sig att vara med.
-Men bara om jag får hålla för öronen!
- Visst, suckade jag. Sjung nu barn!

Happy sunday!

Det är knepigt att få ordning på två hundar! De kommer undan med en massa saker. Hampus har börjat rymma igen! På kursen i torsdags skulle vi öva inkallning. Jag hade glömt ta med linan, så först övade vi med koppel på. Sen tänkte jag: Vad Fasen! och så tog jag av honom kopplet. Han måste ju klara att vara lös när vi ska göra lydnadsprovet. Tjoho! tänkte Hampus och skuttade glatt iväg till de andra hundarna.

Som tur var för mig var mina kurskamrater förstående. Deras hundar blev inte nämnvärt störda. Bra träning, konstaterade en av dem.Jag svarade inte, log bara lite ansträngt, som om jag tyckte att det var lite tokigroligt att min hund bar sig åt som en idiot.

Nu ska här tränas! Jag ska gå till skavlöten, det hundtätaste området i trakten, med en påse korvbitar och en lång lina, och så ska vi träna tills hundskrället kan det här! Visserligen ösregnar det ute, och ska tydligen göra det hela helgen, men vad fasen. Jag har ordentliga regnkläder. Hampus får skylla sig själv om han fryser.

Sen ska jag anmäla mig till en tävling, och jag SKA klara det! Jag får säga till mig själv som jag säger till mina elever: Det ska vara lite svårt.

Lilltjejen är hur gosig som helst. Hon går lös utan problem och står ofta vid mina fötter och väntar medan storebrorsan är ute på sina äventyr. Hon är däremot inte sams med kopplet. Hon behöver också träna sig utan att Hampus är i närheten och stör. Dottern och jag måste skärpa oss om vi ska vinna några tävlingar i framtiden.

Happy saturday!

Blev galen idag. Bröt mot min egen regel om skrikförbud på mina hundar. Valpen sprang och gömde sig men unghunden hade ingenstans att ta vägen. Nu ligger båda och sover, antagligen utmattade av chocken.

Det började med en promenad i hällande regn, jag kom hem med två lerhögar till hundar. Den store fick vänta i trädgården medan jag duschade av den lilla i badkaret. Så långt var allt frid och fröjd. Sen var det dags att ta in Hampus. Han blev så överlycklig över att inte längre vara utesluten ur flocken i ösregnet att han kastade sig in genom dörren och lämnade leriga tassavtryck i hela huset, fast jag stod och hojtade "ligg" och "sitt" och "stanna". Till slut fick jag tag i honom och lyfte upp smutsgrisen och bar honom till badkaret. Medan jag justerade duschmunstycket passade han på att hoppa ut ur badkaret och springa runt lite till. Tydligen fanns det fortfarande några rena ställen kvar i huset som han måste smutsa ner. Jag röt åt Hampus, vilket bara ledde till att han fick panik och försökte komma så långt  bort från mig som möjligt. Till slut fick jag i alla fall fatt på honom, igen, och bar honom till badkaret, igen, och satte på duschen så fort jag kunde för att han inte skulle hinna hoppa ur, igen. Det var bara det att jag höll duschen åt fel håll, så i stället för att få en duschad hund, lyckades jag duscha ner hela mig och halva badrummet.

Det var då utbrottet eskalerade till klass 1A. Innan dess hade jag bara varit våldsamt irriterad.

Nåja, nu börjar solen bryta fram. Nästa promenad ska de inte få smutsa ner sig så hysteriskt. Funderar allvarligt på att köpa regnkläder och gummistövlar till mina vovvar. Som Paris Hilton! Eller skaffa nakenhundar i stället.

Happy tuesday!

För första gången på mycket länge känns det som om jag har lagom många hundar. Två är alldeles nog, nu vill jag inte ha fler. Hampus har tagit emot valpen med öppna armar. Han brottar omkull henne och morrar så fort hon går i närheten av något roligt, som den ansvarsfulla storebror han är. Valpen är snäll och go och charmar oss allihop. Man skulle kunna gosa tills man blir blå. Hon går och trippar så fint bredvid Hampus när vi är ute och går. Utan koppel och halsband håller hon sig till flocken, utom när hon trillar ner i nåt dike, eller skuttar ut bland blåbärsriset och försvinner ur sikte.

Första natten var inget problem för dottern. Lilla Sessi sov så gott så gott, men Hampus skrek och ylade halva natten. Han var världens ensammaste hund!
"Jag vill leka med valpen! Jag vill, jag vill jag vill!" Skrek han.
"Håll klaffen!" röt jag vänligt, men det hade ingen effekt alls. Nu har han lugnat sig. Lite. Eller ja, oftast. När han och jag har varit ute  på riktigt långa promenader och han är helt utmattad. Då är han inte helt hopplös. Eller ja, ni fattar läget, va? Varför jag inte vill ha fler hundar?

Maken knorrar lite, men i smyg sitter han och gosar med valpen så ofta han hinner. Idag ska vi bygga stängsel så vi kan ha hundarna ute på tomten. Bättre de får röja där ute.

Igår hade vi klassfest. Inte på kvällen, vi tog de sista lektionerna till att äta chips och dricka coca-cola, tävla i dans-stopp och i limbo,dansa tryckare och fnittra mycket, alltså allt man kan och ska göra på en klassfest.
"Vad kul," sa barnen. "Det här borde vi göra oftare!"
Så är det nog, man borde ha kul oftare!
Tre killar tävlade i hur fort de kunde dricka coca-cola utan att andas. Sen satt de och hade jättteont i magen.
"Bra!" sa jag. "Då kanske ni lär er något".
Men de hävdade bestämt att de inte lärde sig något och att de hade gjort så förut och fått lika ont.
Det ska göra ont att vara dum!

Happy saturday!