Enköping och Eskilstuna är inte samma sak.
Det höll på att gå riktigt illa. Dottern hade nog frågat mig tjugo gånger om jag hade vägbeskrivningen klar för mig, alltså hur vi skulle hitta till sssk:s utställning i Eskilstuna igår.
"Jadå!" försäkrade jag. "Inga problem!"
Men när jag hoppade in i bilen och skulle börja beskriva vägen för chauffören, dotterns pojkvän, så insåg jag att någonting var fel. Fruktansvärt fel! Jag hade tänkt på Enköping hela tiden, inte Eskilstuna, och plötsligt hade vi inte alls gott om tid, som jag trodde, utan vansinnigt bråttom om vi inte skulle missa Sessis debut i en riktig utställning. Väglaget var inte det bästa, och utanför Södertälje hade det hänt en olycka, så där fick vi lugnt stå och vänta. Fast lugn var det sista jag var! Jag kunde inte ens koncentrera mig på melodikrysset! Vi fick sms från Anne som redan var på plats och som undrade var vi var. Hon skulle hjälpa oss med att få Sessi utställningsklar, vi hade ju fuskat lite litegrann med hennes öron eftersom de inte vill resa på sig.
I samma ögonblick som bedömningen av juniortikarna började kastade vi oss in genom dörren.
"Var är nummer 119?" undrade tävlingssekretaren.
"Här!" skrek vi.
Sessi och Frida kastade sig in i ringen. Jag hämtade nummerlappen, sprang in med den till dottern.
"Godis!" väste hon till mig. Jag sprang och hämtade godis och utställningskopplet och kutade in med det i ringen. Då kom Anne farande.
"Så där kan hon inte se ut!" sa hon, tog hunden under armen och kutade till sitt hörn och gjorde Sessi fin. Under tiden bytte dottern ut sina vinterkängor mot ballerinaskor. Lagom tills domaren skulle titta på henne var hon klar. Dottern visade upp sin hund, men domaren hade tydligen en dålig dag, för hon fick ett blått band. Nåja, det går säkert bättre nästa gång.
Fast öronen vill verkligen, verkligen inte stå upp. Anne tittade bekymrat på dem och sa:
"Ni kanske ska satsa på lydnaden?"
Vi får se hur vi gör....
För Hampus gick det desto bättre. Domaren älskade honom och han vann unghundsklassen och kom fyra i bästa hanhund. På slutet fick han också vara med i uppfödargruppen och då vann hans grupp. Det allra roligaste var den fina kritiken han fick: Should have a very bright future! Kul, kul, kul! Så just nu tror jag faktiskt att Hampus leder tävlingen.
Idag är min vovve riktigt trött efter den långa dagen på utställningen. Men tänk, han är inte mallig alls, det är bara jag som är!
Happy sunday!
"Jadå!" försäkrade jag. "Inga problem!"
Men när jag hoppade in i bilen och skulle börja beskriva vägen för chauffören, dotterns pojkvän, så insåg jag att någonting var fel. Fruktansvärt fel! Jag hade tänkt på Enköping hela tiden, inte Eskilstuna, och plötsligt hade vi inte alls gott om tid, som jag trodde, utan vansinnigt bråttom om vi inte skulle missa Sessis debut i en riktig utställning. Väglaget var inte det bästa, och utanför Södertälje hade det hänt en olycka, så där fick vi lugnt stå och vänta. Fast lugn var det sista jag var! Jag kunde inte ens koncentrera mig på melodikrysset! Vi fick sms från Anne som redan var på plats och som undrade var vi var. Hon skulle hjälpa oss med att få Sessi utställningsklar, vi hade ju fuskat lite litegrann med hennes öron eftersom de inte vill resa på sig.
I samma ögonblick som bedömningen av juniortikarna började kastade vi oss in genom dörren.
"Var är nummer 119?" undrade tävlingssekretaren.
"Här!" skrek vi.
Sessi och Frida kastade sig in i ringen. Jag hämtade nummerlappen, sprang in med den till dottern.
"Godis!" väste hon till mig. Jag sprang och hämtade godis och utställningskopplet och kutade in med det i ringen. Då kom Anne farande.
"Så där kan hon inte se ut!" sa hon, tog hunden under armen och kutade till sitt hörn och gjorde Sessi fin. Under tiden bytte dottern ut sina vinterkängor mot ballerinaskor. Lagom tills domaren skulle titta på henne var hon klar. Dottern visade upp sin hund, men domaren hade tydligen en dålig dag, för hon fick ett blått band. Nåja, det går säkert bättre nästa gång.
Fast öronen vill verkligen, verkligen inte stå upp. Anne tittade bekymrat på dem och sa:
"Ni kanske ska satsa på lydnaden?"
Vi får se hur vi gör....
För Hampus gick det desto bättre. Domaren älskade honom och han vann unghundsklassen och kom fyra i bästa hanhund. På slutet fick han också vara med i uppfödargruppen och då vann hans grupp. Det allra roligaste var den fina kritiken han fick: Should have a very bright future! Kul, kul, kul! Så just nu tror jag faktiskt att Hampus leder tävlingen.
Idag är min vovve riktigt trött efter den långa dagen på utställningen. Men tänk, han är inte mallig alls, det är bara jag som är!
Happy sunday!
Striden går vidare...
Vem har finaste hunden?
Dottern lever ju fortfarande i illusionen att det är hon, och igår fick hon ett massivt medhåll av domaren Jahn Stääv på den inofficiella utställningen i Sollentuna som arrangerades av Cavalier-sällskapet. Massor av valpar under året hade samlats tillsammans med sina nervösa hussar och mattar, för att borstas, kammas och visa upp sina vackraste sidor för domaren. Han var verkligen trevlig, förklarade tålmodigt för alla utställningsovana hundägare vad han ville att de skulle göra, och sa vänliga saker om alla hundarna, och berättade klart och tydligt för ägarna vad som avgjorde att den en hunden vann över den andra.
Oj, vad pirrigt det var. Vi fick vänta länge på vår tur, och under tiden hann dottern få panik både en och två gånger när hon fick syn på alla fina sheltisar.
"Titta vad snygg den är! Ska vi tävla mot den där?!"
"Lugn, bara, Sessi är jättefin," försökte jag lugna henne, men det var ju inte utan att man undrade lite ibland.
Till slut var det ändå dags att gå in i ringen. Sessi var jätteduktig och sprang så vackert att domaren blev helt betagen. Vips hade han utsett henne till bästa tik!
Det var bara en hanhund med, och när de tävlade tillsammans såg man att domaren inte kastade många blickar på hannen. Han hade bara ögon för Sessi! Vips, hade hon blivit Bäst i rasen.
Madicken och Lisabeth var där. De tyckte det var jättekul att titta på alla hundarna. Madicken och hennes pappa, min bror, var tvungna att sticka alldeles innan Big-finalen, men Lisabeth vägrade röra sig ur fläcken.
"Nej!" sa hon och såg strängt på sin pappa.
"Hon får gärna stanna här med oss," sa jag. Det gjorde hon.
Så var det då dags att tävla om Bäst i gruppen. Det blev en riktig nära-döden-upplevelse för Sessi när hon fick för sig att Welsh Corgin bakom henne tänkte äta upp henne. Hon kastade sig framåt, men där stod en gigantisk belgisk vallhund. Hon visade inte upp sig särskilt snyggt, men slutade ändå på andra plats.
Dottern och jag svävade på små moln! Tänk att det kan vara så roligt att vinna! Ja, vi vet att det bara var en inofficiell utställning med 10 deltagande sheltisar. Men ändå!
Om två veckor fortsätter striden i Eskilstuna. Då ska båda hundarna vara med på rasklubbens utställning och tävla mot 180 sheltisar. Det blir värre det, men eftersom vi har enats om att vi har de två finaste hundarna i världen, så borde det inte vara några svårigheter.
Den här snyggingen går ju inte heller av för hackor!
Happy sunday!
Dottern lever ju fortfarande i illusionen att det är hon, och igår fick hon ett massivt medhåll av domaren Jahn Stääv på den inofficiella utställningen i Sollentuna som arrangerades av Cavalier-sällskapet. Massor av valpar under året hade samlats tillsammans med sina nervösa hussar och mattar, för att borstas, kammas och visa upp sina vackraste sidor för domaren. Han var verkligen trevlig, förklarade tålmodigt för alla utställningsovana hundägare vad han ville att de skulle göra, och sa vänliga saker om alla hundarna, och berättade klart och tydligt för ägarna vad som avgjorde att den en hunden vann över den andra.
Oj, vad pirrigt det var. Vi fick vänta länge på vår tur, och under tiden hann dottern få panik både en och två gånger när hon fick syn på alla fina sheltisar.
"Titta vad snygg den är! Ska vi tävla mot den där?!"
"Lugn, bara, Sessi är jättefin," försökte jag lugna henne, men det var ju inte utan att man undrade lite ibland.
Till slut var det ändå dags att gå in i ringen. Sessi var jätteduktig och sprang så vackert att domaren blev helt betagen. Vips hade han utsett henne till bästa tik!
Det var bara en hanhund med, och när de tävlade tillsammans såg man att domaren inte kastade många blickar på hannen. Han hade bara ögon för Sessi! Vips, hade hon blivit Bäst i rasen.
Madicken och Lisabeth var där. De tyckte det var jättekul att titta på alla hundarna. Madicken och hennes pappa, min bror, var tvungna att sticka alldeles innan Big-finalen, men Lisabeth vägrade röra sig ur fläcken.
"Nej!" sa hon och såg strängt på sin pappa.
"Hon får gärna stanna här med oss," sa jag. Det gjorde hon.
Så var det då dags att tävla om Bäst i gruppen. Det blev en riktig nära-döden-upplevelse för Sessi när hon fick för sig att Welsh Corgin bakom henne tänkte äta upp henne. Hon kastade sig framåt, men där stod en gigantisk belgisk vallhund. Hon visade inte upp sig särskilt snyggt, men slutade ändå på andra plats.
Dottern och jag svävade på små moln! Tänk att det kan vara så roligt att vinna! Ja, vi vet att det bara var en inofficiell utställning med 10 deltagande sheltisar. Men ändå!
Om två veckor fortsätter striden i Eskilstuna. Då ska båda hundarna vara med på rasklubbens utställning och tävla mot 180 sheltisar. Det blir värre det, men eftersom vi har enats om att vi har de två finaste hundarna i världen, så borde det inte vara några svårigheter.
Den här snyggingen går ju inte heller av för hackor!
Happy sunday!
En bitter strid.
Min dotter påstår att hennes hund är sötare än min! Faktum är att hon hävdar att Sessi är sötare än alla andra hundar som finns. Ödmjukhet är inte hennes starkaste sida! Men när man ser den här bilden blir man ju lite tveksam förstås. Hon kanske rent av har rätt?
På måndag kväll ska vi börja på rallylydnadskurs. Det ska bli himla kul. Det finns tydligen en lokal där vi kan vara inomhus, vid Täby Galopp. Det är inte så dumt, eftersom det brukar bli slagregn och snöstorm varje gång vi går på kurs för Susanne.
Det ska bli riktigt kul, eftersom min hund kommer äga dotterns hund. Tror jag... Hoppas jag... Min vovve är just nu ett-och-ett-halvt år och tror att han är kung av världen. En dagen är han sveriges lydigaste hund, nästa dag ser jag bara hans lilla glada bakdel försvinna upp i skogen, på jakt efter snygga tjejer, älgar eller gud vet vad. När han har rymt klart kommer han glatt tillbaka, tar emot lite bannor och skuttar sedan raskt iväg igen. Med hjälp av Susanne och kycklingbitar ska jag nog få ordning på honom igen. Tror jag...
Happy saturday!
På måndag kväll ska vi börja på rallylydnadskurs. Det ska bli himla kul. Det finns tydligen en lokal där vi kan vara inomhus, vid Täby Galopp. Det är inte så dumt, eftersom det brukar bli slagregn och snöstorm varje gång vi går på kurs för Susanne.
Det ska bli riktigt kul, eftersom min hund kommer äga dotterns hund. Tror jag... Hoppas jag... Min vovve är just nu ett-och-ett-halvt år och tror att han är kung av världen. En dagen är han sveriges lydigaste hund, nästa dag ser jag bara hans lilla glada bakdel försvinna upp i skogen, på jakt efter snygga tjejer, älgar eller gud vet vad. När han har rymt klart kommer han glatt tillbaka, tar emot lite bannor och skuttar sedan raskt iväg igen. Med hjälp av Susanne och kycklingbitar ska jag nog få ordning på honom igen. Tror jag...
Happy saturday!
