Rallylydnad=kul!
Någon observant läsare kanske undrar varför jag inte skriver något om rallylydnaden som vi började på för några veckor senare. Kanske någon drar slutsatsen att min hund faktiskt inte ägde dotterns hund som jag skröt med att han skulle göra. Kanske någon har sett ett mönster att det i den här bloggen skrivs väldigt mycket om när det går bra för mig och min hund, men mindre om när det går dåligt.
Nå, det kan så vara. Kanske är min hund jätteduktig på rallylydnaden, kanske är dotterns hund också superduktig. Kanske det svider litegrann. Kanske inte.
I alla fall är rallylydnaden jättekul. Skönt att det inte är så hysteriskt noga med allting som på tävlingslydnaden. Vi sitter och ligger och springer och går slalom, och det mesta funkar riktigt bra faktiskt. Förutom att min hund efter en tid tappar koncentrationen och försvinner in i sin egen värld och struntar i allt vad leverpastej heter. Men jag brukar lyckas väcka honom till slut.
Dotterns hund har en helt annan energinivå och kör full speed ahead, ända tills man styr in henne på något, då är hon superkoncentrerad. Hon älskar att jobba och få utmaningar! Hampus är mer den sociala typen som vill umgås och hänga, som ungdomarna säger, med kompisar. Att jobba är rättså trist, och hade det inte varit för leverpastejen så hade det nog fått vara!
Här försöker jag mig på den ultimata utmaningen: Rallylydnad i stereo, med två hundar.
Här är ett utmärkt exempel på uschlig kommunikation. Jag: Kom igen nu Hampus, nu kör vi banan och äger Sessi. Hampus: Nej, tack, ingen mer leverpastej för mig. Släpp det där snöret och låt mig springa och leka med Trixie.
Alltså lånar jag dotterns hund i stället. Se så duktig hon är!
Happy saturday!
Nå, det kan så vara. Kanske är min hund jätteduktig på rallylydnaden, kanske är dotterns hund också superduktig. Kanske det svider litegrann. Kanske inte.
I alla fall är rallylydnaden jättekul. Skönt att det inte är så hysteriskt noga med allting som på tävlingslydnaden. Vi sitter och ligger och springer och går slalom, och det mesta funkar riktigt bra faktiskt. Förutom att min hund efter en tid tappar koncentrationen och försvinner in i sin egen värld och struntar i allt vad leverpastej heter. Men jag brukar lyckas väcka honom till slut.
Dotterns hund har en helt annan energinivå och kör full speed ahead, ända tills man styr in henne på något, då är hon superkoncentrerad. Hon älskar att jobba och få utmaningar! Hampus är mer den sociala typen som vill umgås och hänga, som ungdomarna säger, med kompisar. Att jobba är rättså trist, och hade det inte varit för leverpastejen så hade det nog fått vara!
Här försöker jag mig på den ultimata utmaningen: Rallylydnad i stereo, med två hundar.
Här är ett utmärkt exempel på uschlig kommunikation. Jag: Kom igen nu Hampus, nu kör vi banan och äger Sessi. Hampus: Nej, tack, ingen mer leverpastej för mig. Släpp det där snöret och låt mig springa och leka med Trixie.
Alltså lånar jag dotterns hund i stället. Se så duktig hon är!
Happy saturday!
