malinrosa

Idag har jag och maken hjälpt en kompis att flytta. Det var rätt kul faktiskt, inte sånt man gör varje dag precis. De ska ha barn snart, så hon kunde inte bära något, och hon är inte direkt typen som pekar med hela handen, så jag och tonårsdottern i familjen gjorde lite som vi kände för. De hade ett superfascinerande skåp. Jag ställde in en massa saker som jag tyckte passade där. Nästa gång jag öppnade skåpet var det tomt. Nåja, perfekt, tänkte jag, och ställde in nya saker. Efter ett tag var det tomt igen. Det sista jag gjorde innan jag åkte därifrån var att titta i skåpet. Tomt, så klart. Sånt är ju helt klart lite spännande tycker jag. Hemma hos mig är det tvärtom, jag ställer inte in någonting i skåpen, ändå är de så fulla att det knappt går att stänga dörrarna.
Jag la mig inte i så mycket vilka saker de hade, även om jag kan tycka att det är lite lyxigt med två mjölkvispar, och så undrar jag om man verkligen behöver åtta stycken sockerkaksformar. Men det kanske är bra att ha när det är fest! Men när jag hittade ett karottunderlägg från dagis av pärlplatta, som dessutom var trasig, då kastade jag faktiskt den. Tonårsdottern tyckte det var ok, hon sa att det antagligen var hon som hade gjort den, men eftersom hon inte mindes det gjorde det inget att jag kastade den, tyckte hon.
Sen ställde jag in saker i badrumsskåpet. de blev alldeles fulla innnan jag ens hade börjat ställa in det som tillhörde herrn i huset. Han hade en After Shave och en roll on, resten tillhörde kvinnorna. Det roliga är att det är exakt likadant hemma hos mig!
Sen fikade vi och satt och pratade strunt innan vi ägnade oss åt att få ihop soffan och låta katten komma in till sitt nya hem. Oj vad han gick runt och sniffade. han var alldeles fascinerad av allting nytt och var tvungen att nosa på precis allting. Skulle vara spännande att kunna läsa tankar.
När vi kom hem var vi ganska trötta. Över middagen diskuterade vi snälla sätt att slakta djur, och kom fram till att det nog är rätt ok att bli slaktad om man får lyssna på Mozart samtidigt. Inte Bethoven, eller Celine Dion, men Mozart tror vi är ok.
I morgon ska jag klippa håret. Jag skulle verkligen behöva köpa en ny bh och ett par strumpbyxor till nyår, men jag vet inte om jag har lust att trängas i affärer med alla andra som behöver saker till nyår, så vi får se hur jag gör.
Happy monday! Tror jag att det är...

Över ett glas vin till maten igår så resonerade maken och jag om livet. Han hade läst sin julklappsbok, barnen hade köpt honom en kokbok om kött, han gillar kött. Jag hade sett på tv om en grisfarm. Vi var rätt överens om att djur behandlas riktigt illa i vårt samhälle. Bara en sån sak att man envisas med att inseminera alla djur. Känns lite fånigt kanske när världen ser ut som den gör att bekymra sig över grisars sexliv. Men ändå. Deras liv känns ju rätt trista och meningslösa, vore det inte sjysst mot dem att de åtminstone skulle kunna få lite kul innan de dödas och blir korv och köttbullar.
För att göra en lång historia kort, så bestämde vi oss för att sälja huset, flytta till landet, föda upp ekologiska kor och får, inte grisar, de luktar så mycket, slakta dem på ett snällt sätt, (Tja, vi är inte klara med detaljerna där, det kan hända att djuren inte tycker det är snällt att vi slaktar dem över huvudtaget) och leva i harmoni med naturen. En annan bra sak med det är att jag äntligen kan lära mig tova! Det ser så himla kul ut, och så kan jag sticka stora härliga tröjor.
I övrigt är mitt största problem just nu att jag inte kan sluta äta. Hela kylskåpet är fullt med julsnask, och jag hittar mig själv där hela tiden med handen nere i Rocky roaden eller ibland marsipankulorna. Jag har ju inte kommit igång med träningen efter sjukdomen. Igår var jag ute och gick en kilometer, sen var jag tvungen att sova en timme, efter att ha hostat oavbrutet i 45 minuter. Det var jobbigt, men jag ska försöka komma ut och ta en sväng idag också. Promenaderna till kylskåpet ger ju tyvärr inte särskilt mycket motion.

Vad är egentligen julens mysterium? Är det att man kan vräka i sig alldeles för mycket mat och sedan få för sig att det är en utmärkt idé att äta några marsipankulor och kolor? Eller kanske hur fyraåringar kan öppna paket efter paket och bli lika lycklig för allihop, men sedan tycka att det lillsyrran fick var det finaste? Eller är det hur mycket mat en galen labrador kan stjäla så fort någon vänder ryggen till? Eller hur medelålders kvinnor som borde veta bättre kan förvandla Kalle Ankas jul till en vansinnig sing-along utan att skämmas?
Julen var mycket trevlig i brorsans nya hus, med Madicken och Lisabeth i högform. Mammas galna hund hade kommit in i en ny fas av hysteri, och vi har nu kommit fram till att han måste vara besatt av en demon. En ondskefull demon. Är det någon som vet hur man driver ut demoner? Finns det någon bra bok man kan läsa eller nån bra sajt på internet? Jag testade några schyssta Caesar Milan-moves, och jag lyckades faktiskt få honom att inte slicka på allt i diskmaskinen, och att inte anfalla min svägerska när hon råkade tappa några godisar på golvet. Men när jag försökte få honom att räcka vacker tass fick han ett hysteriskt anfall. Han bara stirrade på mina händer där jag hade en godisbit och dreglade ett par hinkar fulla. Det stod helt stilla i huvudet på honom. Ögonen var helt vilda när han stirrade på mig med bedjande blick.
"Snälla jag fattar inte vad du menar, ge mig godiset, ser du inte att jag håller på att svälta ihjäl."
Till slut svängde han upp ena tassen och fick godiset. Han slukade godiset och halva min hand, men när jag sa "Tass!" igen, förstod han ändå inte vad han skulle göra.
Jag missade tomten, för jycken passade på att smita ut i trädgården när tomten kom, så jag sprang ut dit och jagade runt efter honom.  Sen kom tomten smygande runt hörnet, vilt svärande över att skägget hade fastnat överallt, så då överföll jag honom och hånglade upp honom mot garageväggen en stund. Visst är det något sexigt med tomtar som smyger omkring huset på kvällarna? Trots den enorma magen och allt skägg som fastnar i näsan?
Jycken hade nu blivit sugen på godiset som jag hade i handen, så han kom och ville bli infångad, så vi gick in och satte igång att öppna paket. När vi hade gjort det i en evighet så orkade jag inte längre, utan smög upp i sovrummet för att lägga mig en stund. På vägen dit träffade jag Lisabeth.
"Busa!" skrek hon lyckligt och försökte slita med mig till sitt rum.
"Nej, sova," sa jag.
Hon fick något hysteriskt i blicken.
"Nej, inte sova!" skrek hon och sprang så fort hon kunde åt andra hållet.
Det passade mig alldeles utmärkt så jag gick och la mig en stund och det var otroligt skönt.
Sen hörde jag att hunden hade rymt igen och att någon försökte fånga in honom med dåligt resultat, och sen kom Lisabeth och letade efter farmor, så sen var det färdigvilat för mig.
Det var skönt att komma hem, jag var helt slut. Svärmor och jag tittade på "Sånger för livet" och sen var det läggdags för mig.
God fortsättning allihop!

Det lönar sig att surfa planlöst på internet ibland! Jag vann en tävling. Jag skulle svara på en massa frågor och så vann jag en kartong med choklad. Hmm, kanske inte precis vad min rumpa behöver, men ändå! Jag kan ju ha den och bjuda på, eller hur. Det kommer ju hända!
Jag och sonen gick till doktorn idag, men i väntrummet fegade jag ur och bestämde mig för att jag var frisk. Jag hatar nämligen att få dom där äckliga pinnarna i näsan. Men jag är ju en ansvarsfull mor, så jag skickade in sonen till doktorn, och fick tillbaka en astmatiker?! Så dottern har tandställning och sonen har astma, varför fick jag såna mesar till barn. Måste bombis skaffa glasögon till dem vilken dag som helst. Som tur var hade sonen bara förkylningsastma, så det kommer gå över när han blir frisk. Han fick en inhalator att andas i och lite pencillin och han ser redan mycket piggare ut.
Nu ska jag försöka få lite julstämning mellan hostningarna, men jag känner mig iaf mycket piggare än igår, så det ska nog gå bra.
Idag har jag kokat skinka och gjort mintkyssar. Skinkan blev bra, men kyssarna blev kletiga. Typiskt, jag hatar kletiga kyssar. De påminner för mycket om ungdomen på dansbanorna i Småland. Hemska tider! Fast ganska kul också. Fniss...
God Jul alla!

Det mest spännande som hände igår var att jag såg Love actually. En underbar film. Eller, ja, ni vet, den är ju lite pinsam och frossar i floskler och allt det där, men ändå. Man bara flinar lyckligt för sig själv. Och så gråter man en skvätt och så ler man lyckligt igen. Just det, jag såg Heartbreak Hotel också. Nåja, Colin Nutley, jag vet inte. Det känns bara som att han vill hamra in ett budskap som man fattar av att se typ trailern av filmen. Men skådespelerskorna är ju himla skickliga.
Sen gick jag och la mig men insåg att jag inte kunde andas. Provade med näskannan och att palla upp mig på fyra tjocka kuddar. Funkade inte. Dessutom hostade jag hela tiden. Tyckte lite synd om maken som skulle upp och jobba.  Då gick jag upp och tog en rinexin och värsta hostmedicinen med morfin. Sen sov jag gott.  I morse kände jag mig faktiskt lite bättre.
Maken och dottern var och köpte en high tech julgransfot igår.  Jag blev galen på vår gamla förra året och kastade den, och nu insåg vi plötsligt att vi inte hade någon när vi var i desperat behov av en. När de kom hem från julshoppingen var de arga, trötta och irriterade. Maken slängde julgransfoten på bordet och försvann ut i garaget med ett irriterat: "Jag vill inte prata om det!"
"Var den dyr?" frågade jag dottern. Hon bara himlade med ögonen och gick in till sig.
Sen fick jag för mig att jag skulle göra julgodis, men familjen sa bara att om du gör det så vägrar vi äta det. Ok, lite snuvig är jag ju, men ändå, jag visste inte att de var så känsliga.  Då satte jag igång diskmaskinen, fast disken var ren, så då blev de sura för det och då återvände jag till soffan igen.

En dag kvar till julavslutningen. Min klass har hand om det i år. Vi har övat och övat, de är jätteduktiga, det låter hur bra som helst, och så gott som alla är glada och motiverade. Maken ligger hemma och är krasslig, men jag bryr mig inte så mycket om det, tänker att han nog kommer överleva fast det inte ser ut så alla gånger. Men alla vet ju hur män är när de är förkylda, ingenting att stirra upp sig för.
På torsdag morgon vaknar jag och har ont i halsen. Nej, nej, nej, jag vill inte bli sjuk nu när jag äntligen är ledig. Har ju klarat mig hyfsat hela hösten. Nåja, jag är lite hängig hela torsdagen, men det är ju bara en dag kvar, får kurera mig i helgen.
Tjena! På natten till fredag börjar rena rama nära döden upplevelsen. Klockan fyra går jag upp och tar tempen. Över 38 grader. Jag är en sån som aldrig får feber, jag minns inte ens när jag hade över 37,5 sist. Inser att jag kommer missa julavslutningen. Typiskt! Det blir tungt för jobbarkompisarnan, svårt att fixa en vikarie en sån dag när ingenting är som vanligt.
Hela kroppen värker, utom ett par kvadratcentimeter strax höger om naveln som känns ok. Och så hostar jag. Hela tiden. Och varje gång jag hostar får jag huvudvärk som blir värre för varje gång. Ringer jobbet och alla är snälla och förstående. Det klarar jag inte. Börjar gråta.
Minns inte så mycket av fredagen faktiskt. Lördagen flöt också på, fast jag grät en skvätt när jag inte klarade melodikrysset. Framåt kvällen kände jag mig lite bättre, men idag på morgonen känns det också som skrot. Har sagt åt dottern att hålla sig borta, sonen ligger redan i sitt rum och mår precis som jag. Maken däremot börjar bli oförskämt pigg. Han ska hämta granen idag, min bror har huggit en till oss på sina ägor. Det ska bli skönt att han håller sig borta ett tag, för han pratar så jobbigt fort och så lagar han mat hela tiden. Nu ska jag umgås lite med en alvedon, och sen kryper jag nog till sängs med Paulo en stund. Coelho, alltså.
Är latinet lite rostigt? Det står: Minns att du är dödlig.

igår var dottern och jag ute och övningskörde för andra gången. Dags att öka dosen av lugnande medel. Visst, hon är duktig, och hon tar det väldigt lugnt, men det är mycket för henne att tänka på. Och ibland är det så himla svårt att förklara hur man ska göra, man vet ju, eller rättare sagt, fötterna vet, men när man ska beskriva så står det liksom helt still i huvudet. Nära oss finns ett industriområde som är helt perfekt att övningsköra i när man har kommit förbi "Stor parkering stadiet". Det är som en liten stad, som är helt tom på folk och bilar på kvällarna. Förutom andra övningskörare. Och bussar upptäckte vi.
Dottern skulle köra lite högersvängar runt ett kvarter, tänkte jag, det var lugnt och fridfullt och det fanns en liten raksträcka där hon kunde lägga i trean en gång och testa hur det kändes. Sen var det stoppskylt på ett ställe, och där stod vi medan dottern letade efter ettans växel. Långt bort kom det en annan bil, men den svängde bortåt, så allt kändes hur lugnt som helst. Dottern svängde ut på vägen, då dyker från ingenstans en mötande buss upp. Vi får båda lite lätt panik, men låtsas som ingenting. Dottern vrålstirrar på bussen och frågar vad hon ska göra. Jag svarar att hon inte ska göra något, bara köra rakt fram som hon gör och kanske hålla ut lite åt sidan, eftersom hon låg klistrad längs mittlinjen. Då upptäcker vi att det kommer en buss bakom oss också.
Vi börjar kallsvettas. Jag lägger diskret handen på handbromsen, och funderar på om jag ska tvinga dottern att lägga i treans växel så vi kan komma upp i fyrtio km/h åtminstone. Kommer fram till att det blir för krångligt för henne, så vi puttrar vidare på tvåan. Passerar den mötande bussen utan problem. Vi är snart framme vid avtagsvägen, men det känns som det tar flera år att komma fram dit. Det tycker uppenbarligen bussen som ligger bakom, för den kör om oss med en irriterad gest från busschauffören. Antagligen är han utless på alla övningskörare i trakten.
Vi pustar ut.
"Vi dog inte, du kan andas nu, mamma", säger dottern.
"Jag var aldrig orolig," ljuger jag.
"Det här kommer bli en skitbra historia i morgon i plugget," säger dottern belåtet.
Sen kör vi trettiotre varv runt det där kvarteret, tills alla växlingar, svängningar och bromsningar sitter som de ska, och jag börjar känna mig lätt illamående. Tänk när vi kan köra båda varven!

Jag tycker alldeles för få människor får nobelpris. Det finns jättemånga som verkligen förtjänar det, men så går priset till någon jag inte känner som har ett konstigt namn. Därför tänker jag nu dela ut mina egna nobelpris.
Första priset går till dottern för att hon kom och väckte mig nu på eftermiddagen och frågade om kycklingen i ugnen verkligen skulle vara svart, och talade om för mig att jag visst orkade gå och träna. Det gjorde jag också.
Andra priset går till min kollega som kommer med bra idéer och som orkar uppmuntra mig till att också vara med och genomföra dem. Nobelfesten idag var en jättesuccé, barnen var så glada och entusiastiska. Chefen kom förbi och såg alldeles lycklig ut.
Tredje priset går till sonen som röjde i köket när det såg för d-ligt ut. Bränd k yckling är inget vidare.
Fjärde priset går till min kompis specialpedagogen. Motivering onödig. Hon vet själv.
Femte priset går till maken, som tvingade mig att handla alla julklappar. Sen slog han in dem allihop. Och köpte ny tejp när den gamla tog slut. Så nu är det bara det roliga kvar med julen.
Sjätte priset går till er som skickar kommentarer. Kul, kul, kul! Och bra att få lite uppmuntran och bekräftelse.
Sjunde priset till min katt som har namnsdag idag. Grattis, tjejen.
Åttonde priset till mig själv för att jag överhuvudtaget kom upp ur sängen i morse.
Nionde priset till min mamma för att hon alltid har så kloka råd att komma med, och för att hon står ut med mig i alla väder.
Tionde priset till mina elever, för de lär mig hundra gånger mer saker än jag lär dom. Ibland saker jag egentligen inte vill veta, men i alla fall.
Happy wednesday!

Det gick så där med mina planer igår. Inte fasen blev det någon pepparkaksdeg. Jag har nämligen mitt pepparkaksdegsrecept uppskrivet på en liten, liten, liten lapp. Hur smart är det på en skala? Inte så himla kanske, för jag har letat som en tok efter min lilla, lilla, lilla lapp. Så i år har jag blivit helt wild and crazy och provat ett alldeles nytt recept. Med skälvande knän, så klart. Hur kul är det om pepparkakorna blir misslyckade? Inte särskilt. Jag har fått några receptböcker av min svägerska som jobbar på det som hette sockerbolaget för länge sen, men som nu heter något annat som jag inte har orkat lära mig.

 Det är en jättebra receptbok, ok, det är mycket socker och sirap i recepten, men ändå. Bättre än Arlas recept där de lyckas klämma in lite kesella och creme fraiche i allt. Inte så kul när man är laktosintolerant. Och vad är det egentligen för skillnad på allt det där? I går när jag skulle köpa kesella att ha i saffransdegen, så var den slut, och då började jag fundera på om man kunde ha något annat. Går det lika bra med gräddfil, eller vad är egentligen kesella och hur kan det påverka saffransdegen på ett sätt som inte lättcremefraiche kan?

Makens tankar gick i helt andra banor, han har nämligen kommit på hur han ska göra pepparkakor idag. Med pastamaskinen! Ibland skulle det vara kul att vara man, de får jämt en massa skojiga idéer. Själv är man mest inriktad på att göra som mamma och mormor gjorde. Men om jag skulle göra som min mormor skulle jag strunta i allt julpyssel, köpa färdiga pepparkakor och i stället springa ut på stan, shoppa, dricka vin och ragga killar. Låter i och för sig rätt kul det också...

Varför ömmar då mina fingertoppar, kanske ni undrar. Tja, det finns en mycket enkel förklaring: apelsiner med nejlikor i! Nu ska jag tvinga maken till två saker: Installera ljus i trädgården, och bära ner jullådan från vinden. Sen ska det väl bli jul här också!

Happy sunday!

Idag är det en dag när allting går väldigt, väldigt långsamt. Himlen är grå och tung, och det är jag också. Men det gör ingenting. Allt jag behöver göra idag är att lösa melodikrysset och göra pepparkaksdeg. Om jag orkar ska jag också plocka fram lite adventsprylar och ta en promenad, men sen får det räcka. Den här veckan har varit riktigt tuff, och nästa blir antagligen ännu värre, därför är jag värd en låååååångsam dag.
Var och handlade häromdagen och då fick jag provsmaka en ny sorts juice. Färskpressad gomorronjuice, den var supergod, men fasen så dyr. Men jag unnade mig faktiskt ett paket, och tog ett glas till frukost. Urgott! Lite lyx kan man väl få ha en lördag.
Hela natten har jag tillbringat i USA tillsammans med mina jobbarkompisar. Märklig dröm, vi skulle åka till New York, men jag och en kollega råkade hamna i Kalifornien i stället, men det var inga problem, vi bestämde oss bara för att hyra en bil och ge oss iväg, fast jag hade en gnagande misstanke om att det var en bit att åka.
I veckan har jag jobbat en del med de små barnen, på sexårs och i ettan. Det är alltid lika tröttande samtidigt som det är livgivande. Vi skulle spela ett spel där man övade på bokstäverna. En pojke var mycket misstänksam. "Om det är något man ska lära sig något av så vill jag inte vara med!"  Jag lyckades övertala honom att prova. Han skrattade högt nästan hela tiden. När vi var klara skuttade han glatt iväg, medan han berättade för sina kompisar att det hade varit ganska ok. "Det var bara synd att man lärde sig bokstäver, men annars var det kul!" Ibland vore det kul att få glutta in i framtiden för att se vad det kommer att bli av vissa ungar. Men man kan ju misstänka att de där som gör motstånd mot allt hela tiden kommer att få en lite knöggligare väg än alla andra. Men det blir väl folk av dem också, tror jag.
Happy saturday!

Skulle precis börja mina utvecklingssamtal när brorsan sms:ar och undrar om jag kan passa Madicken och Lisabeth medan de går och ser nya Bond-filmen. Visst, kul idé, tänker jag. De dök upp och var jätteglada, ville ha tårta, spela Ali Babas kamel, se på Micke och Molle och rita. Allt samtidigt. Sen skulle de spela piano, båda tjejerna på en gång, men då blev det så mycket nyps och dra i håret att jag fick lov att införa regeln: En spelar diskant och en spelar bas. Sen stängde de av huvudströmbrytaren till datorn så sonen blev offline i flera minuter. Jag fick för mig att Lisabeth kanske var trött och ville sova, men nejdå. Hon var hur pigg som helst. Då satte jag tjejerna vid pianot igen och försökte läsa min nya bok som jag fick igår. Det gick sådär, jag tror jag måste läsa om de första kapitlen, för jag fattade inte så mycket, och så blev jag avbruten ganska ofta. Sen satte vi oss ner och ägnade en stund åt det skojiga spelet Ali Babas kamel. Man ska lägga en kamel ner, och sen ska man försöka packa på den så mycket som möjligt innan den plötsligt reser sig upp och allting far iväg. Lika hysteriskt kul varenda gång.
Plötsligt blir Lisabeth alldeles tyst och bara stirrar på mig.
-Hungrig! utbrister hon sedan.
-Är du hungrig? säger jag, vad vill du då ha?
-Kakor!
-Nej, kakor har vi inga, svarar jag.
-Tatis! testar hon då.
Som tur är kommer då brorsan. Jag hade ingen större lust att ställa mig och koka potatis, och vid det laget hade hon säkert ändrat sig också.
Sen var det dags för dem att åka hem, och tystnaden lägrar sig över huset.
Happy thursday!

Andlöst vacker i min nya make-up (nåja) drog jag iväg på konserten i lördags. Med tanke på att jag hade ägnat större delen av höstlovet på att öva mig på att använda kajalpennan på ett artistiskt vis så blev det kanske inte så fantastiskt som man hade kunnat hoppas på, men jag fick ändå godkänt av dottern och hennes kompis. När min lillebror fick reda på att jag skulle gå på konsert med en av hans favoritgrupper, så skaffade han biljetter i  sista stund och hängde på tillsammans med sin fru. Hon var liksom jag lite skeptisk, hon visste knappt vilka det var fast brorsan hävdade att han brukade spela dem hela tiden hemma. Jag hade lyssnat på bandet, Keane, två gånger. Det var för lite, det kändes som om de spelade samma låt om och om igen. Samma sak tyckte svägerskan, som försvann med jämna mellanrum. Hon skyllde på att hon skulle gå på toaletten, men jag vet inte jag. Det var i alla fall bättre den här gången än när vi var på Sarah Brightman och hon satt och sov sig igenom konserten. Svårt att sova när det är ståplats. Min kompis som hade släpat med mig var i alla fall jättenöjd och tyckte konserten var jättebra.
Det blev inget sex med bandet för min del, men det tror jag mer var deras förlust än min, faktiskt. Till slut tog i alla fall konserten slut, och de körde inte särskilt många extranummer, tror jag. Fast det är ju lite svårt att veta eftersom alla låtarna lät likadant.
Sen skulle vi gå till Debaser, som ligger vid Medborgarplatsen. Min kompis kände en av delägarna och hade fixat upp oss på gästlistan, ja, jag säger ju att jag är värsta partybruden! men när vi kom fram så hade gästlistan slutat gälla. Den gällde bara fram till elva, och vi kom dit tio minuter över, bara för att vi inte ville tränga oss i garderobskön. Då gick vi till ett annat ställe som hette Kvarnen. De hade ett garderobssystem som var helt hysteriskt! Det hängde tre, fyra killar på stegar och de skickade kläder till varandra som de hängde upp i taket och längs väggarna och överallt.
Så gick vi i alla fall in och hittade ett trevligt bord, drack lite vin, pratade lite strunt, och sen bestämde svägerskan och jag att vi skulle dansa. Ingen annan i sällskapet var intresserade, men det gjorde ingenting för då kunde ju dom passa våra väskor. Fast dansgolvet var en besvikelse, det var jätteljust och så var det några tjejer som dansade bakom barstolarna. Medan grabbarna satt och såg på. Kändes inte helt bekvämt, men vafan, svägerskan och jag rockade loss där. Men då blev en kille helt vild, hon är ju blond, så han blev rätt närgången. Vi drog därifrån. Tja, sen satt vi och pratade lite till ända tills min dotter ringde. Hon var nämligen barnvakt åt Madicken och Lisabet och började längta hem så smått. Då var klockan nästan två, så vi letade rätt på en taxi. Vi höll nästan på att frysa ihjäl, för det var inte varmt ute. Vi fick en taxichaufför som försökte förklara för mig hur fyrhjulsdrivna bilar fungerar, men jag var ärligt talat inte särskilt intresserad. Dessutom började jag bli rätt trött, så förvänta er ingen redovisning av mig.
Men sen blev det ju så småningom måndag och vardag, och det var rätt skönt faktiskt. Det dröjer nog ett tag tills jag blir partybrud igen. Lagom är bäst.
Happy monday!

En dag med lilla blonda brorsdottern, fyra och ett halvt, och mitt liv blir aldrig mer detsamma. Jag hade bestämt mig för att vi skulle åka och titta på konst, visste inte om jag skulle ta Nationalmuseum eller Moderna. Det blev National. När vi stod i biljettkön tittade sig Madicken storögt omkring och sa:
-Jag har aldrig varit på ett museum utan dinosaurier!
Att titta på tavlor var också spännande visade det sig. När vi kom in i en sal frågade jag vilken tavla hon tyckte bäst om, och så tittade vi på den. Sen frågade hon vilken jag tyckte om och så tittade vi på den. Vi gick också och hämtade varsin pall, det var också mycket spännande, men allra intressantast var nog en stor sittdyna av plysch där man kunde dra med fingret och göra olika mönster i tyget.
-Vilken är din älsklingsfärg? frågade hon mig.
Jag tänkte noga efter, det var inte en fråga jag hade ställt mig själv på länge. Sen högg jag till med "gult".
-Min är rött och blått och grönt och lila och gult och orange och ljusblå och mörkblå och så lite lite lite lite lite lite lite brunt.
-Vilken färg tycker du inte om? var ju jag tvungen att  fråga.
Vi bytte snabbt samtalsämne.
-Vilken är din älsklingsmat, frågade jag när den pinsamma tystnaden hade klingat av.
-Pannkaka! Ingen tvekan där.
-Vad tycker du mer om?
-Våfflor!
-Finns det något annat du tycker om?
-Ja, plättar!
Jag började ana ett mönster och höll tummarna för att det skulle finnas pannkaka i museirestaurangen. Det fanns det inte. Smörgåsarna hade konstiga frön på sig, de betraktade Madicken med stor misstänksamhet. Barnmenyn bestod av köttbullar och potatismos. Inget fabrikstjafs utan riktiga köttbullar, gräddsås, rårörda lingon och hemgjort potatismos. Mycket märkligt, men det gick ner även om lingonen var konstiga och hon egentligen inte gillade sås.
Sen började vi räkna hur många änglar det fanns på museet. Det var en rolig lek som aldrig tog slut. Vi hittade två fulla händer och två änglar till. Alltså femton. Jodå, häng med nu: en två tre fyra fem sex sju åtta nio elva tretton femton!
Nu var faster helt slut så vi började ge oss av hemåt. Vi tog en fika på Wienerkonditoriet. (Kändisspotting! Anders Timell var där, han glömde sin mobiltelefon och jag hittade den! Han var spinkig, inte alls min typ!) Efter varsin chokladbiskvi mådde vi rätt illa, men hann ändå titta in på Swarowski-butiken tvärs över gatan.
-Oj, vad många vackra saker, sa Madicken. De här skulle min mamma tycka om!
På tunnelbanan hem diskuterade vi kläder.
-Har du tänkt på att det är kallt med jeans när det är kallt ute? undrade flickan.
-Ja, och när det är varmt är det jättevarmt, sa jag.
-Åh, suckade Madicken, jag önskar att mina dagisfröknar kunde förstå det.
Sen fick jag höra om en av dagisfröknarna som brukade skrika så alla barnen fick ont i öronen.
-Inte bra, varför kan hon inte prata i stället?
Jag hade inget bra svar på det.
När vi kom hem vill Madicken leka med Barbie. Där gick gränsen för mina fasterliga omsorger. Hon fick gärna leka själv, men något tristare än att leka med Barbie finns nog inte. Jag skyllde på att jag måste laga middag.
Sen skjutsade jag hem henne och möttes i dörren av lillasyster Lisabeth som kastade sig om halsen på mig.
-Farmor! skrek hon lyckligt och gav mig en snorig puss på kinden.
-Nej, faster, rättade jag, men då hade hon redan försvunnit iväg och var i full färd med att försöka klättra över trappräcket och slå ihjäl sig.
Jag rymde hastigt. Hade bråttom till min kurs. Där var jag så trött så jag bara satt och fnittrade hejdlöst, och sen bara rann jag ner i badkaret när jag kom hem.
Happy Thursday!

Hade en lätt surrealistisk diskussion med mina barn och en av deras kompisar igår. Som belöning för att de hade skurat toaletterna bjöd jag dem på lunch, och när vi satt där på sushibaren så började vi diskutera konserten som jag ska gå på med en kompis på lördag. Sist jag hade ståplatsbiljett till en konsert var nog 1986 i Montreux, vi såg Huey Lewis and the news, det var kul, men jag känner mig lite ringrostig. Jag frågade alltså den tonåriga expertisen vad jag skulle ha på mig.
-Det beror på, sa dottern, tänker du ha sex med bandet?
Hm, måste vara ett tecken på att jag börjar bli medelålders eftersom tanken inte ens hade slagit mig.
-Tror inte det, sa jag, jag tror er pappa skulle kunna bli lite purken då.
-Ja då spelar det ingen roll vad du har på dig, sa kompisen.
-Just det, sa dottern, tänk bara på att ha bekväma skor.
-Och en tröja som du kan ta av dig om det blir varmt, sa kompisen.
-Sitter ni här och talar om för mig att jag ska klä mig förståndigt! hojtade jag. Ni är väl inte min mamma heller!
-En kompis till mig blev erbjuden att ha sex med bandet, sa kompisen.
-Fråga henne vad hon hade på sig, förslog sonen, så kan du ju ha något liknande.
Jag minns inte riktigt vad jag hade på mig sist, där i Montreux alltså, men jag minns tydligt att jag inte hade sex med Huey Lewis. Däremot blev jag erbjuden allt möjligt av några glada italienare innan konserten, men jag tackade nej, och de blev inte alls ledsna för det.
Ska i alla fall bli kul på lördag. Känner inte riktigt till bandet, Keane, men min kompis sa att de var jättebra, så jag tror på henne. Men jag måste nog börja träna på att få till mina sotiga ögon innan dess. Var inne på Kicks och fick lite tips och råd, men jag är inte proffs än, tyvärr. Dottern fixade det på första försöket. Typiskt!
Happy wednesday!!

Dålig dag idag. Har varit världens sämsta fröken. Gnatig, tjatig, elak, bitter, sur och hysterisk.  Vi pratade idag om adjektiv, och då var det en kille som skrev: Fröken är elak och dum. Tja, det var ju adjektiv, och säkert sant också. Men jag var i alla fall tvungen att fråga killen varför han skrev så. "För att du sa att jag hade slöat." svarade han. "Men det gjorde du ju!" sa jag. "Ja, men i alla fall..."svarade han. "Ska jag låta dig sitta och slöa bara för att du ska tycka att jag är snäll?" frågade jag. Det tyckte han inte, men han tyckte ändå att jag var elak och dum. Typiskt!

Hörde en rolig historia från min kollega. Hon hade varit på spinning för första gången. "En nära-döden-upplevelse!" sa hon. "På slutet när tränaren sa: och så står vi upp! så skrek jag åt honom: Du kan stå upp!" "Gjorde du det!" frågade jag. "Ja, det borde jag nog inte ha gjort" sa hon. "Jag skämde nog ut mig lite där. Typiskt mig." Vad skulle jag svara. Hon sa väl bara det som alla tänkte, tror jag.

Jag gjorde en trivselenkät med mina elever, det visade sig att alla kände sig mobbade av varandra. Dessutom tyckte alla att det var dålig arbetsro i klassrummet och att jag var dum. Jag hade haft en fajt med två killar på morgonen som hade betett sig illa. De svarade bara "dra åt helvete!" på alla frågorna. Dålig dag att göra en trivselenkät på, nu kommer jag få skäll av rektorn. Typiskt!

Jag kommer aldrig att göra en matsedel för hela veckan, handla hem och laga en liten snitsig biff stroganoff en torsdagkväll. I kväll letade jag febrilt i frysen. Det enda jag hittade var två mystiska burkar med okänt innehåll. In med dem i mikron. Det ena visade sig vara en mosig blomkålsgratäng med lite kassler i. Den andra var köttsoppa. Familjen åt utan större entusiasm. Det smakade som saker brukar smaka när de legat i frysen för länge. Sonen ville till mcDonalds, men han har ju inte fått nåt körkort än, så det var bara att äta köttsoppa och se glad ut. Eller, han åt i alla fall köttsoppa, men glad såg han fan inte ut. Mina elever är ju proffs på adjektiv, de skulle ha kunnat beskriva hans min rätt  målande tror jag.

Men! Imorgon är det fredag, och sen är det höstlov en vecka!!!! Underbart, jag ska bara sätta mig och stirra in i en vägg, tror jag, för det är nog det enda jag kommer orka med!
Happy thursday!!!

En sån härlig morgon jag hade. Lugnt och fridfullt och gott om tid hade jag. Tänkte jag skulle cykla iväg till skolan så jag var där i god tid innan morgonmötet, i stället för att dundra in med andan i halsen, svettig och andfådd som jag brukar. Just som jag hade borstat tänderna och i stort sett var redo att ge mig iväg, då börjar mina barn tjafsa. De tjafsar vilt om vem som ska ha moppen, och båda två kommer dö, avlida, drabbas av fruktansvärda missöden samt komma försent om inte just de fick ha moppen. Som den goda moder jag är skulle jag bara gjuta lite olja på vågorna, sprida lugn omkring mig och hjälpa dem att lösa problemet på ett diplomatiskt och demokratiskt sätt. Tjena!

När jag la mig i det hela var det som att slänga in en dunk med bensin över glödande kol! Med ett vilt VOFF! blev allting hundra gånger värre. Alla mina förslag till lösningar gjorde bara saken värre och värre, tiden gick, jag insåg att jag skulle komma försent. Dottern dundrade in på sitt rum, sonen kastade sig på en cykel, men naturligtvis var det punka på bakhjulet, jag började svettas innan jag ens en gång kommit iväg.

Jag gjorde det enda raka. Jag gav mig av. Efter en liten stund kom sonen farande förbi mig på sin moped. Jag kom bara ungefär fem minuter för sent till morgonmötet, svettig och andfådd och osminkad for jag in och blev hälsad av mina kollegor med häftiga applåder. Efter en timme ungefär fick jag ett sms från dottern som var överlycklig för att hon hade fått MVG på provet i italienska. Uppenbarligen hade hon också tagit sig till skolan.

Aldrig mer ska jag gå emellan när de tjafsar!

Bilen är på verkstan sen en vecka tillbaka och jag cyklar och cyklar. Ibland åker jag buss. Det är inte kul. Det är ganska kul att cykla när det inte regnar. Dessutom är det nyttigt och bra för miljön. Idag insåg jag att jag är en nyckelperson på mitt jobb, för när jag äntligen hade plöjt igenom högen av matteböcker och skulle cykla hem, så hittade jag inte min cykelnyckel. Högst irriterande! Det tog mig nästan en halvtimme att leta igenom portföljen, där jag var säker på att jag hade slängt nyckeln i morse. Jag passade på att slänga några gamla kvitton, ett antal godispapper och en halstablett som legat där sen jul förra året. Dessutom hittade jag ett trepack med golfbollar. Vad gjorde de i min portfölj, undrar ni. Det undrar jag också. Jag spelar ju inte ens golf...Ett äkta mysterium. Kanske hade jag tänkt använda dem i ett experiment av något slag. Nåja, de fick ligga kvar, i samma ficka som läppstiftet som jag bara använder när det är skolfotografering. Ingen nyckel. Jag hörde mig för med städaren som just passerade. Han svarade något kryptiskt, han pratar nämligen inte särskilt bra svenska. Han använder många ord och uttryck som jag aldrig hört förut. Mina favoriter är: "Glad Majborg!" och "Grattis vår!". Störtade in till vaktis för att kolla om han fått in något upphittat. Han har ganska stökigt inne hos sig, jag fick rota runt en del innan jag hittade lådan med upphittade saker, men där låg inte min nyckel. Började få lätt panik! Längtade hem! Fredag eftermiddag finns det roligare saker att göra än att flänga runt på en skola som bara blir tommare och ödsligare för var minut som går. Så jag ringde hem. Bara sonen var hemma, och jag bad honom leta upp reservnyckeln, som jag själv inte hade en aning om var den var, och kasta sig upp på moppen. Han var lindrigt sugen på det. Han hittade iaf inte nyckeln. Jag började följa mina egna spår tillbaka. Till slut hamnade jag inne hos vaktis igen. Kollade luckan där man kan pilla in saker som man vill att han ska ta tag i. Där hade min nyckel fastnat! Lycka! Jag pillade loss nyckeln och cyklade hem snabbare än någon hade kunnat säga "ett stort glas chardonnay". Sonen tittade upp från tangentbordet när jag kom hem och frågade vad vi skulle ha till middag. Han hade nog glömt alltihop tror jag. Sen blev det bara han och jag till middagen. Han började förhöra mig om vad jag skulle säga om han berättade att han var kär i någon som var svart. Jag trodde inte att jag skulle tycka något särskilt om det, bara hon var trevlig. "Tänk om det var en kille då?" undrade han. Då frågade jag honom vad han skulle tycka om att jag förstorade brösten, men då blev han helt hysterisk, och tyckte att det skulle vara jättehemskt! "Tänk dig själv när du blir gammal, typ femti år, det kommer se helt hemskt ut!" Undrar just vem som är mest inskränkt? Happy friday!

Kom hem från jobbet och upptäckte en konstig lukt. Eller rättare sagt många! Mina händer luktade skunk. Handduken på toaletten hade alltså verkligen sett bättre dagar."Jag märkte det i morse" säger maken. Kunde kanske ha gjort något åt det? Eller inte? Tvättade händerna igen och torkade mig på en NY handduk. Ute i köket luktade det också konstigt. Misstankarna gick genast till disktrasan som jag lite försiktigt snusade på. Elementärt, min käre Watson, i soporna med den! Soppåsen hade någon ställt ut i hallen, så uppenbarligen var det fler än jag som hade känt konstiga lukter. Rotade runt lite i diskbänksskåpet. Hittade ingenting uppenbart, men insåg att det nog börjar bli dags att åka iväg med metallinsamlingen. Kattlådan kanske? Usch ja, dags att göra något åt den. Diskhon såg inte heller kul ut. Men nu har maken börjat steka fläsk, och den lukten överröstar ju det mesta så snart kommer man nog inte känna några fler konstiga lukter hoppas jag. För övrigt är jag mycket sugen på ett par nya stövlar. Var i Göteborg i helgen och såg massor med snygga stövlar. På andra tjejer! I affärerna hittade jag ingenting jag gillade. Jo, förresten, på Scorett fanns det ett par superfina för 1500 kronor. Hm, kanske kommer de på rea snart. Eller också kanske sonen bestämmer sig för att inte ta körkort. Eller dottern kanske kommer på att hon inte behöver klippa sig. Och bilen kanske inte egentligen behöver repareras för 10.000 som bilverkstan påstår. Eller så kommer min chef på hur duktig jag faktiskt är och ger mig en kolossal löneförhöjning. Det handlar ju bara om att prioritera, och vad kan vara viktigare än ett par snygga stövlar? I kväll har jag stämt träff med Cesar Millan! Han är verkligen ascool! Bara schyssar lite åt ilskna hundar så blir de snälla som lamm! Förresten har jag inte klappat någon pitbull än, inte någon Golden retriever heller. Men maken trodde att jag lätt skulle vinna i en wet-t-shirt-contest! Happy Monday!

Allt började med ett impulsköp på Willys. Man ska aldrig handla på impuls. Man har ju en lista med sig och så följer man den, så sa alltid våra mammor, eller hur? Och så står man där och upptäcker att de har filodeg. Färdig, bara att rulla ut, fylla med något gott, och vips har man fina hemmagjorda vårrullar! HA! De där förbaskade pappersarken gick ju i småbitar bara man tittade på dem, även fast jag lindade in dem i våta handdukar och behandlade dem som bäbisar! Så nä, vårrullar blev det inte, snarare vår-konstiga trasiga paket-saker...Nästa gång köper jag färdiga. Undrar om de känner på sig att man inte är från Asien och det är därför de jävlas? Materien är emot mig klädmässigt också. Dottern slängde över ett linne till mig som hon inte gillade. Linnen är ju alltid bra att ha, och så svåra att hitta i garderoben. Men det här linnet hittar jag alltid. Det ligger där så tillgängligt och vill att jag ska sätta på mig det. Ser ut som ett alldeles vanligt linne gör det också, men så fort man har satt på det så kryper det upp och lämnar hela magen bar. Mycket sexigt på typ Paris Hilton. Inte på mig! Jag ser ut som nån sorts grotesk parodi på en medelålders Tjorven. Innan jag sticker till jobbet ska jag slita av det här linnet och kasta det i soporna Det har plågat mig för sista gången! Happy Monday på er!

Här kommer jag skriva om de tokiga sakerna som händer i mitt alldeles vanliga liv. Jag är lärare på en liten skola där det alltid verkar hända små och stora dramer. Dessutom försöker jag sluta stressa och leva ett liv mer i harmoni med mig själv. Det går sådär faktiskt!