malinrosa

igår var dottern och jag ute och övningskörde för andra gången. Dags att öka dosen av lugnande medel. Visst, hon är duktig, och hon tar det väldigt lugnt, men det är mycket för henne att tänka på. Och ibland är det så himla svårt att förklara hur man ska göra, man vet ju, eller rättare sagt, fötterna vet, men när man ska beskriva så står det liksom helt still i huvudet. Nära oss finns ett industriområde som är helt perfekt att övningsköra i när man har kommit förbi "Stor parkering stadiet". Det är som en liten stad, som är helt tom på folk och bilar på kvällarna. Förutom andra övningskörare. Och bussar upptäckte vi.
Dottern skulle köra lite högersvängar runt ett kvarter, tänkte jag, det var lugnt och fridfullt och det fanns en liten raksträcka där hon kunde lägga i trean en gång och testa hur det kändes. Sen var det stoppskylt på ett ställe, och där stod vi medan dottern letade efter ettans växel. Långt bort kom det en annan bil, men den svängde bortåt, så allt kändes hur lugnt som helst. Dottern svängde ut på vägen, då dyker från ingenstans en mötande buss upp. Vi får båda lite lätt panik, men låtsas som ingenting. Dottern vrålstirrar på bussen och frågar vad hon ska göra. Jag svarar att hon inte ska göra något, bara köra rakt fram som hon gör och kanske hålla ut lite åt sidan, eftersom hon låg klistrad längs mittlinjen. Då upptäcker vi att det kommer en buss bakom oss också.
Vi börjar kallsvettas. Jag lägger diskret handen på handbromsen, och funderar på om jag ska tvinga dottern att lägga i treans växel så vi kan komma upp i fyrtio km/h åtminstone. Kommer fram till att det blir för krångligt för henne, så vi puttrar vidare på tvåan. Passerar den mötande bussen utan problem. Vi är snart framme vid avtagsvägen, men det känns som det tar flera år att komma fram dit. Det tycker uppenbarligen bussen som ligger bakom, för den kör om oss med en irriterad gest från busschauffören. Antagligen är han utless på alla övningskörare i trakten.
Vi pustar ut.
"Vi dog inte, du kan andas nu, mamma", säger dottern.
"Jag var aldrig orolig," ljuger jag.
"Det här kommer bli en skitbra historia i morgon i plugget," säger dottern belåtet.
Sen kör vi trettiotre varv runt det där kvarteret, tills alla växlingar, svängningar och bromsningar sitter som de ska, och jag börjar känna mig lätt illamående. Tänk när vi kan köra båda varven!