Agility

Jädrar vad vi fick köra på agilityolan i söndags. Domaren hade fixat en bana där jag så gott som visste att Hampus skulle springa ifrån mig. På banvandringen knatade alla runt i sakta mak, medan jag flängde runt som en dåre för att hitta ställen där jag kunde hinna ikapp Hampus. Jag startade honom en bit efter det andra hindret, och vid det tredje var han redan ikapp och förbi. Det är det ni ser på kortet. Jag skrek efter honom: Ta alla hinder du ser! Kan jag väl! svarade han och kutade som en tok. Vid slalomet tokade det till sig, men vi sprang vidare. Vi var diskade, so what? Resten av banan satte vi typ världsrekord på. Jädrar anåda, huka er alla konkurrenter, när vi får till slalomet, finns det inte många som slår oss!

Korv är gott!

025023
Vilken härlig dag idag! Vi gick en lång härlig promenad i skogen, och så grillade vi lite korv. Mumsigt tyckte Hampus och Ludvig.

Rallylydnad=kul!

Någon observant läsare kanske undrar varför jag inte skriver något om rallylydnaden som vi började på för några veckor senare. Kanske någon drar slutsatsen att min hund faktiskt inte ägde dotterns hund som jag skröt  med att han skulle göra. Kanske någon har sett ett mönster att det i den här bloggen skrivs väldigt mycket om när det går bra för mig och min hund, men mindre om när det går dåligt.

Nå, det kan så vara. Kanske är min hund jätteduktig på rallylydnaden, kanske är dotterns hund också superduktig. Kanske det svider litegrann. Kanske inte.

I alla fall är rallylydnaden jättekul. Skönt att det inte är så hysteriskt noga med allting som på tävlingslydnaden. Vi sitter och ligger och springer och går slalom, och det mesta funkar riktigt bra faktiskt. Förutom att min hund efter en tid tappar koncentrationen och försvinner in i sin egen värld och struntar i allt vad leverpastej heter. Men jag brukar lyckas väcka honom till slut.

Dotterns hund har en helt annan energinivå och kör full speed ahead, ända tills man styr in henne på något, då är hon superkoncentrerad. Hon älskar att jobba och få utmaningar! Hampus är mer den sociala typen som vill umgås och hänga, som ungdomarna säger, med kompisar. Att jobba är rättså trist, och hade det inte varit för leverpastejen så hade det nog fått vara!




Här försöker jag mig på den ultimata utmaningen: Rallylydnad i stereo, med två hundar.



Här är ett utmärkt exempel på uschlig kommunikation. Jag: Kom igen nu Hampus, nu kör vi banan och äger Sessi. Hampus: Nej, tack, ingen mer leverpastej för mig. Släpp det där snöret och låt mig springa och leka med Trixie.



Alltså lånar jag dotterns hund i stället. Se så duktig hon är!

Happy saturday!

Enköping och Eskilstuna är inte samma sak.

Det höll på att gå riktigt illa. Dottern hade nog frågat mig tjugo gånger om jag hade vägbeskrivningen klar för mig, alltså hur vi skulle hitta till sssk:s utställning i Eskilstuna igår.
"Jadå!" försäkrade jag. "Inga problem!"

Men när jag hoppade in i bilen och skulle börja beskriva vägen för chauffören, dotterns pojkvän, så insåg jag att någonting var fel. Fruktansvärt fel! Jag hade tänkt på Enköping hela tiden, inte Eskilstuna, och plötsligt hade vi inte alls gott om tid, som jag trodde, utan vansinnigt bråttom om vi inte skulle missa Sessis debut i en riktig utställning. Väglaget var inte det bästa, och utanför Södertälje hade det hänt en olycka, så där fick vi lugnt stå och vänta. Fast lugn var det sista jag var! Jag kunde inte ens koncentrera mig på melodikrysset! Vi fick sms från Anne som redan var på plats och som undrade var vi var. Hon skulle hjälpa oss med att få Sessi utställningsklar, vi hade ju fuskat lite litegrann med hennes öron eftersom de inte vill resa på sig.

I samma ögonblick som bedömningen av juniortikarna började kastade vi oss in genom dörren.
"Var är nummer 119?" undrade tävlingssekretaren.
"Här!" skrek vi.
Sessi och Frida kastade sig in i ringen. Jag hämtade nummerlappen, sprang in med den till dottern.
"Godis!" väste hon till mig. Jag sprang och hämtade godis och utställningskopplet och kutade in med det i ringen. Då kom Anne farande.

"Så där kan hon inte se ut!" sa hon, tog hunden under armen och kutade till sitt hörn och gjorde Sessi fin. Under tiden bytte dottern ut sina vinterkängor mot ballerinaskor. Lagom tills domaren skulle titta på henne var hon klar. Dottern visade upp sin hund, men domaren hade tydligen en dålig dag, för hon fick ett blått band. Nåja, det går säkert bättre nästa gång.

Fast öronen vill verkligen, verkligen inte stå upp. Anne tittade bekymrat på dem och sa:
"Ni kanske ska satsa på lydnaden?"
Vi får se hur vi gör....

För Hampus gick det desto bättre. Domaren älskade honom och han vann unghundsklassen och kom fyra i bästa hanhund. På slutet fick han också vara med i uppfödargruppen och då vann hans grupp. Det allra roligaste var den fina kritiken han fick: Should have a very bright future! Kul, kul, kul! Så just nu tror jag faktiskt att Hampus leder tävlingen.


Idag är min vovve riktigt trött efter den långa dagen på utställningen. Men tänk, han är inte mallig alls, det är bara jag som är!
Happy sunday!

Striden går vidare...

Vem har finaste hunden?
Dottern lever ju fortfarande i illusionen att det är hon, och igår fick hon ett massivt medhåll av domaren Jahn Stääv på den inofficiella utställningen i Sollentuna som arrangerades av Cavalier-sällskapet. Massor av valpar under året hade samlats tillsammans med sina nervösa hussar och mattar, för att borstas, kammas och visa upp sina vackraste sidor för domaren. Han var verkligen trevlig, förklarade tålmodigt för alla utställningsovana hundägare vad han ville att de skulle göra, och sa vänliga saker om alla hundarna, och berättade klart och tydligt för ägarna vad som avgjorde att den en hunden vann över den andra.

Oj, vad pirrigt det var. Vi fick vänta länge på vår tur, och under tiden hann dottern få panik både en och två gånger när hon fick syn på alla fina sheltisar.
"Titta vad snygg den är! Ska vi tävla mot den där?!"
"Lugn, bara, Sessi är jättefin," försökte jag lugna henne, men det var ju inte utan att man undrade lite ibland.



Till slut var det ändå dags att gå in i ringen. Sessi var jätteduktig och sprang så vackert att domaren blev helt betagen. Vips hade han utsett henne till bästa tik!

Det var bara en hanhund med, och när de tävlade tillsammans såg man att domaren inte kastade många blickar på hannen. Han hade bara ögon för Sessi! Vips, hade hon blivit Bäst i rasen.



Madicken och Lisabeth var där. De tyckte det var jättekul att titta på alla hundarna. Madicken och hennes pappa, min bror, var tvungna att sticka alldeles innan Big-finalen, men Lisabeth vägrade röra sig ur fläcken.
"Nej!" sa hon och såg strängt på sin pappa.
"Hon får gärna stanna här med oss," sa jag. Det gjorde hon.

Så var det då dags att tävla om Bäst i gruppen. Det blev en riktig nära-döden-upplevelse för Sessi när hon fick för sig att Welsh Corgin bakom henne tänkte äta upp henne. Hon kastade sig framåt, men där stod en gigantisk belgisk vallhund. Hon visade inte upp sig särskilt snyggt, men slutade ändå på andra plats.

Dottern och jag svävade på små moln! Tänk att det kan vara så roligt att vinna! Ja, vi vet att det bara var en inofficiell utställning med 10 deltagande sheltisar. Men ändå!

Om två veckor fortsätter striden i Eskilstuna. Då ska båda hundarna vara med på rasklubbens utställning och tävla mot 180 sheltisar. Det blir värre det, men eftersom vi har enats om att vi har de två finaste hundarna i världen, så borde det inte vara några svårigheter.



Den här snyggingen går ju inte heller av för hackor!

Happy sunday!

En bitter strid.

Min dotter påstår att hennes hund är sötare än min! Faktum är att hon hävdar att Sessi är sötare än alla andra hundar  som finns. Ödmjukhet är inte hennes starkaste sida! Men när man ser den här bilden blir man ju lite tveksam förstås. Hon kanske rent av har rätt? 




På måndag kväll ska vi börja på rallylydnadskurs. Det ska bli himla kul. Det finns tydligen en lokal där vi kan vara inomhus, vid Täby Galopp. Det är inte så dumt, eftersom det brukar bli slagregn och snöstorm varje gång vi går på kurs för Susanne.

Det ska bli riktigt kul, eftersom min hund kommer äga dotterns hund. Tror jag... Hoppas jag... Min vovve är just nu ett-och-ett-halvt år och  tror att han är kung av världen. En dagen är han sveriges lydigaste hund, nästa dag ser jag bara hans lilla glada bakdel försvinna upp i skogen, på jakt efter snygga tjejer, älgar eller gud vet vad. När han har rymt klart kommer han glatt tillbaka, tar emot lite bannor och skuttar sedan raskt iväg igen. Med hjälp av Susanne och kycklingbitar ska jag nog få ordning på honom igen. Tror jag...

Happy saturday!

Nånting som inte fanns förut....

Det märkligaste som hände på min resa var, att på hemresan upptäckte jag att min mage var mycket knögligare än den var på ditresan. Jag hade fått minst en extra valk som jag egentligen inte alls behövde. Men jag vet vad den bestod av: chokladcroissanter! Vad är det med resor som får en att tro att chokladcroissanter skulle vara en del av en bra frukost? Inte skulle man direkt få för sig att äta det hemma? Inte dricker man vin varje dag eller smäller i sig lite chips för att inte tala om alla ostar av olika smaker som man smetar på en baguette eller en smaskig foccacia. Till slut började jag längta efter linssoppa, eller något annat hederligt som faktiskt tillför kroppen någon typ av näring.

Annars måste jag säga att livet faktiskt är lite enklare, trevligare och mysigare under en palm vid en pool, än pulsande i snö på väg till jobbet. Inte för att jag direkt klagar på vintern, om det nu måste vara vinter så ska det absolut vara som nu i år. Men ändå. Sol och bad blir liksom aldrig långtråkigt.

Jag gillar faktiskt kanarieöarna, även om det är en riktig turistfälla från början till slut. Jag hamnar liksom i ett tillstånd där jag ler överseende mot den käcka reseledaren i 20-årsåldern som på allvar föreslår att jag ska betala en förmögenhet för att åka på sightseeing till en liten by där jag ska få titta på gamla kanariska farbröder och tanter. "Men det ingår ett glas vin också!" säger hon med ett stomatolglimmande leende.

"Nej tack," säger jag bara med en belåten suck när jag glider ner i solstolen, knäpper på mp3:n med min favoritmusik  och sjunker in i en spännande pocketbok. Och så ligger jag där ända tills maken släpar mig till vår terass där han har dukat fram ost, vin och gott bröd.

På kvällen klär jag mig lite fin och tar på sommarskorna, trots att jag vet att jag får skavsår av dem, och så drar jag ner på stan där jag bara glider förbi inkastarna smidigare än Sandra Bullock förbi en papparazzifotograf, och så sjunker jag ner på favoritrestaurangen och beställer in en sangria som jag smuttar på medan jag tankfullt begrundar kvällens meny.

Nästa dag är likadan, ända till den fruktansvärda dagen när jag inser att det är dags att åka hem imorgon. Jag börjar genast fundera ut alternativa planer, alltifrån att bryta benet till att köpa ett gammalt hotell, rusta upp det och driva det på familjebasis. Hela min familj ställde sig dock kallsinniga till alla mina förslag. Ett tag övervägde jag faktiskt vad en hotellstäderska egentligen tjänar. Om jag säljer huset borde jag klara mig några år i alla fall.

Men sen kommer jag hem, och det är faktiskt inte så hemskt. I skolan möts jag av en hög med ungar som kramar mig i en halvtimme, medan de mumlar in i min mage:"Du får aldrig, aldrig åka bort mer!" Och min säng är faktiskt den skönaste säng som finns, och Hampus och Sessi blev så glada så glada, även om de hade levt loppan medan vi var borta. Så tja, hemma är väl bäst dårå! Eller nåt...

Mot sol och bad!

Nu åker jag en vecka till kanarieöarna, det ska verkligen bli härligt, härligt, härligt. Visserligen är vintern helt underbar just nu med massor av snö och rimfrost på träden, men det finns inte mycket som slår att ligga i bikini bredvid poolen. Dessutom följer hela familjen med så jag får rå om, fnissa med och snacka strunt med mina härliga ungar innan de försvinner till studier och annat. ALLA UTOM HAMPUS OCH SESSI!!!!! De är på "hundkollo" hos Hampus uppfödare. Attans vad jobbigt det var att lämna bort de små gullgrisarna. Och man kan inte ens förklara för dem att vi snart kommer och hämtar dem igen.


Lydnadsträning.

Hampus och min träning går inget vidare faktiskt. Vi går och myser omkring i skogen mest faktiskt. Eller, som igår, så åker vi skidor ihop. Det är faktiskt riktigt trevligt tycker Hampus, som gillar när jag rör mig lite fortare än vanlig promenadtakt. Men jag blev lite förvånad faktiskt, när jag loggade in på Brukshundsklubbens sida och fick syn på en bekant liten voffsing. Där var jag och Hampus! Så här malliga blev vi när det gick så bra för oss.


Vilken dag som helst så ska vi i alla fall ta tag i träningen och sätta fart igen. Jag har åtminstone loggat in på tävlingskalendern, för jag tänkte ta med mig Hampus så han får vänja sig vid atmosfären på tävlingar.

Happy monday

Här var en kul grej jag hittade. Stämmer läskigt väl, faktiskt!

Livsväg 6, den ansvarsfulla bohemen:
Sexor trivs allra bäst i vackra miljöer där det råder harmoni. Det egna hemmet har en stor betydelse för dem, där tillbringar de mycket tid. En dålig egenskap kan vara att de lägger sig i vad andra gör alltför mycket.

Som sexa är du troligen kreativ och har en förkärlek till konst. Du är duktig på att skapa balans omkring dig, vilket är till hjälp när du samarbetar med andra människor. Att vara den som har stort ansvar har du ingenting emot, och detta tillsammans med att du är så välbalanserad skulle göra dig till en bra lärare. Dessutom har du en röst som tilltalar de flesta. Du är även lojal och avskyr orättvisor. De vänner du har behåller du troligtvis hela livet. För dem ställer du gärna upp om de behöver goda råd.

Du kan vara väldigt moraliserande och ha synpunkter på sådant som du egentligen inte har med att göra. Detta är något som andra kan irritera sig på. Även en viss tendens till oro över småsaker kan vara negativt.


http://cgi.ditthoroskop.nu/se/

Jag hostar och nöffar...

Jaha, om inte jag har svininfluensa, då vet jag inte vad. För jag är riktigt risig och så himla hostig. Min fina, söta lilla vovve tycker hemskt synd om mig. Ligger vid mina fötter och tjatar inte på att leka eller gå ut eller någonting. När jag gick med honom till brevlådorna och tillbaka vankade han sakta, sakta, som en pensionärshund, och var så noga med att jag skulle orka följa med honom.
Grannen kom förbi och frågade om de fick låna honom på en skogspromenad. Det fick de så klart, och jag fick det här fina kortet på Hampus i den sällsynta novembersolen.


Jag hör röster och pratar med namnlösa skuggfigurer.

Det är november. Det är mörkt och kallt. Som hundägare hamnar man lätt på livets skuggsida så här års. Tappert snubblar man fram över stockar och stenar för att hunden ska få sin dagliga dos av motion och slippa knata runt på asfaltsvägar hela tiden. De enda man möter då är andra hundägare som plötsligt dyker upp som mörka skuggestalter i mörkret. Man småpratar en stund med någon man inte kan se och som man inte känner till namnet på. Det är bara Dogges husse och dalmatinerns matte. Om man mötte dem på ICA utan hund skulle man antagligen inte känna igen dem. Man har ju knappt sett dem i dagsljus. Ändå är min största skräck att jag ska krocka med en älg. Jag vet ju att de finns där och jag vet också att de knappast skulle kliva åt sidan för mig och min lilla hund. Det är nog inte så kul att stöta in i dem. Jag undrar vad de gör om det blir en närkontakt av tredje graden. Stångas formodligen, usch ja!

För övrigt kan jag bara rekommendera att köpa regnoverall till sin hund om man gillar hundar som står blickstilla och vägrar röra sig om de hör minsta lilla prassel, och som stirrar på en med hatisk blick. Jag gillar det inte och har därför hängt (den svindyra) overallen längst bak i garderoben.

Happy Tuesday!


Vad är det med hundar och dammsugare?

Hundar blir verkligen galna av dammsugare, jag undrar varför. Hampus har lagt märke till att dammsugaren liksom gnisslar till ibland, och på något vis lyckas han åstadkomma exakt samma ljud när han vilt skällande jagar dammsugarmunstycket. Om jag stänger in honom nånstans står han och skäller som en galning. Han blir helt överlycklig när jag ska dammsuga. Äntligen händer det något riktigt kul!

Klart att jag kan säga åt honom. Då sätter han sig i ett hörn och tjurar en stund, innan jaktinstinkten tar över och han kastar sig över dammsugaren igen.

Idag ösregnar det och jag kanske får användning för regnoverallen jag köpte till honom. Den är inte hans favorit, så jag använder den rättså sparsamt faktiskt. Men idag är en typisk sån dag när det passar strålande att få hem en hyfsat torr hund i stället för en genomblöt efter promenaden.

Happy saturday!

Hampus



Visst är det en underbar bild på min lille prins!
Här är vad han skrapade ihop på tävlingar i sommar:
3ck 1hp på officiella utställningar 1:a placering bland juniorerna i Vallentuna, och 6:e bästa hanhund.
På inoff utställning blev han bäst i rasen.
På inoff lydnad en första placering.
(Och resultatet i den officiella lydnadstävlingen glömmer vi bort, och tar nya friska tag till nästa gång)

Ny blogg.

På anettesnoveller.blogg.se kommer ni kunna läsa några noveller som jag har skrivit. Välkomna dit!

En bok om hundar.

Funderar på att skriva en hundbok. Visserligen finns det redan rätt många, men jag har en del tankar som jag gärna vill dela med mig av. Här är ett första utkast.

Hundar jag känner.

Hundar nära mig.

Milo är en liten hund. Hampus är också en liten hund, om än lite större och hårigare. Sessi är en riktigt liten hund. Hon är mycket mer hårig än Milo, men inte lika hårig som Hampus.

Döda hundar.

Fonzie är en död hund. Lukas är inte död. Prixen är en död hund. Han var liten och brun och väldigt rymningsbenägen. En annan död hund är Abbe. Det finns inte så mycket att berätta om döda hundar. Jag tycker bättre om levande hundar.

Tjocka hundar.

Vissa hundar är tjocka. De kan behöva banta. Hundar brukar inte gilla att banta, men kan behöva göra det ändå. Det bästa sättet att banta en hund är att minska godiset och öka motionen. Det sämsta sättet är att inte minska på godiset och inte öka på motionen. Det brukar inte ge något som helst resultat.

Hundar som matvägrar.

Många hundar matvägrar. Lustigt nog matvägrar nästan inga hundar när de får leverpastej. Oftast matvägrar de när de får vetenskapligt utprovad mat som tex. torrfoder. Det beror antagligen på att det smakar som pappersbitar, och ingen gillar att äta pappersbitar. Utom labradorer. De tycker allt som kan pressas ner i en matstrupe är toppengott.

Olydiga hundar.

Många hundar är olydiga. Vissa hundar är lydiga om man har kycklingbitar i fickan. Oftast har man inte det. Det sägs att vissa hundar tycker det är kul att lyda om de får leka med en boll efteråt. Men jag känner inga såna hundar.

 

Vad tror ni? Har jag missat några viktiga bitar?


Vi har lärt oss sitta stilla!

Klockan är tio i tolv mitt på en fredag. Barnen i ettan vill sluta för dagen. De ålar sig på stolarna som om dom vore insmorda med olivolja. Både barnen och stolarna. De babblar och pladdrar och har inte plats för en enda gnutta mer kunskap idag. Jag försöker summera dagen och säger slutligen:

"Är det någon som har lärt sig något idag?"

Alla händer åker i vädret, som de brukar göra när jag frågar något. Ingen kan direkt svara på frågan, men alla vill ändå vara med i gemenskapen, och om kompisen räcker upp handen vill man ju också göra det.

Jag frågar några som jag tror skulle kunna svara något vettigt. Men ingen har lärt sig något särskilt idag.

"Jo, säger en, jag har lärt mig vara en bussig kompis, för jag lät Emma få halva mitt äpple idag."

Det går ett sus av uppskattning genom klassrummet. Sånt uppskattas.

"Förresten!" skriker klassens busfrö som nyss gjorde ett cirkusnummer och lyckades fånga upp sitt suddgummi från golvet utan att rumpan lämnade stolsitsen. "Jag har lärt mig att sitta stilla!"

Digniteten i påståendet får sig en knäck när han strax därefter glider av sin stol och ner på golvet.

"Nå" summerar jag. "Vi har ÖVAT på att sitta stilla, men vi kanske inte riktigt har lärt oss det än."

Happy friday!

Förlåt! Vi ska aldrig göra så mer! Om hur mina hundar började testa droger...

En lugn och stillsam kväll slutade i veterinärbesök i ilfart, när jag upptäckte en burk med värktabletter liggande på golvet. Det undslapp mig en hel rad med otäcka svordomar. Sen satte hela familjen igång med matematik på hög nivå.

Hur många piller var det i burken från början? Hur Många ligger på golvet? Vad väger Sessi? Hampus?

Jag är visserligen mattelärare, men såna här saker klarar jag inte att räkna ut under press. Vi ringde veterinären, gav totalt felaktig, fullständigt förvirrad information, och fick order om att komma dit med bägge djuren så fort som möjligt.

Dottern och jag in i bilen och körde iväg. På motorvägen började saker sakta falla på plats, och jag insåg att mer än en halv tablett kunde de inte ha ätit.  Sen började jag fundera på var djursjukhuset låg. Jag har ju inte varit där på de senaste 15 åren, och det visade sig att det inte låg kvar på samma ställe. Vi fick ringa hem till maken som via internet fick guida oss rätt.

Så kom vi till slut fram till inskrivningsdisken och började ge mer korrekt information, fast fortfarande lika förvirrad. Av någon anledning kände jag att jag inte riktigt gjorde mig förstådd. Vi fick i alla fall träffa en jättegullig, ung veterinärtjej, som lyssnade på oss, men som tyckte det var bäst att båda vovvarna fick kräkas lite.

Så de fick lite smaskig mat först, som de båda slukade, och sen fick de varsin spruta.

Det tog inte många minuter innan kräkandet satte fart. Fascinerande att se hur mycket som faktiskt ryms inne i en relativt liten hund. Efter en stund stod de där på darrande ben. Hade de kunnat prata är jag säker på att de hade sagt: "Vi ångrar oss jättemycket! Vi ska aldrig göra så mer!"

Så fick vi betala en förmögenhet, fick med oss 24 koltabletter som vi skulle tvinga i dem, och så fick vi åka hem. Ingen av dem kräktes i bilen, men när vi kom hem fick Hampus ur sig det sista, men efter det har de mått bra.

Happy wednesday!

Sessi



Kolla in tjejen som blev BIR-valp och BIG-fyra på inofficiell utställning i Vallentuna förra veckan!

Tusan också!

Oj, länge sen jag skrev. Har nog snöat  in på facebook för mycket. Ska försöka skärpa mig!

Vad har hänt sen sist? Valpen växer, hon har varit riktigt rejält magsjuk nu till och från en dryg vecka. När hon var nästan frisk passade hon på att käka på en död fågel som hon hittat ute, och så var det dags igen. Nu går hon på sträng diet bestående av ris och kokt kött.

Hampus och jag snubblade in i en inofficiell lydnadstävling förra söndagen, och då lyckades vi kamma hem förstapriset! Det ni! Vi var inte så många som var  med, och det var inte fulla lydnadsprogrammet, men ändå. Jag fick en massa fina saker, bland annat en förstahjälpen kudde och en privatlektion. Den privatlektionen visade sig komma väl till pass! Jag hade ju anmält mig till en lydnadstävling som gick av stapeln den 19, alltså igår. Min tanke var att vi skulle vara med och se hur en tävling går till och var vi ligger till, vad som sitter och vad vi behöver träna på.

För att göra en lång historia kort gick det käpprätt åt skogen. Det såg ut som om jag hade hittat en hund på parkeringen som jag ställde upp med. Hampus såg ut som ett levande frågetecken när jag gav honom ett kommando. Han la sig ner när jag sa sitt, hit hade han aldrig hört talas om, kutade runt som en tok på platsliggningen och bar sig allmänt illa åt. Han tom pinkade på appellplanen, så det blev en rund och fin nolla på helhetsintrycket!

De andra deltagarna suckade över att domaren var sträng, men jag tyckte han gav mig fler poäng än jag hade gett mig själv. Det vi fick flest poäng för om man bortser från tandvisningen var apporteringen, alltså det som Hampus egentligen inte kan.

Nu är det bara att skärpa till sig till nästa gång, och träna lite mer på störningar. Tänk! Om fem år kommer det här vara en rolig historia. Eller om tio år. Eller kanske inte rolig, men jag kanske kommer kunna tänka på det utan att bli genomsvettig.

Happy sunday!

Tidigare inlägg
RSS 2.0