Om Hollywood ringer...

Igår hade jag en riktigt spännande dag i skolan. Först försökte jag prata om fred med barnen, men de ville bara prata om fredag, och då hamnade vi i fredagsmys, och hur jag än försökte så lyckades jag inte komma ur den fällan. Kände mig som Sven Melander...
"Tror ni att alla barn på jorden får ha fredagsmys med sina föräldrar?" frågade jag.
Alla barnen började skratta.
"Ja, det är så klart!"
Då börjar en pojke gråta hysteriskt.
"Vi har inte fredagsmys i min familj, vi  har lördagsmys i stället"
Alla tyckte förfärligt synd om honom. Gatubarnen i Peru var det bara jag som tyckte synd om. Vi lämnade raskt det ämnet.

Lite senare råkade jag säga att jag tyckte att barnen i klassen var så härliga. Då räckte en flicka upp handen och sa:
"Då måste jag få säga en sak! Jag tycker att du är en himla härlig fröken!"

När vi satt och åt lunch frågade en flicka mig om jag skulle vara deras fröken i tvåan också. Jag har ju inga särskilda planer, men det är ju alltid dumt att lova för mycket så jag sa:
"Ja, det tror jag nog. Om inte Hollywood ringer förstås!"
Barnen stirrade på mig.
"Vad är Hollywood?" frågade en pojke.
Jag förklarade.
"Varför skulle de ringa till dig?" frågade de sedan. De var djupt allvarliga.
"Tja, de kanske vill att jag ska vara med i nya James Bond-filmen. Jag skulle kunna vara en rysk skurk, kanske. Eller Bondbrud om nya James Bond är väldigt kort och de vill att han ska se lång ut..."
"Jaha" sa barnen och fortsatte att äta alldeles tysta.
"Skulle du tycka det vore roligt?" frågade en flicka efter en stund.
"Tja," sa jag. "Att vara rik och berömd, jodå, det skulle nog vara kul."
"Jaha" svarade barnen, "då får vi se hur det blir då?"
"Jag kommer nog vara er fröken i tvåan också, " sa jag och önskade att jag inte hade försökt skämta till det. Jag har  ju trots allt jobbat med barn i tjugo år och borde veta bättre.

Happy saturday!

Vimsigt värre!

Min nya klass är helt underbar! Barnen är supersnälla, pigga och glada. Det enda är att de behöver dämpas lite i sin entusiasm ibland. Steget mellan ambition och hysteri är väldigt litet för somliga barn. Så det gäller att jag håller huvudet kallt. Det går sådär för mig. Idag kände jag mig dåligt förberedd, även om jag inte var det. Alltså, jag var förberedd på det viset att jag visste exakt vad jag ville att vi skulle göra, men jag var inte riktigt beredd på den enorma levnadsglädje som allt jag föreslog skulle tända hos mina elever.

På slutet av dagen var det dags för mitt paradnummer när krokodilen Glufs-Glufs skulle berätta för eleverna om större än, mindre än och lika med.  Jag är inte säker på om mina elever förstod så mycket, men glada var de. "Det här är ju värsta teatern!" hörde jag hur någon viskade bakom min rygg.

Jag erbjöd mig att hjälpa min kollega på hennes sista lektion, eftersom jag inte hade något särskilt för mig. "Toppen!" sa hon, "men jag har ingen aning om vad vi ska göra. Jag har 'Frökens överraskningsdag' idag." Såna dagar blir oftast de bästa. Sen kom hon och sa: "Antingen skickar jag över några elever till dig som du får hjälpa, eller så får du ta klassen så hjälper jag dem som behöver stöd." "Ok!" sa jag. Lite senare kom hon förbi och sa: "Förresten, du ska få lästräna med en elev, är det lugnt för dig?" "Inga problem," svarade jag. Sen kom det fyra elever till mitt klassrum. "Fröken har sagt att vi ska jobba med matte," sa de. Skönt att det inte bara är jag som är vimsig idag!

Happy monday!

Stjärnögon

För en tid sedan var jag på en föreläsning. Det var en mörk, regnig höstkväll och jag hade ingen lust att gå. De föreläsningar som kommunen anordnar brukar vara billiga, dåliga och meningslösa. Jag kände ett större behöv av att samla kraft hemma i min soffa än på en usel föreläsning. Men den här föreläsningen var inte usel. Den var helt fantastisk! Att tända stjärnögon med Lou Rossling.

Efter föreläsningen kände jag att det faktiskt var kul att leva, att det var roligt att jobba, och jag mindes också vilken lärare jag drömmer om att vara. Sur, grinig och sträng är ju knappast vad man tänker sig när man väljer att jobba med barn. Man vill ju vara glad, inspirerande och kärleksfull.

Dagen efter när jag mötte mina kollegor såg jag faktiskt glimtar av stjärnögon hos dem också. Trötta utarbetade pedagoger med själar, som kommunen av någon outgrundlig anledning vill döda med meningslösa arbetsuppgifter, hade fått lite gnista igen. Jag hörde hela dagen hur det kvittrade i hela skolan av samtal med barnen som faktiskt var samtal, inte tillrättavisningar som det annars så lätt blir. För några av oss räckte dosen i flera dagar, för några bara i några timmar, men ändå...

Nu har jag läst hennes bok, Tänd dina stjärnögon. Läs den! Och fantisera om ett bättre, gladare liv.

Happy thursday!


Har du inte sovit?

Var ute med några jobbarkompisar i veckan. Nja, förresten, ute är väl mycket sagt. När vi kom hem till kollegans lägenhet var vi alla så trötta att vi bara dunsade ner i hennes soffa. Hon serverade oss vin, sen satt vi där och pratade strunt rätt länge. Diciplinerad som jag är bestämde jag mig för att åka hem tidigt, och sonen, som nyss fått körkort kom och hämtade mig. Alltså kände jag mig rätt fräsch ändå när jag kom till klassrummet dagen efter.

Men där kom verkligheten i kapp mig på ett brutalt vis.

- Har du inte sovit?! frågade en av mina elever. Kolla, fortsatte han till kompisarna, hon har påsar under ögonen!
- Ja, det har hon, instämde de andra. Varför har du inte sovit?
En flicka reste sig och gick fram till mig och tittade noga på mig. Sen gav hon mig en stor kram innan hon gick och satte sig igen.

Sen satte jag barnen på att städa lådorna och sätta in papper i pärmar. Det tog nästan hela dagen. Sista lektionen skulle de egentligen haft musik, men då var det träning inför avslutningen, så jag fick en extralektion. Men det gjorde inte så mycket, vi behövde också träna lite inför den lilla klassrumsavslutningen vi brukar ha för föräldrarna. Det blev några sånger som alla kunde med lätta ackord som fröken kunde. Som vanligt låter det himla bra när den här klassen sjunger. Martin bröt ihop för vi skulle sjunga Teddybjörnen Fredriksson.
- Jag hatar den sången, snyftade han.
Klassen bestämde gemensamt att han skulle få stå längst bak och bara mima när vi sjöng den, och då kunde han tänka sig att vara med.
-Men bara om jag får hålla för öronen!
- Visst, suckade jag. Sjung nu barn!

Happy sunday!

Uttråkad och bitchig

Idag har jag haft hyfsat kul på jobbet. Det är kul att undervisa! Synd att så liten del av min dag handlar om undervisning. Det började förstås inget vidare. På morgonmötet är det meningen att vi ska kolla frånvaro och se till att det funkar med rastvakter och sånt. Men min chef har nog missförstått det. Hon kommer in och berättar om budgeten och tjänster och annat trist, så i stället för att få koll på dagen tappar man lusten att leva. Jag undrar om det är hennes avsikt, och i så fall varför?
Sen på eftermiddagen fick jag helt otippat lite tid över, så jag satte mig ner för att börja med de skriftliga omdömena jag måste skriva om alla elever. Men jag upptäckte att det var skittråkigt, så jag smet i stället in på sexårs och spöade upp en liten unge i Kalaha. Nej, förresten, det är inte sant, jag fick storstryk. Smart unge!
Jag diskuterade också hälsodagen vi ska ha nästa vecka med en kollega. Vi hade hamnat i "hygien" gruppen. Inte så kul. Hur lång tid tar det att berätta för barn att de ska tvätta händerna? Så vi bestämde oss för en ny approach. Vi klär ut oss till häxor och så fixar vi burkar med kall spagetti som dom får sticka ner händerna i och så berättar vi om läkekonsten på medeltiden, med blodiglar och sånt! En annan kollega protesterade mot det och tyckte det var en dålig idé. Hon tyckte inte det hade med hygien att göra. Tråkmåns!
Sen pratade jag med kompisen i miljögruppen. Vi ska klä ut oss till fransyskor och komma in till eleverna och berätta om miljön.
-Och så kan vi prata franska hela tiden! sa hon.
- Mais oui! Tout a fait! Bon idée! Sa jag.
- Va? sa hon.
- Kan du inte franska? frågade jag.
-Nja, bara lite... sa hon.
Vi får se om vi överger den idén.
I affären blev jag överfallen av en försäljare som ville att jag skulle köpa fiskolja. Jag blev skitförbannad, för sonen blev lurad av det där företaget och skulle få betala massor av pengar, så jag skällde ut säljkillen.
- Men omega 3 är ju bra, sa han. Särskilt för dig som tränar.
Vad fasen, tänkte jag och sken upp ett ögonblick, syns det att jag var ute och sprang i 20 minuter igår. Och en gång förförra veckan.
Men sen kom jag på att jag var förbannad och fortsatte skälla på honom.
-Och förresten är jag inte intresserad! Klämde jag  till med som avslutningsfras, och seglade iväg.
- Nähä, sa han och hoppade på en annan tant.
Happy wednesday!

På museum

Vi har varit på museum och det var spännande. Alla barnen gick runt och sa Ohhh! och Wow! och Coolt! hela tiden. I och för sig sa de det i tunnelbanan och på bussen också, mina elever åker mest bil, men jag vill ändå tro att museibesöket var en upplevelse för dem. På bussen dit pratade barnen oupphörligt om matsäcken, vad som fanns i matsäcken och när vi skulle äta. När vi kom fram till museet frågade de när vi skulle äta, och när jag tvingade dem att titta åtminstone lite på utställningen först, så klagade de: "Men vi är ju så hungriga!"

 De var mycket fascinerade över att se vulkaner, och när jag frågade dem om de visste hur stenar bildades så visste några av dem att det finns tre olika sätt. Det hade jag berättat i skolan, men jag hade inte trott att någon direkt lyssnade. Sen tittade vi på fossilerna, och de var så spännande att några glömde bort sina fruktansvärda hungersmärtor för ett ögonblick.
"Kolla en trilobit!"
"Här är en ortoceratit, vad stor den är!"
"Åh kolla vilken jättekackerlacka!"
"När ska vi äta?"

(Medan jag skrev detta hann Hampus
  1. Kissa på golvet.
  2. Käka upp kattens mat.
  3. Hämta en rödlök från köksbordet och sätta i sig den.
en ledtråd till varför jag inte bloggar så ofta nu för tiden. Suck!)

Sen åt vi matsäcken. Det var gott.

Sen kunde vi inte koncentrera oss på någonting, för alla var i ett hysteriskt sockerrus efter att ha satt i sig pannkakor med sylt, ballerinakex, muffins, läsk, kakor och annat snask. Nu började det stora, vansinniga springet. Alla barn på museet, inte bara de jag hade med mig, sprang som dårar och klättrade bland dinousaurier och mammutar. En gång högg jag tag i två galna tjejer som höll på att springa omkull några förskolebarn som kommit bort från sina fröknar. Sen upptäckte jag att det var barn som inte jag var fröken till. De stirrade ilsket på mig innan de sprang vidare, krockade med en monter och tre andra barn och försvann sen någonstans i urtiden.

Då bestämde vi oss för att det var dags att åka hem. Efter 45 minuter hade vi hittat alla barn, efter ytterligare en halvtimme hade alla kissat och klätt på sig och vi gav oss iväg hemåt. Genast fick vi vända tillbaka och hämta några kvarglömda vantar, men sen bar det av. Totalt slut kom vi tillbaka till skolan utan att ha tappat bort någon. Några barn hade somnat på bussen hem och gick nu omkring och mosade och var bara intresserade av en enda sak: Om skolan var slut för dagen. Jag snuddade inte ens vid tanken på att ha lektion med de här trötta barnen utan skickade raskt hem dem.

Då var det dags för mig att sätta mig vid datorn, lägga in fotona vi tagit under dagen, för att sedan gå på kurs till halv sex på kvällen. Jag kan erkänna att jag var rätt fräsig mot min familj när jag kom hem.

Men idag är det fredag och jag har pratat med eleverna om gårdagen. De tyckte det hade varit en toppendag, för de hade lärt sig så mycket?! Fast bäst av allt var matsäcken!

Happy friday!



Hund -1

Vet ni vem som är Sveriges sämsta lärare? Det är jag det! Jodå, jag är tråkig, tjatig och allmänt elak. Och det är i mina bästa stunder. När jag är som värst är jag rent sadistisk. Släng dig i väggen, Stig Järrel, din lille charmknutte där. Jag tvingar mina elever att göra trista och jobbiga saker. Dessutom utser jag somliga till syndabockar och skäller ut dem utan att de har gjort nånting.
Varför? det kan man ju fråga sig.
"Du är nog bara sån!" sa en av mina elever, en av de där som jag skäller på utan minsta anledning.
"Finns det verkligen inte minsta anledning?" frågade jag som ville upprätta min heder, åtminstone lite grann.
"Ibland kanske man har gjort något litet fel, men du behöver väl inte bli galen för det."

Gick till jobbet igår och tänkte vara snäll. Gick så där. På fotbollsplanen står två killar. Den ena håller på att hosta lungorna ur sig. Har de jackor på sig? Nä, det är ju inte coolt!
Elak fröken: Hörni killar, ni kommer få lunginflammation om ni går så där tunnklädda, gå och sätt på er jackor, det är vinter ute.
Coola grabbar: Nej, du skulle se min pappa, han går i t.shirt.
Elak fröken: Har din mamma bikini?
Coola grabbar fnissar till men svarar inte.
Elak fröken: Kom igen, killar, det är vinter, fem minusgrader, spring och sätt på er jackor nu.
Coola grabbar spelar fotboll och ignorerar elak fröken. Det är då jag gör det riktigt taskiga. Rycker på axlarna och tänker att det är deras problem, och det finns ju så bra penicillin nu för tiden. Alltså, vad ska jag göra? Lyfta in dem i nackskinnet, och sitta hela kvällen med ilskna föräldrar i telefonen, och förklara varför jag kränker deras barn? Nej, tack!

Senare på dagen:
Två grabbar i min klass kommer springande i korridoren. Det får man inte.
Elak fröken (lite klämkäckt, sådär): Men oj, killar, ni springer väl inte i korridoren, det får man inte.
Ena grabben kryper under min arm och springer vidare!
Elak fröken (ryter): NEJ!!!!!
Det ekar i korridoren. Vaktmästaren, en stabil karl, hoppar sju meter, och matpersonalen stirrar ilsket på mig. Grabbarna ser förvånat på mig och förklarar: Vi har bråttom.
Elak fröken (Sakta och eftertryckligt med inte så lite undertryckt ilska): Man GÅR i korridoren!
Grabbarna skrider högtidligt fram i korridoren så länge jag står kvar. Vad som händer när jag har gått vet jag inte, men jag har mina misstankar.

Alltså felet är att läraryrket har fått en sån usel status. Vi betraktas som dåligt utbildade klantskallar som skiter i våra elever, ställer orimliga krav på föräldrar och inte har en aning om att artonhundratalet har tagit slut. Det värsta är att det faktiskt finns lärare som passar in i den shablonen, men det är inte många. Och klantskallar finns det inom alla yrkesgrupper, eller hur? Mina elever klagar över att det är så himla tråkigt i skolan. Jag har för fasen låtit dem bygga sina egna vulkaner!! Vad tror de att skolan är? Och vilka resurser har vi? Inga! Ni skulle se materialet vi har att skapa "ett lustfyllt lärarande" med! Där kan man tala om artonhundratal.
Nä trött blir man, hoppas det bara är lite vanligt januaridepp och en gnutta hundabstinens. I så fall borde det snart gå över.

En rosa kattlort!

Bli aldrig lärare!!! Den här veckan har varit förfärlig! Barnen har varit hemska, och det värsta av allt inträffade idag när jag kom till jobbet.
Det finns ju ingen hejd på min uppfinningsförmåga! (ibland blir jag lite trött på mig själv!). Vi skulle ha öppet hus för föräldrarna. De skulle få komma till skolan och se vad vi håller på med. Min parallellfröken, som är något mer sansad än jag, tyckte att vi skulle ha skrivarverkstad, men jag fick den strålande idén att vi skulle göra NO-experiment. Vulkaner!! Sade och gjorde. Hon tipsade mig om en sida på Yotube, vi fixade recept på vulkanutbrott: bakpulver, ättika och karamellfärg. Barnen fick bygga vulkaner av trolldeg. Vaktmästaren fick kånka in stora bord som går att fylla med sand. Barnen fick släpa in hinkar med sand från sandlådan så vi kunde hälla på borden. Föräldrarna kom. Vi fixade vulkanutbrott så det stod härliga till. Det luktade ättika över halva skolan.
I morse var det inte lika kul, när det stank av ättika när jag öppnade klassrumsdörren. På med plasthandskar, ner med vulkanresterna i en plastpåse som jag bar ut i sopcontainern. I sanden hade det ju också drällt ner ättika och bakpulver, så den rafsade jag ihop för att kasta. Vad hittar jag i sanden, om inte en rosa kattlort!! Usch och fy! Och den där sanden har stått i klassrummet flera dagar! Bläk! Tur att jag hade handskarna på mig.
Nä, nästa gång ska jag försöka skaffa sand nån annanstans än ute på skolgården.
Som tur är fick jag idag se bilder på vovven. Han är så sööööööt! Imorgon ska dottern och jag åka och hälsa på honom. Men vi ska inte bestämma något ännu. Inte, inte, inte!!
Happy friday!!

Ett mirakel!

Alltså, tro det eller ej, men det var inte så fruktansvärt hemskt att börja jobba som jag trodde att det skulle bli. Barnen är glada och positivt inställda till det mesta, och jag är rättså pigg, trots att jag kände mig lite lurad på jullovet eftersom jag var sjuk en stor del av det. Ingen hade saknat mig på avslutningsdagen, jag är alltså inte så oumbärlig som jag tror. Bra att veta.
Idag satt vi och pratade om chefer vid lunchen. En pojke berättade att hans pappa var chef, och när de andra barnen frågade vad han gjorde satt pojken tyst länge innan han svarade: Bestämmer om nån får vara ledig eller inte. Sen berättade han att hans pappa också hade en chef fast han var chef själv, och då blev det riktigt krångligt. Vi funderade länge på hur det där fungerade. Sen sa en annan pojke att han visste att det fanns en som var chef för hela Sverige som hette nåt med Fredrik. Jag föreslog Reinfeldt och det stämde!
"Förut fanns det en annan men det var ingen som gillade honom så han fick inte vara kvar." sa han sen.
Jag frustade lite i mitt vattenglas och frågade om det var Göran Persson han menade, och det var det.
"Om jag blir chef över hela Sverige då ska jag bestämma att ingen ska behöva jobba mer än två timmar om dagen. Om de inte vill förstås." fortsatte han.
Vi andra runt bordet funderade lite på det där, men sen sa en pojke, som verkligen inte gillar skolan, men som står ut med nöd och näppe:
"Tror du verkligen vi skulle kunna lära oss nåt om vi bara gick i skolan två timmar om dagen?"
Han lät mer skeptisk än hoppfull faktiskt.
"Jajamen!" sa statsministeraspiranten. "Man kan lyssna på skivor när man sover, det har jag läst i Kalle Anka."
Så nu vet vi arbetsskygga vem vi ska rösta på om sisådär en trettio år.
Happy thursday!

Drömmar...

Den största skillnaden mellan stora och små människor tror jag handlar om drömmar. De stora har för länge sen tappat sin förmåga att drömma, medan de små kliver ut och in i drömmarnas värld utan att egentligen ha stenkoll på vilken värld som är vilken. Och utan att egentligen bry sig.
Frågar du en stor människa vad de önskar sig i julklapp så svarar de antingen: Ingenting, eller också: Kalsonger. Eller en bok. Frågar du en liten människa är det bäst att du har gott om tid. Idag frågade jag en pojke som dels fyller år på söndag, dels ser fram emot julafton vad han önskade sig.
"Jag har en önskelista hemma, men den är ganska lång, " svarade han. "Typ tre sidor!"
"Oj," sa jag, "tror du att du får allt du önskar dig?"
Han bara skrattade och klättrade upp i ett träd som en liten ekorre.
"Vet inte, tror inte det," svarade han lugnt.
Jag förstod att det inte var viktigt. Just nu ägde han alla sakerna på listan. Efter jul kunde han ju alltid skaffa sig en ny lista.
Elak som jag är lät jag eleverna skriva sina egna önskelistor och sedan räkna ut vad allt skulle kosta. Mitt främsta syfte var att de skulle träna på att använda miniräknare och på att räkna med stora tal. Men ett syfte var också att de skulle få ett begrepp om hur dyra saker faktiskt är. En av eleverna önskade sig saker för 17.000 kronor. En annan önskade sig fred på jorden. "Men det kostar inget," skrev han sen. En del gör vad som helst för att slingra sig ifrån att göra sin läxa. De kommer klara sig bra i livet, tror jag. Alla eleverna blev mycket förvånade över att det blev så dyrt. En del brydde sig inte alls, utan var tvärsäkra på att de skulle få allt på sin lista. "Bara 4675 kronor, det är väl inte så farligt," tyckte en pojke. "Men du har ju en syster också," invände jag, men han hävdade att hon inte behövde några julklappar, för hon var ändå aldrig snäll.
Jag gav mig själv en julklapp i förväg; två böcker av Paulo Coelho. Just nu läser jag Pilgrimsresan. Där skriver han att många människor ger upp sina drömmar, men när man gör det så ligger de döda drömmarna och ruttnar inuti en och man blir bitter och missundsam. Vad vet jag? När jag var liten drömde jag om att bli cirkusprinsessa. Jag skulle göra konster på en hästrygg, tänkte jag. Nu tycker jag det är ganska skönt att sitta stilla på en hästrygg, känns rätt främmande att göra volter på plant golv, att göra det på en galopperande häst verkar väldigt svårt. Men jag kanske har andra drömmar som jag faktiskt vill följa. Snart är det jul, och då orkar och hinner jag kanske fundera på det.
Kram till alla er som läser och kommenterar min blogg på olika sätt! Jag blir alltid lika glad.
Happy wednesday!

Nobelfest!

I morgon är det dags för nobelprisutdelning och efterföljande bankett. De tjusiga gästerna anländer till festen med stora förväntningar. Efter att ha arbetat hårt är det nu dags för belöningen, det eftertraktade nobelpriset i litteratur! Det finns olika kategorier som de tävlande bedöms i: Bästa omslag, bästa handstil, spännande historia, roligast historia osv. Vinnarna av de prestigefyllda priserna kommer att överösas med diplom och gelehallon. Därefter kan festen börja. Det bjuds i år på den svenskaste av alla svenska rätter: Bullar och saft!
Jag pratar naturligtvis om skolans egen tävling där alla är vinnare. Nobelpriset är ju verkligen något man kan vara stolt över som svensk, och som lärare är man ju lite korkad om man inte drar nytta av det magiska och spännande skimmer som omger den här dagen. Tänk vad barnen har haft roligt idag. Kan ni tänka er 30 stycken nioåringar som skriver och skriver, från klockan åtta på morgonen till klockan två på eftermiddagen, och sedan frågar om de inte kan få ta hem och jobba hemma? Vad tror ni man som fröken svarar på det? "Jag vet inte, gå hem och skriva på din fritid, det låter inte som en bra idé!" Knappast! "Okej, skriv så mycket du vill." Är det något jag aldrig har nekat barn att göra så är det att skriva. Oftast brukar jag neka dem saker som: ha mössa på sig inomhus, och kalla sina kompisar för cp-ungar.
Några har ägnat mycket tid åt att försöka vinna pris i snyggast handstil. Andra har satsat järnet på omslaget. En pojke skrev så pennan glödde, massor av sidor, sen slängde han snabbt ihop ett omslag av papper han hittade i pappersinsamlingen.  Jag frågade honom om han tävlade i kategorin Snyggast omslag, men han bara stirrade konstigt på mig och sa lite övertydligt: "Nej, mest spännande och läskiga historia!"
Vad sa de nu på lärarhögskolan: Aldrig, aldrig, aldrig vara ironisk mot barnen! Nu ska jag plocka fram fina festklänningen och lite glitter!
Happy tuesday

Finns det ett liv efter november?

Så här års är det inte lätt att vara lärare. Vi har alla något vilt i blicken och går runt med krampaktiga leenden. Går man förbi våra sovrum på nätterna kan man höra ett ångestfyllt mumlande om bedömningar, diagnoser, klassmedianer, skriftlig information, individuella utvecklingsplaner och individuella mål.
Det är utvecklingssamtalstider.
Att ha utvecklingssamtal när man är elev är en ren skräck, som förälder oftast plågsamt, i bästa fall långtråkigt men som lärare, oj, oj, oj...
De frågor som föräldrarna ställer är häpnadsväckande! Hur kommer de på frågorna? Sitter de hemma hela året och grubblar? Finns det internetsidor som jag inte har upptäckt? Står det nåt dumt i Vi föräldrar? Har de någon hemlig förening där de träffas, drar på sig vita huvor, tänder facklor och sätter igång att med hjälp av framkallade demoner komma på olika sätt att plåga lärare?
Många av de frågor jag får skulle en professor i pedagogik kunna skriva en hel avhandling om. Man skulle behöva göra kvalificerade studier under ett par års tid och ändå ha svårt att få ett entydigt svar. Men det är ju roligt att de har så höga tankar om mig att de faktiskt tror att jag vet så himla mycket.
Vilket är det bästa sättet att lära sig multiplikationstabellen? Tja.. eh....klistra upp tabellerna vid toaletten? Rabbla den jättemånga gånger?
Varför använder man inte de inlärningsmetoderna som jag fick lära mig när jag gick i skolan? Jo...tiderna förändras...
Varför har de kommit längre i min kompis dotters klass? Tja...
Jag har lust att svara som en av mina elever sa när jag frågade hur lång tid det tog att åka till hans lantställe: "En kvart, fjorton dar, vad vet jag?"
Om det finns några enkla sätt att vara lärare på så skulle jag gärna vilja veta dom. Men just som man har kommit på något som fungerar, så kommer nya elever, och plötsligt fungerar ingenting och man är tvungen att komma på nya saker. Sen fungerar de ett tag, innan det är dags igen.
Men sen, när jag kommer hem, då kommer jag på alla smarta svaren! Då vet jag plötsligt precis vad jag skulle ha svarat, och så tänker jag ut vad jag ska säga nästa gång någon ställer samma fråga! Men det händer aldrig. Det är nya frågor varenda år. Men snart är november slut, och det är ett halvt år till nästa gång. Ett halvt år som dom kan fundera ut nya svåra frågor på...
Happy friday!

Aldrig mer fejka huvudvärk...

Skulle på meningslöst möte idag. Hade typ en miljon bättre saker för mig. Men inbokat meningslöst jobbmöte hela eftermiddagen.

Suck stön samt pust! Redan igår kände jag att jag skulle avlida om jag var tvungen att genomlida det där sabla mötet. Har jag talat om att det var meningslöst? Det var det.

Jag började skissa på olika sätt att smita undan, men det enda jag kom på var att fejka huvudvärk. Kom till jobbet och insåg att jag var en amatör. Ingen där hade tänkt gå, alla hade tänkt skylla på huvudvärk utom proffsen som hade kommit på att de kunde ha diarre. Superproffset försvann redan på förmiddagen eftersom hennes son hade rymt från skolan! Varför kom inte jag på den?!

Funderade ett tag på att säga att jag hade en släkting som var döende, men jag är lite skrockfull, så jag vågade inte. In i det sista kollade jag mina mail. Jag tänkte att mötet kanske skulle bli inställt i sista minuten. Men nej! Pallrar mig i väg till mötet. Det är totalt meningslöst från början till slut.

Dessutom skulle vi ha förberett oss inför mötet. Det hade inte jag, tusan också, fick svamla ihop nåt fullständigt lögnaktigt, men jag tror att det lät ganska bra, för alla de andra hummade intresserat.

Sen kom den förbannade huvudvärken! Dags att komma då?! När jag redan satt på mötet! Så inte nog med att jag skulle sitta av ett totalt, ja ni vet vad, möte, jag skulle behöva göra det med huvudvärk också!

Happy wednesday?! Nåja...

Inte precis som om jag har lyssnat!

När min klocka ringde i morse kändes det som om jag seriöst skulle dö om jag klev ur sängen. Jag somnade raskt om, men eländet ringer ju igen efter en stund. Funderade på hur mycket jag skulle ge för att få sovmorgon till halv elva eller nåt sånt och kom fram till att jag lätt skulle kunna sälja min mamma och min katt. Kom fram till att marknaden för tanter och malätna loppbon nog inte är på topp just nu, så jag bestämde mig till slut för att stjälpa mig över sängkanten och släpa mig in i duschen. När jag var där kom jag på vad det är jag lider av. Jag är naturligtvis Novemberintolerant! Allergisk mot mörker och regn, hur svårt kan det vara. Nä, jag föredrar sommaren!
I skolan var eleverna emellertid i toppform. Vi började prata om vinklar, och då är det en kille som måste dra sin roliga historia: "Är det någon som fryser? Gå och ställ dig i hörnet då, för där är det alltid 90 grader!" Hysteriskt kul! Eller också har jag jobbat som mattelärare för länge!
Sen ska vi grupparbeta om kroppen. Eleverna ska få dela in sig i olika grupper, och välja något om kroppen som de vill veta mer om. Av alla kroppsdelar blev det slagsmål om "ögat". Men vi lyckades kompromissa om det, och jag lyckades avstyra de två pojkarna som ville forska om "snoppen". Sen håller jag en lång föreläsning om hur man söker fakta, och tar så fram två kassar med biblioteksböcker. Faktatexter på barnens nivå som de kan förstå. Alla barnen lyssnar med ett halvt öra och så fort jag är klar kastar de sig iväg och loggar in på datorerna. Jag stirrar oförstående på dem och inser att jag har varit lite otydlig.
"Vad gör ni?" frågar jag.
De stirrar lika oförstående tillbaka.
"Wikipedia!" svarar de.
Jag försöker förklara för dem att det är i de barnanpassade böckerna de ska söka fakta, inte i vuxentexterna på wikipedia. Till slut är jag tvungen att handgripligen ta dem i nackskinnet, slita loss dem från datorerna, placera: "Kalle lär sig om kroppen" i handen på dem och befalla dem att förkovra sig. Tio sekunder senare står de alla runt mig och säger: "Det fanns ingen fakta i den här boken!"
Nils sitter och åker fram och tillbaka i korridoren på en datorstol. Jag frågar honom varför och han svarar att det är för att jag inte har sagt till honom vad han ska göra.
"Men jag har ju sagt det minst fem gånger!" säger jag.
"Ja, men det är ju inte precis som om jag har lyssnat!" svarar han.
Jag visste att jag borde ha stannat i sängen!
Happy tuesday!

Stolt fröken!

Eleverna har fått forska om olika djur, och sedan göra en presentation för klassen. Vi pratade mycket om hur man berättar så att det blir spännande för den som lyssnar, om hur bra det är att kunna så mycket som möjligt utantill, och hur man kan variera rösten. Föräldrarna hemma hade också bidragit med sina bästa tips och råd, några hade hjälpt barnen att göra en liten fusklapp med stödord. En flicka berättade att hon hade ställt upp alla sina gosedjur som publik och övat inför dem. Hon hade först provat med sin katt men det funkade inte, för den bara gick sin väg hela tiden.
Alla barnen gjorde verkligen sitt allra bästa. För en del är det stort att bara stå längst fram i klassrummet och ha allas uppmärksamhet på sig. Andra har kommit längre och kan verkligen berätta så att alla sitter trollbundna. Sen fick alla ge varandra kritik. Jag provade först med att fråga publiken:
- Vad tyckte ni var bra med det här?
Alla var översvallande och hittade verkligen kvaliteerna hos varandra, och då blev jag lite modigare och frågade om det var något de kunde tänka på till nästa gång. Då tog barnen upp jättebra saker på ett vänligt och hänsynsfullt sätt. Att ge negativ kritik är ju en svår konst, men min klass visade sig behärska den konsten till fullo. Jag var så stolt att jag nästan sprack.
Några barn stormtrivs med att stå i rampljuset, och solade sig i glansen så länge de kunde, medan några tyckte det var jobbigt och försökte stöka över det så fort som möjligt, men alla gjorde verkligen så gott de kunde.
Efter alla redovisningarna delade jag ut MVG till alla, och lovade att bjuda på en överraskning, eftersom de hade varit så duktiga. Så nu ska jag köpa med mig glass i morgon. Det har de verkligen förtjänat.
Happy sunday!

Spela piano

Jag är inte den som bangar för att dundra in i andra människors konversation och, många gånger helt oombedd, börja ge goda råd. Det var exakt vad jag gjorde för några veckor sedan, när min kollega satt och pratade med mussemajjen. Hon ville lära sig spela piano, och musikläraren rekommenderade henne att köpa Carl-Bertil Agnestigs bok "Vi spelar piano".
-Men hallå! hojtar fröken Messerschmith, alias jag. Carl-Bertil Agnestig!! Vet ni om att det har blivit ett nytt århundrade ganska nyligen! Han var ju halvdöd för tusen år sen!
-Jaha, säger mussemajjen lite tveksamt. Är han inte bra?
-Han är ju sjukt usel! Hans böcker är ju så tråkiga att vilda kattungar tar livet av sig av tristess! Du kommer aldrig lära dig spela piano med de böckerna, du kommer sluta efter "köp varm korv" på sidan åtta. Ingen har någonsin tagit sig förbi "Skridskovals" eller "Nalle Brum".
-Vad tycker du att hon ska göra då? undrade han.
Det hade jag så klart ingen aning om, men det var inte något som jag precis ville erkänna. Så jag drog till med att jag hade en massa pianoböcker hemma som hon kunde få låna av mig.
I och för sig hade jag ju det också, en bok som jag köpte när jag gick på lärarhögskolan, och en annan som jag köpte till dottern under hennes extremkorta pianokarriär. Men var hade jag lagt dem? Hm, inte i pianopallen, inte i bokhyllan där gitarrböckerna står, men ha! där var de, underst i högen av skräp bredvid datorn, är inte det ett märkligt ställe att ha dem på? I alla fall, jag tog med dem till skolan och gav dem till kollegan, med ett frejdigt Lycka till!
Idag fick jag tillbaka böckerna.
-Jag har nåt till dig, mumlade kollegan, och försvann sedan som en oljad blixt.
Jag fattade ingenting, men ryckte bara på axlarna och fortsatte  med det jag höll på med, att försöka se ut som om jag jobbade om chefen skulle få syn på mig. Sen när jag tittade i mitt fack, så låg böckerna där. Med en post-it note på. Där stod bara: "Det gick åt helvete!"
Happy thursday!

Religionsundervisning!

Åh jag är trött idag. Jag ska gå på danspasset, men jag är inte riktigt säker på att det är bra, för om jag känner efter riktigt ordentligt så gör det lite ont i halsen.... Då är det livsfarligt att träna, har jag hört, jag kan få en hjärtinfarkt på gympagolvet och hur kul är det för dem som står runt omkring. Kanske de snubblar på mig och bryter lårbenshalsen, och sånt vill man ju inte ha på sitt samvete.
Idag har jag haft religionsundervisning med mina elever. Du store tid! De lyssnade fascinerat på mig när jag försökte berätta om "Den barmhärtige samariten". I trettio sekunder, sen brakade de löst. Alla händer viftade i luften, och  jag fick frågor om varför deras kusiner gick till kyrkan varje söndag, vad det heter när man inte tror på någonting alls, vilket land Budda kom ifrån, varför det finns en gud som har en elefantsnabel och en gud som har jättemånga armar, varför judar bara tror på halva bibeln och vad protestanter egentligen protesterar emot! Puh!
När vi hade sorterat ut de flesta frågeställningarna, och jag hade snirklat förbi de krångligaste, så var det som tur var rast. Eleverna försvann ut i kapprummet medan de diskuterade om Kristus var samma som Gud och om deras mammor och pappor var hindusimer eller inte.
Efter rasten fick de välja på att skriva om vad de själva trodde på, eller vad de visste om olika religioner. Några tyckte det var konstigt att kvinnorna i vissa länder måste ha slöjor när männen kunde ha shorts. En flicka hävdade att hon var buddist, för det var de i Thailand och där var alla människor snälla. Sen ritade hon en bild på Budda i himlen och sig själv i poolen drickandes drinkar. En pojke trodde på nyckelpigor, för de var fina och snälla. En annan var ateist och tyckte att alla som trodde något var rätt så konstiga, men han tyckte att det var viktigt att respektera dem ändå. En flicka bad mig hjälpa henne att rita en muslim. Det kunde jag inte...
Tack Gode Gud för matteböcker i såna lägen! När barnen var klara frågade de om de inte kunde få läsa upp sina berättelser, men jag kände inte att det var så lämpligt, så i stället kom vi ner på jorden med hjälp av lite gamla hederliga algoritmer. Esoteriska frågor ska helst vara i små portioner med mindre barn.
Nu ska jag bara softa. Kanske tar jag mig i kragen och kommer iväg till danspasset. Men först är det dags att fixa middag.
Happy tuesday!

Förslag till ny lärarutbildning

Alla pratar om att lärarutbildningen måste göras om och anpassas till den verklighet som möter lärare när de kommer ut i arbetslivet. Med tanke på att jag har en viss erfarenhet av vilka krav som ställs på lärare från olika håll tycker jag att det nu är dags att sluta prata och i stället handla. Därför har jag tagit mig friheten att skissa på hur den nya lärarutbildningen skulle kunna se ut.
Jag tänker mig att 240 poäng skulle kunna vara lagom. Det första man kan göra är att ta bort didaktiken och pedagogiken. Undervisning är det inga lärare som har tid att ägna sig åt nu för tiden, så det är bara att slösa med värdefull tid att lära ut såna gammalmodiga saker. Ämneskunskaper är också totalt onödiga, eleverna kan redan betydligt mer än lärarna eftersom de har tillgång till internet i sina mobiltelefoner, och det finns ju ingen som är äldre än trettio som har lyckats lista ut hur det går till. I stället bör man läsa cirka 80 poäng Konflikthantering med mobbningskunskap. Inga skolor har ju råd med att anställa skolpsykologer, därför får lärarna ägna stor del av undervisningstiden till att lösa konflikter och trösta elever som känner sig mobbade.
Dessutom bör 80 poäng administration och budgethantering ingå. Kanske kan några arbetslösa konsumentrådgivare undervisa blivande lärare hur man på sparsammast möjliga sätt kan få gamla läseböcker att se ut som nya samt  få blyertspennor och suddgummin att räcka längre. Att politikerna vill göra om lärare till byråkrater som ska fylla i papper som ingen orkar läsa är ju en självklarhet som ingen längre ifrågasätter. Då bör ju lärare ha utbildning i administration så att de fyller i alla papper på rätt sätt.
Minst 20 poäng i kunskap om borttappade kläder tycker jag man behöver. Då bör momenten:  leta upp försvunna tumvantar, fingervantar, märkta vantar samt omärkta vantar ingå. Ett annat obligatoriskt moment bör vara: finna alldeles nya gympaskor som hamnat i kompisens ryggsäck. Många lärartimmar ägnas åt detta.
Cirka 30 poäng sjukvårdskunskap bör också ingå, så att man snabbt kan diagnosticera all magont, huvudvärk och "det gör lite ont i det här fingret när jag böjer det bakåt så här!" Skolsköterskor har ju skolorna inte råd med, det vet ju alla. Annars var det ju skönt för barnen att gå till henne när de behövde prata lite och få lite uppmärksamhet, men de tiderna är sedan länge förbi. Dessutom kan ju läraren då berätta för eleverna att man kan skada sina kompisar allvarligt om man sparkar dem i huvudet. Såna saker har ju föräldrar tydligen inte tid att lära sina egna barn, så det är ju något som bör läggas på skolan.
30 poäng kvar. De tycker jag bör ägnas åt bedömning av elevernas resultat. Det är ju inte så att eleverna ska få utvecklas i sin egen takt, utan så fort som möjligt ska de sorteras in i ett fack så att man vet exakt vad man kan förvänta sig av dem under resten av skoltiden. Exakt vad man ska bedöma eftersom man aldrig har tid att lära sina elever någonting är inte helt klart, men jag ska fortsätta skissa på hur man kan lösa det. Vad man ska göra med de elever som inte når upp till målen är jag heller inte säker på. Speciallärare har ju skolorna självklart inte råd med, så det alternativet går ju bort.
Med den här utbildningen tror jag att man skulle kunna möta de krav som samhället ställer på läraren. Jag har ingen bra lösning på hur man ska lösa problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna, för det skulle ju innebära att gå i en helt motsatt riktning, nämligen att låta lärare delta i skoldebatten och göra det som de är bra på; att undervisa, och den riktningen är det ju alldeles uppenbart att ingen är intresserad av.

Gitarrer och en dansant ung man

Idag började vår temavecka. Alla elever har fått välja ett ämne att fördjupa sig i, och jag undervisar därför i musik hela veckan.  Och bild visade det sig plötsligt när en lärare var tvungen att uppsöka läkare. Hmm, i bildsalen känner jag mig inte särskilt hemma. Men det gjorde eleverna. De var superduktiga, och eftersom jag sa att de fick göra vad de ville satte de igång att skapa med liv och lust, mycket finare bilder än jag någonsin skulle kunnat åstadkomma. Så det blev faktiskt rättså kul.

På eftermiddagen fick jag i alla fall ha musik, det var också jättekul. Jag hade fått i uppdrag av musikläraren att lära eleverna tre ackord på gitarr. Det gick alldeles strålande, även om eleverna tyckte det var jättesvårt och satt och kämpade med att få fingrarna att räcka till över alla banden. Och när de till på köpet skulle byta ackord mitt i en låt, flera gånger också, då var det några som var nära att ge upp. Men de klarade det, det lät faktiskt inte så illa... Att sjunga till var jättesvårt så det fick bli solo av lilla mig.

Sonens kompis var vikarie och fick undervisa i dans. Han har gått musikalutbildning, och jag presenterade honom som dansör. Det tyckte alla tanterna på jobbet var alldeles förtjusande, och han charmade både barn och vuxna. Kul med unga killar som vågar bjuda på sig själva!

Sen åkte jag på studiebesök till en skola i en grannkommun som hade en jättefin matteverkstad. Jag och en kollega har tänkt fixa en sån på vår skola, så vi behövde få lite inspiration. Nu ska vi bara försöka hitta ett rum som vi kan använda. Undrar om rektor verkligen behöver sitt rum...? Hon springer ju ändå mest omkring på en massa möten överallt.

När jag kom hem var jag tvärslut, men då var det bara att sätta igång och packa matsäck, för imorgon bär det iväg till muskimuseet.  Som tur var blev det lite pasta och grönsaker över efter middagen, så det vräkte jag ner i en bigpacklåda och döpte till pastasallad, och vips var matsäcken klar. Efter middagen drabbades maken av städdille. Underbart, tycker jag och försöker att inte synas eller höras. Jag vill ju inte bli indragen. Vem vet, det kanske är smittsamt...Jag tänkte i stället krypa ner i badet med min fantastiska bok. Den heter Tidsresenärens hustru, och har ni inte läst den så MÅSTE ni göra det.

Mina nya stövlar är supersnygga. Tyvärr blev det plast, eller syntet kanske det heter, men tack vare det hade jag råd med ett par stövlar till dottern också.  Inget fel på syntet, de är väldigt glansiga och fina, och så är de ju vattentäta också. Kanske får råd med ett par skinnstövlar en annan vinter.

Happy Monday alla!

Division är bra för man kan räkna rättvist!

Idag har jag lärt eleverna division. De tyckte det var plättlätt! "Det vet jag väl," sa jag. "Matte är plättlätt!" När jag försökte förklara för eleverna att multiplikation och division hör ihop förstod de ingenting förrän någon kom på att de nog var kära. Då gick det en suck genom hela klassrummet: "Jaha, då fattar jag." Så då skrev jag på tavlan multiplikation hjärta division. Jag hörde någon mumla: "undrar vilken som är kille och vilken som är tjej" och en annan som svarade: "Det kan vara två samma också" men jag låtsades inte höra det. Saker är så himla komplicerade nu för tiden... Sen undrade någon vad 38/3 är. De fick fundera en stund och sen gav jag dem en miniräknare. "Det är fel på min miniräknare, det blev 12,666666" hojtade någon. "Min med!" hördes det här och där. Då fick jag förklara att det inte alltid går att dela exakt rättvist. "Det är som livet," suckade en flicka. "Det är inte heller rättvist" Så är det ju. Idag hade jag tålamod med det mesta. Det var värre förra veckan när vi var i simhallen. Vi hade en buss att passa och det tog en evighet för tjejerna att klä på sig. De skulle kamma håret i evigheter och lukta på varandras deodoranter. Till slut var jag tvungen att ryta i ordentligt: "Om ni inte är klara om två minuter så kommer vi missa bussen!!" "Kolla," svarade en tjej. "Jag kan göra en kanin av mina vantar!" Vi hann med bussen, men vi fick springa sista biten. Happy Tuesday!

Tidigare inlägg
RSS 2.0