malinrosa

Jag är inte den som bangar för att dundra in i andra människors konversation och, många gånger helt oombedd, börja ge goda råd. Det var exakt vad jag gjorde för några veckor sedan, när min kollega satt och pratade med mussemajjen. Hon ville lära sig spela piano, och musikläraren rekommenderade henne att köpa Carl-Bertil Agnestigs bok "Vi spelar piano".
-Men hallå! hojtar fröken Messerschmith, alias jag. Carl-Bertil Agnestig!! Vet ni om att det har blivit ett nytt århundrade ganska nyligen! Han var ju halvdöd för tusen år sen!
-Jaha, säger mussemajjen lite tveksamt. Är han inte bra?
-Han är ju sjukt usel! Hans böcker är ju så tråkiga att vilda kattungar tar livet av sig av tristess! Du kommer aldrig lära dig spela piano med de böckerna, du kommer sluta efter "köp varm korv" på sidan åtta. Ingen har någonsin tagit sig förbi "Skridskovals" eller "Nalle Brum".
-Vad tycker du att hon ska göra då? undrade han.
Det hade jag så klart ingen aning om, men det var inte något som jag precis ville erkänna. Så jag drog till med att jag hade en massa pianoböcker hemma som hon kunde få låna av mig.
I och för sig hade jag ju det också, en bok som jag köpte när jag gick på lärarhögskolan, och en annan som jag köpte till dottern under hennes extremkorta pianokarriär. Men var hade jag lagt dem? Hm, inte i pianopallen, inte i bokhyllan där gitarrböckerna står, men ha! där var de, underst i högen av skräp bredvid datorn, är inte det ett märkligt ställe att ha dem på? I alla fall, jag tog med dem till skolan och gav dem till kollegan, med ett frejdigt Lycka till!
Idag fick jag tillbaka böckerna.
-Jag har nåt till dig, mumlade kollegan, och försvann sedan som en oljad blixt.
Jag fattade ingenting, men ryckte bara på axlarna och fortsatte  med det jag höll på med, att försöka se ut som om jag jobbade om chefen skulle få syn på mig. Sen när jag tittade i mitt fack, så låg böckerna där. Med en post-it note på. Där stod bara: "Det gick åt helvete!"
Happy thursday!