Nånting som inte fanns förut....
Det märkligaste som hände på min resa var, att på hemresan upptäckte jag att min mage var mycket knögligare än den var på ditresan. Jag hade fått minst en extra valk som jag egentligen inte alls behövde. Men jag vet vad den bestod av: chokladcroissanter! Vad är det med resor som får en att tro att chokladcroissanter skulle vara en del av en bra frukost? Inte skulle man direkt få för sig att äta det hemma? Inte dricker man vin varje dag eller smäller i sig lite chips för att inte tala om alla ostar av olika smaker som man smetar på en baguette eller en smaskig foccacia. Till slut började jag längta efter linssoppa, eller något annat hederligt som faktiskt tillför kroppen någon typ av näring.
Annars måste jag säga att livet faktiskt är lite enklare, trevligare och mysigare under en palm vid en pool, än pulsande i snö på väg till jobbet. Inte för att jag direkt klagar på vintern, om det nu måste vara vinter så ska det absolut vara som nu i år. Men ändå. Sol och bad blir liksom aldrig långtråkigt.
Jag gillar faktiskt kanarieöarna, även om det är en riktig turistfälla från början till slut. Jag hamnar liksom i ett tillstånd där jag ler överseende mot den käcka reseledaren i 20-årsåldern som på allvar föreslår att jag ska betala en förmögenhet för att åka på sightseeing till en liten by där jag ska få titta på gamla kanariska farbröder och tanter. "Men det ingår ett glas vin också!" säger hon med ett stomatolglimmande leende.
"Nej tack," säger jag bara med en belåten suck när jag glider ner i solstolen, knäpper på mp3:n med min favoritmusik och sjunker in i en spännande pocketbok. Och så ligger jag där ända tills maken släpar mig till vår terass där han har dukat fram ost, vin och gott bröd.
På kvällen klär jag mig lite fin och tar på sommarskorna, trots att jag vet att jag får skavsår av dem, och så drar jag ner på stan där jag bara glider förbi inkastarna smidigare än Sandra Bullock förbi en papparazzifotograf, och så sjunker jag ner på favoritrestaurangen och beställer in en sangria som jag smuttar på medan jag tankfullt begrundar kvällens meny.
Nästa dag är likadan, ända till den fruktansvärda dagen när jag inser att det är dags att åka hem imorgon. Jag börjar genast fundera ut alternativa planer, alltifrån att bryta benet till att köpa ett gammalt hotell, rusta upp det och driva det på familjebasis. Hela min familj ställde sig dock kallsinniga till alla mina förslag. Ett tag övervägde jag faktiskt vad en hotellstäderska egentligen tjänar. Om jag säljer huset borde jag klara mig några år i alla fall.
Men sen kommer jag hem, och det är faktiskt inte så hemskt. I skolan möts jag av en hög med ungar som kramar mig i en halvtimme, medan de mumlar in i min mage:"Du får aldrig, aldrig åka bort mer!" Och min säng är faktiskt den skönaste säng som finns, och Hampus och Sessi blev så glada så glada, även om de hade levt loppan medan vi var borta. Så tja, hemma är väl bäst dårå! Eller nåt...
Annars måste jag säga att livet faktiskt är lite enklare, trevligare och mysigare under en palm vid en pool, än pulsande i snö på väg till jobbet. Inte för att jag direkt klagar på vintern, om det nu måste vara vinter så ska det absolut vara som nu i år. Men ändå. Sol och bad blir liksom aldrig långtråkigt.
Jag gillar faktiskt kanarieöarna, även om det är en riktig turistfälla från början till slut. Jag hamnar liksom i ett tillstånd där jag ler överseende mot den käcka reseledaren i 20-årsåldern som på allvar föreslår att jag ska betala en förmögenhet för att åka på sightseeing till en liten by där jag ska få titta på gamla kanariska farbröder och tanter. "Men det ingår ett glas vin också!" säger hon med ett stomatolglimmande leende.
"Nej tack," säger jag bara med en belåten suck när jag glider ner i solstolen, knäpper på mp3:n med min favoritmusik och sjunker in i en spännande pocketbok. Och så ligger jag där ända tills maken släpar mig till vår terass där han har dukat fram ost, vin och gott bröd.
På kvällen klär jag mig lite fin och tar på sommarskorna, trots att jag vet att jag får skavsår av dem, och så drar jag ner på stan där jag bara glider förbi inkastarna smidigare än Sandra Bullock förbi en papparazzifotograf, och så sjunker jag ner på favoritrestaurangen och beställer in en sangria som jag smuttar på medan jag tankfullt begrundar kvällens meny.
Nästa dag är likadan, ända till den fruktansvärda dagen när jag inser att det är dags att åka hem imorgon. Jag börjar genast fundera ut alternativa planer, alltifrån att bryta benet till att köpa ett gammalt hotell, rusta upp det och driva det på familjebasis. Hela min familj ställde sig dock kallsinniga till alla mina förslag. Ett tag övervägde jag faktiskt vad en hotellstäderska egentligen tjänar. Om jag säljer huset borde jag klara mig några år i alla fall.
Men sen kommer jag hem, och det är faktiskt inte så hemskt. I skolan möts jag av en hög med ungar som kramar mig i en halvtimme, medan de mumlar in i min mage:"Du får aldrig, aldrig åka bort mer!" Och min säng är faktiskt den skönaste säng som finns, och Hampus och Sessi blev så glada så glada, även om de hade levt loppan medan vi var borta. Så tja, hemma är väl bäst dårå! Eller nåt...
Mot sol och bad!
Nu åker jag en vecka till kanarieöarna, det ska verkligen bli härligt, härligt, härligt. Visserligen är vintern helt underbar just nu med massor av snö och rimfrost på träden, men det finns inte mycket som slår att ligga i bikini bredvid poolen. Dessutom följer hela familjen med så jag får rå om, fnissa med och snacka strunt med mina härliga ungar innan de försvinner till studier och annat. ALLA UTOM HAMPUS OCH SESSI!!!!! De är på "hundkollo" hos Hampus uppfödare. Attans vad jobbigt det var att lämna bort de små gullgrisarna. Och man kan inte ens förklara för dem att vi snart kommer och hämtar dem igen.
