Lite rassel och lite pling!

Igår var jag duktig! Jag cyklade till jobbet. Sen var det innebandymatch, lärarna mot eleverna. Jag gjorde ett mål! Sen fick jag kasta mig in i duschen. Jag hade glömt att jag skulle till kommunalhuset på möte, så jag fick skynda mig dit. När jag skulle hem kom jag inte på vilken cykelväg som var snabbast, så jag cyklade lite vilse, men när jag väl var hemma kände jag mig riktigt välmotionerad!

Maken erbjöd sig att följa med ut på hundpromenad, och det är ju alltid kul att få sällskap, så efter middagen knatade vi ut på en timmes promenad.

Vi har bestämt oss i familjen att gå ned i vikt! En gång i veckan ska vi väga oss och se vem det går bäst för. Jag känner att jag kommer ligga bra till. Undrar vad förstapriset är? Tårta kanske?

Mötet på kommunalhuset var lika mördande tråkigt som vanligt. Av någon konstig anledning har politikerna fått för sig att elevernas sjunkande kunskaper beror på att vi bedömer eleverna för lite. Därför har man ju infört nationella prov i trean. De som har gjort de proven fick totalfnatt, så det enda jag har sysslat med sedan två månader tillbaka är de där förbaskade proven. I morgon gör jag det sista, så ikväll blir det till att klippa, klistra och förbereda.

Anledningen till att kunskapsnivåerna sjunker är att barn inte läser böcker längre, eftersom de ser på tv och spelar dataspel. Det vet alla som jobbar med barn. Detta påverkar förmågan att lära sig, och även koncentrationsförmågan. Även barnens sociala utveckling påverkas. Så i stället för att undervisa får lärare hålla på med att lösa konflikter dagarna i ända.

Att bedöma barn är inte svårt, det svåra är att sätta betyg på sjuåringar, utan att trycka ner dem i skorna och knäcka dem för livet. Inte så kul precis. Det är svårt att hålla modet uppe, när det mesta av min arbetstid går åt till sånt som jag vet är totalt meningslöst. Jag vill ju hitta på bra lektioner i stället! Morr!

Sol och snö!

Kom just på att jag har en kategori som heter hälsa. Den har jag inte använt på himla länge, så nu är det dags! Vad har jag att berätta som är så hälsosamt, undrar ni kanske. Jodå, förutom hundpromenaderna som forskningen visar är sååååå nyttiga, skyddar bla mot cancer, så har jag faktiskt åkt skidor.  Jag blev så inspirerad av vasaloppet i söndags, att jag faktiskt gick ut i garaget och hämtade skidorna, upp på vinden efter pjäxorna, bort till grannen och tjatade på henne, och sen bar det av.
Alldeles intill där jag  bor finns en sjö, och på den finns spår. Ett varv är ungefär 5 km. Massor av folk var det, och spåren var rättså isiga och trista, men det kändes ändå rätt bra. Vi försökte minnas när vi åkte skidor sist. Tror faktiskt inte det blev en enda gång förra vintern, pga snöbrist och vintern innan dess var de kanske två veckor man kunde åka. Men för tre år sedan åkte jag faktiskt en hel del. Det värsta med att åka skidor är bara alla farbröder i 70-års åldern som bara visslar förbi en stup i kvarten. Man kan ju bli förkyld i det vinddraget! Och så att jag trillar omkull i varenda nerförsbacke. Riktigt jobbigt när man har en gubbe som flåsar en i nacken också!
i alla fall, vädret  var helt underbart, och jag susade fram i spåren. Efter ett varv frågade jag min granne om vi inte skulle ta ett varv till. Hon undrade vänligt om jag var sjuk i huvudet, tog sina stavar under armen och knatade hem. Det gjorde inte Brunett-Anette! Hon gav sig glatt av ett varv till. Det gick ändå ganska hyfsat, även om jag fick stanna ett par gånger och pyssla lite med utrustningen, och för att titta efter min kompis. Jag visste ju att hon hade gått hem, men det visste ju inte de andra där på sjön. Jag såg inga tecken på att någon brydde sig, men man vet ju aldrig.
Den sista kilometern började jag undra om inte min grannes diagnos av min psykiska hälsa var helt korrekt. Men jag tog mig hem i alla fall. Sen låg jag död i soffan hela resten av den dagen.
Igår vaknade jag med fruktansvärda smärtor. Det är ljumskarna som är värst. Tydligen har man någon typ av muskler där. Att köra bil är en plåga. Varje gång jag måste lyfta benet för att växla jämrar jag mig högljutt. En gång vägrade jag att bromsa in. Gasade i stället och försökte hinna före en taxi i en korsning där jag mycket väl vet att han hade företräde. Men jag visste ju hur ont det skulle göra att lyfta benet till bromsen. Nåja, jag överlevde med nöd och näppe, men någon bra idé var det nog inte. Tycker folk i trafiken borde ta hänsyn till människor med mördande träningsvärk.
Happy Tuesday!

Spinning

Idag var det spinningpass. Jag lyckades inte cykla förbi någon den här veckan heller, men jag gjorde mitt bästa. Efter passet smet jag ifrån stretchingen och körde den på mattan utanför. Jag tycker det är lite trångt därinne i spinningsalen, så det är skönare att ha gott om plats i gymets stretchavdelning. När jag satt där och försökte hitta mina muskler, så kom mina spinningkompisar droppande ut från salen. Alla tittade på mig och log så himla vänligt.
"Trevliga typer", tänkte jag. Jag har ju gått på det där passet ganska många torsdagar, och ja, man börjar ju känna igen varandra. Man kommer ju varandra inpå livet när man svettas ihop, och vi motionärer är ju ett trevligt och vänligt släkte. Sen gick jag in i omklädningsrummet och såg mig i spegeln. Ingen vacker syn! All mascara hade runnit ner och hängde nu i stora sjok under ögonen och nerför kinderna. De hade inte alls lett vänligt mot mig, de hade hånskrattat!
"Sabla idioter", tänkte jag. Nästa gång ska jag smörja in deras sadlar med epoxylim! Det kan de ha!

DU kan banta!

Min katt är sur på mig. Jag har lagt märke till att hon har blivit lite rund på sista tiden, så jag köpte seniormat till henne. Uppenbarligen är den a/ äcklig och b/ inte särskilt mättande, för hon bara blänger ilsket på maten, och sedan på mig. Sen springer hon omkring och skriker och tjatar på att få mat. Dessutom vägrar hon gå ut när det har snöat, därför blir hon ju ännu rundare. Jag är ingen expert på kattspråket, men det är ganska uppenbart vad hon säger:
"DU kan banta! Jag VILL vara tjock, har du problem med det eller? Stick och brinn kärringjävel!"
Om hon kunde skulle hon visa fingret och smälla igen dörren till sitt rum, men nu har hon ju varken fingrar eller rum, så hon hämnas på det bästa sätt hon kan komma på: Pinkar i tvättstugan. Men jag kan också hämnas. Hon är ju inte större än att man kan ta henne i nackskinnet och förpassa henne utomhus. Snö eller inte! Men mesig är jag ju också så jag har bestämt mig för att kompromissa. Jag köper det vanliga kattkäket och blandar med seniormaten, så får vi se om vi kan komma överens.
Happy monday!

En gammal goding

På begäran kommer här en favorit i repris. Den här skrev jag efter sommarsemestern när jag och maken just kommit hem från Gotland.

Proppus Mättus Korpulentis


Några exemplar av den vanligt förekommande arten Proppus mättus korpulentis kan man nu finna på södra Gotland. På svenska kallas arten Blek fetknopp och förekommer vanligen på stränder, på konditorier och även i delikatessaffärer. Arten kännetecknas av att den inte kan förmås att sluta äta. Den äter allt den kommer över och slutar inte förrän faten är tomma, hur proppmätt den än är, därav namnet. Hanarna konsumerar dessutom en hel del öl, medan honorna oftast föredrar vin och cider. Lokala varianter kan förekomma.

Vid vackert väder samlas otalig exemplar på stränderna där de förtär bullar och kaffe i stora mängder. När det regnar förskansar sig exemplar av båda könen gärna på fik och där sätter de i sig allt från ciabatta med salami och brieost till äppelkaka med vaniljsås. Allt i mycket stora mängder. Lätet kännetecknas av ett allmänt gnällande över väder, skatter, jobbet men också över det tilltagande midjemåttet. Det är antagligen det ständigt växande midjemåttet som gett arten tillnamnet korpulentis.

Vissa exemplar hyser en - oftast fåfäng - förhoppning om att inträda i en sorts förpuppningsstadium, helst på gotlandsbåten hem, och förvandlas till den smidiga, vältränade varianten motionaris dieticus. Därför inhandlas stora mängder träningskläder, joggingskor samt årskort på närliggande gym så här års. Men för de flesta exemplaren av arten kommer motionerandet antagligen inskränka sig till att betrakta de olympiska spelen på TV.

Ha det bra alla!

Promenader med trevligt sällskap

Ni som känner mig vet vad jag tycker är det bästa sättet att rensa hjärnan på: Att packa matsäcken och gå en sväng runt en närbelägen fågelsjö. Jag kan ingenting om fåglar, men oftast brukar jag träffa någon trevlig fågelskådare som berättar om någon art jag inte känner till. Jag har lärt mig: att skilja på sångsvan och knölsvan, att det finns en släkting till sädesärlan som heter gulärla och att det finns en fågel som heter nötkråka. Jo, det är faktiskt sant, jag slog upp det för jag trodde också att den som berättade skojade, men det finns det faktiskt. Men jag såg ingen.
Igår hade jag inte kommit särskilt långt när en äldre man kom ifatt mig. Han var mycket trevlig och det slutade med att vi gjorde sällskap runt sjön. Han visade mig t.o.m. sin matsäckssten. Förutom det där med nötkråkan lärde jag mig att jag inte ska åka till Ayers rock i Australien (Fruktansvärd turistfälla, titta på ett bra foto i stället), att det är trevligt på pubarna i Skottland, och att det är svårt att lära sig portugisiska på gamla dar. Så nu vet ni det.
Idag blev det en promenad med min bloggkompis Millie. Också jättetrevligt, vi diskuterade allt från hundar till den mystiska konsten att vara mamma. Jag försökte slippa undan genom att skylla på vädret, men när jag pratade med Millie lät hon (som vanligt) så sprudlande glad och lycklig att jag bara inte kunde låta bli att klä på mig regnjackan och cykla iväg. Millie är en mycket klok människa som har lärt sig mycket av livet, och det är så roligt att lyssna på hennes livsbejakande filosofi. Jag suger i mig så mycket jag kan.
Imorgon ska jag träffa min brorsdotter, också en klok person, även om hon inte har levt särskilt länge. När brorsan kom in på dagis för att hämta henne sa förskollärarna: "Ja, vi vet att hon ska vara ledig imorgon och träffa sin faster, hon har inte pratat om något annat hela dagen!" Sånt värmer !!
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad vi ska göra, men det lutar åt museum och lunch på nåt trevligt ställe i stan.
Happy tuesday!!

Make over i villaförorten.

Tack för era kommentarer, det är verkligen jättekul när ni orkar skriva några rader. Yarri! Lycka till med danspasset. Jag skrattade gott åt din bild av hur du kommer skaka i otakt. Det tror jag verkligen inte, men det kan vara bra att vara förberedd om det skulle bli några plötsliga, märkliga väderfenomen i Östersundstrakten! Hoppas du får jättekul, imorgon är det min tur!
Helena! Jag orkar inte ens gå in på föräldrakontakterna! Tror man skulle behöva bo i ett buddisttempel i några år för att klara av dem! Men du har helt rätt.
Igår slappade jag hela dagen. Det var skönt. Först var jag klädd i raggsockor och morgonrock till långt in på dagen. Bytte sedan till mjukisbrallor och tröja. Sen fick jag för mig att jag skulle prova en ny sminkning. Jag såg ju på stjärnor på is på lördagkvällen, och Gynning och Carina Berg hade såna där sotiga snygga ögon som jag alltid velat ha. Eftersom jag var ensam hemma dundrade jag in i dotterns rum. Där står nämligen allt mitt smink av någon konstig anledning. Utom jättegammalt kletigt rosa läppglans som hon har fått genom nån poppig ungdomstidning. Det hamnar alltid i min sminkväska. Dottern hade dessutom en obevakad godispåse i sitt rum, men säg inte att det var jag...  Jag hittade också mina örhängen som jag hade letat efter, och en fyrdelad ögonskugga som jag har bönfallit henne om att inte ta. Hon släpar runt på sina ögonskuggor så de slutar vara hoppressade och blir till pulver, och då är de så svåra att använda.
I dotterns rum fanns det hur som helst en hel arsenal av allt man kunde behöva och lite till. Jag skred till verket.
Efter första försöket såg jag ut som om jag hade drabbats av en mycket allvarlig sjukdom. Andra försöket fick jag till det lite bättre, då såg jag ut som om jag var på bättringsvägen. Jag kom på att jag hade glömt att ha på mig foundation, det gör jag alltid, så jag tog bort alltihop och började om från början. Nu såg jag mer ut som Frankensteins brud...
Jag tänkte att det nog berodde på mjukisbrallorna och frisyren, men mjukisbrallorna orkade jag inte göra något åt, så jag letade noga igenom dotterns rum tills jag hittade några hårspännen och lite hårspray. Och så satte jag på mig de försvunna örhängena. Antagligen hade jag börjat vänja mig, för nu såg det faktiskt lite, lite bättre ut. Jag testade på familjen när de kom hem. Maken studsade till och sa: "Oj, har du sminkat dig!" Sonen märkte ingenting, men han hade haft en hård helg och damp bara ner i soffan utan att prata alls. Dottern sa ingenting (inte ens om godispåsen), hon hade massa andra saker att prata om, hon hade bestämt sig för att flytta till London och lära sig prata "posh English". Ska nog öva mig lite till, men det borde ju kunna gå att få till det tycker jag.
Happy monday!

Hysteriskt roligt!

Det är en mörk oktoberkväll. Några löv fladdrar dystert i den kalla vinden. Månen lyser med ett isande sken från den mörkgrå himlen. Mina axlar hänger ner i höjd med knäna och mungiporna har samma nedåtböjda läge som en avbränd tändsticka. Jag vet att jag har lovat min kropp att vi ska gå på Friskis&Svettis ikväll, men det var innan jag visste att min träningskompis skulle banga! Dessutom har de något fånigt jävla danspass som alla säger är "så himla kul!". Säkert! Jag vet nog hur det var sist jag var på aerobics och alla hoppade och skuttade och jag fattade ingenting och var helt gråtfärdig efter alla hopp och svängar och små löjliga armrörelser som jag aldrig fick till.

I stället kastar jag mig in i köket och börjar febrilt leta efter något som skulle kunna fungera som snabba kolhydrater. Några gamla digestivekex kanske? En bortglömd halv dajm? Men i mitt hus finns inget sådant. Här glöms inga dajm bort! Inte ens längst bak i skafferiet finns det något att snaska på. Snuddar vid tanken att göra kokosbollar, men det känns väl desperat och tonårsaktigt. I stället lagar jag middag på sånt jag hittar i frysen, några kycklingklubbor, köttbullar och de sista skramliga nedisade brysselkålen. Mums?! Familjen knaprar i alla fall i sig detta med hjälp av mycket ketchup.


Till slut ger jag mig i alla fall iväg. Fullt med folk är det, och inga parkeringsplatser. Tusan också, jag har glömt min vattenflaska, men ett larvigt danspass kanske man inte blir så svettig av, eller? För säkerhetsskull köper jag en flaska ramlösa i receptionen. På väg in i hallen möter jag en kollega. Hon är lika skeptisk som jag , men vi ställer oss ändå ganska långt fram, för annars ser vi ju inte alls bra. Alla runt omkring oss ser glada och förväntansfulla ut. De är säkert i hemlighet proffsdansare, som har klätt ut sig till vanligt friskisfolk. Åh, jag vill verkligen inte, jag kommer skämma ut mig så det bara visslar om det!.

Två ledare ställer sig på scenen. De ser äckligt käcka ut. Jag funderar allvarligt på att springa därifrån. Så börjar de dansa, och alla hänger med. Det finns ingen chans att se hur det går för de andra, för här gäller det att vara koncentrerad. De svänger med höfterna, min rumpa blir väldigt förvånad över vad jag vill att den ska göra, men den hänger med så gott den kan. Jag tänker att jag skulle fixa allt det där dansandet lätt om jag bara hade druckit några glas vin först, men efter ett tag står jag där och svänger på höfterna, viftar med händerna, svävar runt på golvet som en psykotisk variant av Fame. Det är hysteriskt kul. Jag är inte graciös, rytmisk eller sofistikerad, men jag är glad. Vafan! Livet är ju kul för tusan! Det hade jag glömt! Runtomkring mig står mammor, dagisfröknar, mormödrar och bibliotekarier och svänger på höfterna så det står härliga till. De är inte heller särskilt graciösa, men de är glada. Åh vad härligt det är!

På vägen hem köper jag mig ett äpple. Jag kan inte sluta flina! Sök mig inte på tisdagkvällarna i fortsättningen. Då är jag på danspasset!

Happy wednesday!!

Dags för ny sportbehå.

Tog en joggingrunda i morse. Hyfsat väder när jag stack iväg, lite duggregn på slutet. Det blev sex kilometer, och det gick bra, men i värsta mördarbacken gick jag faktiskt uppför halva. Men jag orkade i alla fall spurta på slutet. Det värsta var att jag hade problem med min sportbehå, som jag köpte på tjejmilen för sådär tio år sedan. Det finns inga kvalitetsprodukter längre. Den gör inte det den ska, tyvärr, och med min byst borde det inte vara mycket begärt av en behå att hålla den på plats. Hur svårt kan det vara, nä det var mer free, free,set them free...Säkert dottern som har töjt ut den, livet är inte rättvist!

Sonen och jag har haft ett gig idag. Vi sjöng på ett dop. Eller jag sjöng och sonen spelade gitarr. Fullt med motorcykelkillar var det, och de såg lite förvånade ut när vi gav oss på Guns`n roses Sweet child o´mine, kyrkvarianten. Det gick rätt bra faktiskt. Barnet som skulle döpas var den tystaste unge jag någonsin sett, jag var tvungen att fråga mamman om hon hade drogat sitt barn, men hon sa att hon bara hade ätit väldigt mycket socker, så hon trodde att barnet var i koma.

Sonen och jag har inte haft några fler diskussioner om val av flick- eller pojkvänner. Men om han verkligen vill chocka sin mamma borde han ta och städa sitt rum! Då skulle jag bli förvånad.

Happy saturday!

Tänk om jag slutade vara rädd...

Vad är det värsta som skulle kunna hända om jag slutade vara rädd? Jag vet vad det bästa skulle vara, att jag skulle slippa en massa oro och stress. Det skulle vara skönt. Men varför gör jag inte det då? Om jag inte har rädslan som håller mig tillbaka så kanske jag skulle göra något jättetokigt! Hoppa från en bro kanske? Nä, det gör ju ont! Dessutom är det livsfarligt. Skrika åt min chef och säga upp mig och bli arbetslös? Äh, vad då för, hon gör ju bara sitt jobb. Då är det ju bättre att söka ett nytt jobb, säga upp mig och få en fin blomma om jag slutar. Dessutom kommer ju alla tala om för mig hur fantastiskt duktig jag har varit om jag ska sluta. Anmäla mig till en wet-t-shirt-contest? Ehh, sist jag blev tillfrågad om det var...låt mig se, det har nog aldrig hänt, och oddsen för att jag ska bli det nu är typ noll. Om jag blir tillfrågad ska jag ta ställning till det då. Gå med i en kriminell motorcykelliga? Nja, jag gillar inte ens att åka moped. Dessutom är jag inte alls förtjust i skäggiga karlar. Klappa en pitbullterrier? Där har vi det, det är vad jag skulle göra om jag inte var rädd! Det skulle ju vara helknasigt, eller hur? Men frågan är om det är värt att fortsätta vara rädd bara för att jag inte ska klappa en pitbull? Jag kanske kan prata med folk jag känner och försöka be dom hjälpa mig att hålla mig undan från ilskna hundar i stället. Hmm, jag har nog inte funderat klart på det här. Jag återkommer i ämnet. Happy friday!

RSS 2.0