malinrosa

Sonen berättade just om ett kul fenomen som han ofta drabbas av. Rätt som det är blir han hungrig, och då kommer han på att han glömt äta frukost. Han går och hämtar något att äta, men så kommer han på att han har visst ätit frukost i alla fall. Nåja, ingen fara på taket, två frukostar har ju ingen dött av, särskilt inte om det går bortåt fem timmar emellan dem.

När han berättade det tänkte jag att det aldrig skulle hända mig. Jag är inte känd för att direkt glömma bort att äta. Tvärtom är det en av mina favorithobbies. Däremot kan jag på kvällen tänka: Vad bra! Idag har jag inte ätit något onyttigt! Men så kommer jag på att det har jag visst gjort. En stor bit tårta och fem digestivekex med ost slank ju ner. Och vänta lite, hade jag inte en full påse med jordnötter i morse, och en halv chokladbit i väskan, vad hände med dem?

Samma när det gäller shopping. Den här sommaren har jag slagit nya shoppingrekord. Det är ju Rea överallt! Nyss hittade jag en klänning för 98 kronor, och ett par byxor som jag faktiskt kommer i. När jag kom hem med min påse stirrade maken på mig och suckade: Har du köpt ännu fler kläder? Jag har väl inte köpt särskilt mycket kläder, protesterade jag, men sen slog det mig: Oj, det har jag visst!

Happy saturday!

Alltså jag bara måste sluta vela! Jag är nog Sveriges allra veligaste människa. Jag kan verkligen aldrig bestämma mig för någonting. Inte ens vad jag vill ha till lunch eller vilken pizza jag ska ha. Det enda som funkar på mig är buffé och då vräker jag två tallrikar fulla med allt som finns, och blir tvungen att lämna hälften.
Nä, nu ska jag sluta! Eller kanske inte sluta helt, det kanske är bättre att trappa ner, eller? Om det inte är bättre att bara helt enkelt bestämma sig för att bestämma saker på en gång och så får det bli som det blir? Eller det kanske kan bli heltokigt?

Som till exempel när jag skulle boka boende i Haparanda. Sonen ska börja plugga där i höst, och maken och jag tänkte hoppa med honom på flyget och hjälpa honom att installera sig. Men det tog verkligen hur lång tid som helst för mig att bestämma vilket flyg vi skulle välja. Sen lyckades jag till slut bestämma mig för var vi skulle bo, men då hade de fullt! Åh nej, tillbaka på ruta ett!

Jag mailade stadshotellet och där fanns det rum lediga, men precis samtidigt fick jag svar från det första stället, och då hade de ett rum ledigt som kostade prick lika mycket som hotellet. Ångest!
Jag klarar verkligen inte sånt! Sen bestämde jag mig i alla fall för hotellet, men nu går jag runt och ångrar mig lite.

Sen håller jag på och velar om vilka tävlingar jag ska anmäla mig och Hampus till. På ett sätt skulle det nog vara bra för oss att ha ett datum på lydnadsprovet. Men ju mer jag läser om det desto mer tveksam blir jag. I Memeas bok om lydnad står det att det tar ett år att lära en hund gå fot. Så bra är vi nog inte än. Så det kanske är bättre att vänta. Eller så är det bra träning....Eller också...

Fattar ni hur jobbigt det är att vara jag!
Nä nu slutar jag för idag! Eller ska jag skriva lite till?

Happy wednesday!

Förresten, jag fyller år i morgon, kul va!

Ja, så här ser hon ut den lilla ulltussen Sessi. Ser hon oskyldig och rar ut? Det är en illusion, hon funderar bara på nästa bus, och om det finns något ställe hon har missat att bajsa på!

Ja, så här ser den ut nu, pärlan! Vi var och hälsade på den på plåtfirman där den står nu i väntan på vad försäkringsbolaget ska bestämma.

"Någon reparation är ju inte aktuell," som verkstadskillen så fint uttryckte det.

Maken och jag funderade på om vi kanske inte behöver en fullt så stor bil nästa gång, men sen gick vi på varsitt håll och funderade. En volvo är ju en säker bil... Bevisligen... Så det blir nog en volvo nästa gång också. Kanske en V50, jag såg en jättefin igår som jag blev kär i. Den ville verkligen följa med mig hem!

Sonen mår bra men är fortfarande skärrad, så klart. Det finns ju så många "tänk om" att gå igenom...

Nä hinner inte skriva mer nu, jag ska ringa banken!

Happy tuesday!

Jag var på fyrtioårsfest i helgen ute i Roslagen, på Ljusterö. Det var verkligen härligt, fint väder, och jag träffade en massa folk som jag gillar, men som jag träffar alltför sällan. Jag satt och pratade med en tjej som jobbade som förskolechef sen ett år tillbaka, det var verkligen spännande att höra om hur hennes jobb var, men plötslig tappade jag tråden när jag såg att min man stod en bit bort och pratade i mobiltelefon. Jag såg genast att något hade hänt, så jag gick bort och lyssnade.

Det visade sig vara sonen som har kört i diket. Han var ok, men chockad, det hade alldeles nyss hänt och han ringde sin pappa det första han gjorde. Det kändes jobbigt men inte så farligt ändå. Det är ju sånt som händer när man nyss tagit körkort. Men hur gjorde vi nu? Jag hade druckit vin och kunde inte köra. Maken hade druckit några öl och kunde kanske köra om ett tag men borde inte. Hur som helst skulle det ta lång tid innan vi var hemma eftersom vi var tvungna att åka färja. Men jag ringde min bror och hans fru kunde hjälpa till, och maken ringde dottern och hennes pojkvän åkte och hämtade sonen och skjutsade honom till sjukhuset. Även om han inte verkade skadad så var det ju viktigt att han blev kollad ordentligt.

Men hur hade det gått med bilen? "Den ligger på taket." berättade maken. Nu slutade min hjärna fungera. Hur kunde den ligga på taket när han bara hade kört i diket? "Glöm bilen, den finns inte längre", sa  maken sedan. "Usch var den så skadad?" tänkte jag, men det kändes ändå varken viktigt eller intressant. Huvudsaken var ju att sonen hade klarat sig. Inte förrän nästa dag  när jag kom hem så fattade jag vilken riktig olycka det hade varit. Dotterns pojkvän hade tagit kort på bilen. Den var mos! Bärgaren hade kört den direkt till skroten. Och där  i hade pojken suttit upp och ned, klättrat ut genom ett fönster och hade bara en liten skråma i pannan och en på lillfingret!!!

Vi åkte ut till olycksplatsen jag och maken och plockade upp det värsta glassplittret och  skräpet från diket. Det var ren och skär terapi! Rätt som det var fick jag en flaska smultronloka i handen av maken. Den hade jag köpt dagen innan när jag åkte till Arlanda för att plocka upp släktingar. Det kändes overkligt att hitta den flaskan i ett dike med svarta bromsspår framför.

Nu är jag bara så tacksam! För att det inte blev värre, för att jag har ett nätverk av underbara människor som hjälper mig när jag sitter på en skärgårdsö och dricker vin, för att man kan åka buss eller cykla och för att det är sommar och jag inte har några särskilda tider att passa.

Förresten fyllde Hampus ett år igår, men det var ingen som hade lust eller tid att fira honom. Jag sa grattis, och han såg lite glad ut, men det gör han ju nästan alltid. I present ska han få åka till veterinären och bli vaccinerad. Önska mig lycka till på bussen med en glad ettåring och en liten tremånaders valp i värmen. Det blir ett spännande äventyr! Men vadå, det hade kunnat bli så mycket värre.

Happy monday!

Varför ska föräldrar som har fått en perfekt unge, som exempelvis mig, skaffa en unge till, som exempelvis min bror? Han är bra korkad! När jag berättar för honom om Hampus och Sessi och den nya klickerträningen vi håller på med, så använder han en massa fula ord om mig. Han snackar om hobbyfanatiker och kallar mig prylbög. När jag pratade med min kollega musikläraren var han mycket snällare.
Han sa bara att han tyckte det var spännande med människor som hade en passion för något.
- Just precis! sa jag och skulle just till att berätta om tävlingen som dottern och jag ska gå på i studiesyfte, när jag upptäckte att han hade rest sig upp ur soffan och försvunnit. Faktum är att han inte hade tid att prata med mig på hela dagen, så jag fick aldrig möjlighet att berätta klart.
Alla på mitt jobb har väldigt mycket att göra nu för tiden. Knappast någon har tid att höra mina berättelser om hur Sessi nästan är rumsren, eller hur otroligt söta vovvarna var i morse när de låg och slickade varandra på öronen. Tur att jag har min blogg!
Happy monday!

Det är knepigt att få ordning på två hundar! De kommer undan med en massa saker. Hampus har börjat rymma igen! På kursen i torsdags skulle vi öva inkallning. Jag hade glömt ta med linan, så först övade vi med koppel på. Sen tänkte jag: Vad Fasen! och så tog jag av honom kopplet. Han måste ju klara att vara lös när vi ska göra lydnadsprovet. Tjoho! tänkte Hampus och skuttade glatt iväg till de andra hundarna.

Som tur var för mig var mina kurskamrater förstående. Deras hundar blev inte nämnvärt störda. Bra träning, konstaterade en av dem.Jag svarade inte, log bara lite ansträngt, som om jag tyckte att det var lite tokigroligt att min hund bar sig åt som en idiot.

Nu ska här tränas! Jag ska gå till skavlöten, det hundtätaste området i trakten, med en påse korvbitar och en lång lina, och så ska vi träna tills hundskrället kan det här! Visserligen ösregnar det ute, och ska tydligen göra det hela helgen, men vad fasen. Jag har ordentliga regnkläder. Hampus får skylla sig själv om han fryser.

Sen ska jag anmäla mig till en tävling, och jag SKA klara det! Jag får säga till mig själv som jag säger till mina elever: Det ska vara lite svårt.

Lilltjejen är hur gosig som helst. Hon går lös utan problem och står ofta vid mina fötter och väntar medan storebrorsan är ute på sina äventyr. Hon är däremot inte sams med kopplet. Hon behöver också träna sig utan att Hampus är i närheten och stör. Dottern och jag måste skärpa oss om vi ska vinna några tävlingar i framtiden.

Happy saturday!

Blev galen idag. Bröt mot min egen regel om skrikförbud på mina hundar. Valpen sprang och gömde sig men unghunden hade ingenstans att ta vägen. Nu ligger båda och sover, antagligen utmattade av chocken.

Det började med en promenad i hällande regn, jag kom hem med två lerhögar till hundar. Den store fick vänta i trädgården medan jag duschade av den lilla i badkaret. Så långt var allt frid och fröjd. Sen var det dags att ta in Hampus. Han blev så överlycklig över att inte längre vara utesluten ur flocken i ösregnet att han kastade sig in genom dörren och lämnade leriga tassavtryck i hela huset, fast jag stod och hojtade "ligg" och "sitt" och "stanna". Till slut fick jag tag i honom och lyfte upp smutsgrisen och bar honom till badkaret. Medan jag justerade duschmunstycket passade han på att hoppa ut ur badkaret och springa runt lite till. Tydligen fanns det fortfarande några rena ställen kvar i huset som han måste smutsa ner. Jag röt åt Hampus, vilket bara ledde till att han fick panik och försökte komma så långt  bort från mig som möjligt. Till slut fick jag i alla fall fatt på honom, igen, och bar honom till badkaret, igen, och satte på duschen så fort jag kunde för att han inte skulle hinna hoppa ur, igen. Det var bara det att jag höll duschen åt fel håll, så i stället för att få en duschad hund, lyckades jag duscha ner hela mig och halva badrummet.

Det var då utbrottet eskalerade till klass 1A. Innan dess hade jag bara varit våldsamt irriterad.

Nåja, nu börjar solen bryta fram. Nästa promenad ska de inte få smutsa ner sig så hysteriskt. Funderar allvarligt på att köpa regnkläder och gummistövlar till mina vovvar. Som Paris Hilton! Eller skaffa nakenhundar i stället.

Happy tuesday!

För första gången på mycket länge känns det som om jag har lagom många hundar. Två är alldeles nog, nu vill jag inte ha fler. Hampus har tagit emot valpen med öppna armar. Han brottar omkull henne och morrar så fort hon går i närheten av något roligt, som den ansvarsfulla storebror han är. Valpen är snäll och go och charmar oss allihop. Man skulle kunna gosa tills man blir blå. Hon går och trippar så fint bredvid Hampus när vi är ute och går. Utan koppel och halsband håller hon sig till flocken, utom när hon trillar ner i nåt dike, eller skuttar ut bland blåbärsriset och försvinner ur sikte.

Första natten var inget problem för dottern. Lilla Sessi sov så gott så gott, men Hampus skrek och ylade halva natten. Han var världens ensammaste hund!
"Jag vill leka med valpen! Jag vill, jag vill jag vill!" Skrek han.
"Håll klaffen!" röt jag vänligt, men det hade ingen effekt alls. Nu har han lugnat sig. Lite. Eller ja, oftast. När han och jag har varit ute  på riktigt långa promenader och han är helt utmattad. Då är han inte helt hopplös. Eller ja, ni fattar läget, va? Varför jag inte vill ha fler hundar?

Maken knorrar lite, men i smyg sitter han och gosar med valpen så ofta han hinner. Idag ska vi bygga stängsel så vi kan ha hundarna ute på tomten. Bättre de får röja där ute.

Igår hade vi klassfest. Inte på kvällen, vi tog de sista lektionerna till att äta chips och dricka coca-cola, tävla i dans-stopp och i limbo,dansa tryckare och fnittra mycket, alltså allt man kan och ska göra på en klassfest.
"Vad kul," sa barnen. "Det här borde vi göra oftare!"
Så är det nog, man borde ha kul oftare!
Tre killar tävlade i hur fort de kunde dricka coca-cola utan att andas. Sen satt de och hade jättteont i magen.
"Bra!" sa jag. "Då kanske ni lär er något".
Men de hävdade bestämt att de inte lärde sig något och att de hade gjort så förut och fått lika ont.
Det ska göra ont att vara dum!

Happy saturday!

Just nu blir jag mobbad av min familj. Det är inte snällt av dem tycker jag. Så här var det: Jag skulle fixa biobiljetter till Änglar och Demoner. Dottern bokade biljetter, och jag skulle hämta ut dem. Inte fasen kom jag ihåg det. Så hon bokade nya biljetter, men jag hade ganska mycket att göra, så jag glömde hämta dem igen. Nu bestämde jag att hon skulle köpa biljetterna så jag lånade ut  mitt kreditkort till henne. Just då kommer sonen. Han ska laga spagetti carbonara för att imponera på sin flickvän, så han vill ha pengar. Det har ju inte jag några så jag lånar ut mitt kreditkort till honom. Sen åker vi till bion. Vi har ju redan köpt biljetterna, allt är klart, bara att visa fram kontokortet... Ja visst ja, det hade jag lånat ut till sonen... Nåja, det gick ju att lösa, men det här råkar hela tiden komma på tal. Som om aldrig min familj har klantat sig!

En vecka kvar tills valpen kommer. Så här superduperunderbartgullesnuttigsöt är hon.

Nä  nu har jag deppat klart för den här gången. Bara dumt av mig att säga så elaka saker om mina arbetskamrater. De gör säkert så gott de kan. Nu ska jag skärpa mig och börja lyfta fram det positiva som vi faktiskt har gjort i arbetslaget. Det finns nog många saker om jag tänker efter. Riktigt mycket...
Jag fick just röstkort till europaparlamentet. Klart jag ska rösta. Det är inte så himla ofta som jag blir tillfrågad vad jag tycker så det gäller att passa på! Jag är inte helt säker på vad jag ska rösta på bara. Om sanningen ska fram vet jag faktiskt inte vad som finns att välja på. Men det är ju långt kvar till 7 juni, så jag ska nog hinna sätta mig in i de viktigaste frågorna. Jag gör det i morgon.
Just nu sitter jag med darrande händer och läser om bestämmelserna kring lydnadsprov 1. Kursen började i torsdags. Hampus är ju en klart lysande stjärna, om än något skällig när han blir sugen på att leka med någon av de andra hundarna på kursen. Om han inte klarar provet så beror det inte på honom. Han trippar så glatt runt i framdelsvändningar och annat som jag ber honom om. Mitt största problem blir nog apporten, men den hade som tur var ganska låg koefficient. Så det kanske ordnar sig. Det enda jag lyckas få Hampus att ta ur min hand är en blyertspenna. Och den blir ju mosad ganska snabbt.
Happy monday

Oj, har inte haft tid/lust/ork att skriva på jättelänge. Det har hänt mycket saker må ni tro. På jobbet är det inte så kul just nu. Jo, barnen så klart, oftast när jag inte måste reda ut bråk och slagsmål. Barn retas och bråkar. Punkt! Sen när de kommer hem till sina föräldrar så glömmer de ofta att berätta sin egen del i bråket, och då låter det genast som något mycket värre än det är. Det är då jag får mail med ämnet: hot och trakasserier. Ja, ja, man ska veta att man lever.

Mina jobbarkompisar är lite lätt småtrista. Inte de som är unga och någorlunda fräscha. Och då pratar jag inte om hur många år de är. Och inte min godisutdelande bästis så klart. Hon kom in mitt under en lektion jag hade och smusslade ner dumle kolor i min ficka. Barnen såg det så klart och undrade vad hon gav mig. Jag sa att vi var med i en superhemlig spionorganisation och att hon just hade gett mig superhemlig information. De trodde mig förstås inte, men de hade väldigt roligt åt att gissa vad det var.

Men det finns några stycken. Alltså att få vissa att göra sitt jobb känns som att vara friskis och svettisledare på en strand full med döende, strandade valar!
"Kom igen nu då! Knip!"
"Näääääää vi vill inte! Du kan knipa!"
Faktum är att det blev så jobbigt att jag satt hemma några dagar i veckan och deppade. Ibland får man bara nog. Men jag fick rosor och en liten flaska champagne av min gullige make. Min favorit Moet et Chandon. Champagnen alltså, inte maken. Eller jo, han är också min favorit, men han är inte av något särskilt märke. Nu känns det lite bättre.

Hampus ska få en lillasyster. Efter mycket funderande, och till viss del lyssnande på era tips, bestämde vi oss för att inte köpa den trefärgade. Vi gav oss ut på jakt efter en sobel. Vår uppfödare tipsade oss om en kompis som hade fått en tik och en hanvalp. Vi ringde henne och bestämde att vi skulle åka och titta på hannen dagen efter. Men nästa dag ringde hon mig och sa att hon hade sålt hannen. Va, tänkte vi, hur kan hon göra så när vi ville titta på den? Hon erbjöd oss tiken, men vi sa nej eftersom vi har Hampus. Men då ringde uppfödaren mig och sa att vi skulle ta tiken och att Hampus kunde bo hos henne medan hon löpte. Hon sa också att tiken skulle bli jättefin och att vi borde para henne med Hampus, det skulle bli en jättebra kombination.
"Vi ska inte ha nån himla hunduppfödning!" ylar maken.
"Nejdå!" försäkrar jag och dottern och ser så väldigt oskuldsfulla ut.
Tiken är en riktig liten knubbis. Dottern blev superkär direkt. Så vi tingade henne. Det kändes säkrast så hon inte skulle bli såld så fort vi åkte därifrån. Nu får vi se om det här är en bra idé. Och om Hampus kommer köpa det där med lillasyster. Mycket tveksamt.
Happy saturday!

Idag har jag roat mig med att titta på andras bloggar. Tänk vad olika saker man kan ägna sig åt inom ramen för bloggkonceptet! Man kan som jag gnälla/ ironisera/ filosofera kring sin vardag i förorten som ibland är jättekul och ibland alldeles, alldeles urtråkig. Men det är ju inte precis vad alla andra bloggare ägnar sig åt.

Man kan lägga in bilder på sin vardag med lyckliga, glada hundar som Marketta. http://colliekompisarna.bloggagratis.se/ En blogg som man blir alldeles lycklig av att läsa. Dessutom har hon ofta omröstningar om olika saker. Hur gör man sånt?

En kompis som jag snott från min son har en blogg som handlar om allt möjligt, bland annat design, eftersom hon syr och knåpar ihop egna härliga saker. http://creatrix.blogg.se/ Ni bara måste titta. Just hur hon kombinerar underbara färger med svart tycker jag är helt fantastiskt. Jag ska genast knycka några av hennes idéer, jag som jämt bara har svarta kläder, och ser ut som om jag skulle på begravning varje dag.

Från henne fick jag en länk till en kille som är fotograf. Såna otroligt vackra bilder! Jag ska köpa hans första bok direkt, det lovar jag!   http://detvarmindag.blogg.se/

Min mans kusin är en liten ilsken rackare! Hon har en blogg som handlar om saker hon retar sig på här i världen. Ofta skrattar man ihjäl sig åt hennes formuleringar, hon skriver verkligen jättehärligt. Kolla in den!    http://www.nogg.se/bliip

Happy Sunday

Dottern och jag var och kollade på en valp idag. Tyvärr var den ful! Nä skoja bara, den var jättesöt, så klart. Dottern har helt glömt att hon vill ha en sobel.
Men! Jag har en fråga till er hundexperter som läser den här bloggen. Ska inte valpen vara hos sin mamma i minst 8 veckor? Den här killens mamma åkte hem i tisdags när han var sex veckor. Är det verkligen bra? Som pedagog är jag ju orolig för att han ska lida av modersdeprivation. Inte så kul! Det hörs ju nästan på namnet, eller hur? Visserligen har han ju sina tre syskon och 12 stora hundar, men ändå?
Hjälp!

Lägg märke till de mandelformade ögonen, inte öronen som jag skrev igår, he he...

Jodå, det gick bra på utställningen. Första pris, andra plats i juniorklassen och ceritifikatkvalitet! Det ni! Så det är minsann ingen vanlig bonnhund som studsar omkring i koppel bredvid mig på promenaderna! Det roligaste var nog att läsa beskrivningen: Mörka mandelformade öron, vacker päls, rör sig och visar sig mycket bra, vacker hals och rygglinje. Att domaren sen fick någon sorts hjärnsläpp och placerade Hampus på andra plats är väl bara mänskligt antar jag. Han var väl helt förtrollad över att möta en sån vacker liten hund!
konstigt egentligen att man blir mallig över att det går bra på en utställning. Det är ju inte som att jag direkt har gjort något. Jag har ju bara köpt honom. Det var inte ens jag som visade honom. Det gjorde uppfödaren och hennes kompis. Och de fick slita vill jag lova. Hampus ville gärna visa att han hade lärt sig en massa saker på lydnadskursen, så när de höll fram köttbullar så satte han sig så fint.
Dessutom fick jag i uppgift att passa två löptikar, så inte nog med att han skulle skiljas från sina mattar. Han skulle också gå snyggt och prydligt, medan det stod två tjusiga tjejer och tittade på. Den ena var visserligen hans syster, men som den välartade yngling han är, så stack han så klart nosen i baken på henne så fort den kom i närheten av honom. Och det gjorde den så fort jag inte såg upp.
När Hampus hade tävlat klart så tog vi oss en runda bland alla tillbehören, så nu har Hampus en ny borste, ett halsband och två godispåsar av olika modeller. Sen åt vi lite lunch på en uteservering innan vi begav oss hemåt. När vi kom hem sov Hampus hela eftermiddagen och kvällen, så när det var läggdags var han pigg som en mört och ville leka bita-i-tårna-leken. Det ville inte jag och dottern. Vi var helt slut!

Tack Maria för den underbara historien om Sprätt och nakenhunden. Jag tror dreverstylingen bara blev till det bättre!
Happy tuesday!

Jag har passat Madicken, 5, och Lisabet, 2,5, i helgen. Det var kul och ansträngande som vanligt. Jag lagade pannkakor och plättar, det var verkligen populärt, sen fick de bada innan de gick och la sig. Det var kul men hela badrummet blev blött och det var ett mirakel att ingen skadade sig när de åkte kana från badkarskanten ner i vattnet. Det höll på att bli världskrig när jag hade en anka på ena handduken och den andra var bara en vanlig vit. Hur kul är det att torka sig på en vanlig vit handduk. Inte särskilt!
Brorsan ringde och frågade hur det gick. Precis då kom Lisabet fram till mig och sa:
-Trött! Vill gå och sova!
Brorsan blev alldeles tyst, sen sa han:
-Hur gjorde du det där?
Tja, har man en fil. kand. i pedagogik så är det inte så svårt.
Att lägga Lisabet var inte svårt. Jag sjöng några vaggsånger, hon sjöng med för full hals, sen somnade hon så lugnt.
Att lägga Madicken var heller inte svårt till att börja med. Vi borstade tänderna och satte på nattlinnet, jag berättade en saga och så frågade hon om jag kunde sitta bredvid henne en stund. Visst!
Efter en liten stund började hon snusa så lugnt så jag försökte smyga mig ut. Då hör jag nerifrån täcket:
- Är jag för liten för att komma i fängelse?
Då insåg jag att nattningen skulle ta en stund. Så vi gick igenom de svenska lagarna i korthet och redde ut vissa missförstånd och oklarheter. Sen somnade hon lugnt.
Kvart i sex vaknade hon och kröp upp i min säng och sov vidare. En timme senare vaknade lillasyster.
- Sov en stund till, föreslog jag.
Det tyckte Lisabet var en dålig idé. I stället satte hon sig upp i sängen och vrålade:
-Alla barn!!!!!!!! Vakna nu!!!!!!!!!
När hon hållit på så en kvart var Hampus och jag klarvakna. Så vi klädde på oss och gick en promenad.
-Jag vill dra i hunden, hojtade Lisabet. Det tyckte Hampus var en utmärkt idé. Han trippade så fint och såg till att flickan inte trillade.
Resten av dagen spenderade vi med att krama Hampus, som njöt i stora drag, utom när det blev så intensivt att han inte kunde andas. Sen gick vi till 4H-gården i närheten och tittade på getter och höns. Det var kul. Vi kom hem och åt middag. Sen satte jag på Hampus kopplet och skulle precis gå en runda, en lång runda, när dottern kom rusade och slet kopplet ur handen på mig.
- Jag går! Det var du som sa ja till att passa dem!
Sen var hon försvunnen. Flickorna hade under tiden börjat träna på att göra kullerbyttor i min säng.
När brorsan och hans fru kom för att hämta hem sina små älsklingar, stod vi i hallen och väntade på dem med alla väskorna packade.
- Allt gick bra! Hejdå! sa jag. Sen dog jag i soffan. Rätt som det är ska jag passa dem igen. Men först ska jag vila. Länge.
Happy Tuesday!

Hampus är lite trött idag. Det har varit mycket för honom. Igår var det ju superfint och härligt väder och han fick vara ute i trädgården mest hela dagen. Det var kul tyckte han, och ville inte komma in vad vi än gjorde. Och idag tog jag och min kompis specialpedagogen en låång tur. Vädret var, tja vi kan väl kalla det för uppehållsväder, det är nog det snällaste jag kan säga. Vi hade mycket att prata om och tog en utomhusfika på Bögs gård på Järvafältet. Jag kan tyvärr inte rekommendera deras kanelbullar. Men det var gott med te.
Hampus mage är lite i uppror efter att ha ätit märgben. Just nu bojkottar han all sorts mat utom korv. Hoppas han inte har fått korv-anorexi. Om han har det, är det då mitt fel eller hans riktiga mamma? Jag blir så förvirrad... Oftast äter han också vilken mat som helst som ligger i kattens matskål. Nu har jag hällt hundmat i den och ställt den på ett ställe dit Hampus absolut inte får gå, he, he... Man får inte vara dum!

Jag gjorde faktiskt några upptäckter igår. Först  märkte jag att det var fredag, soligt och varmt och dags för påsklov. Sen tittade jag på min "att-göra-lista" och upptäckte att den var tom. Eller ja, kanske inte riktigt tom, men det stod i alla fall inga viktiga saker på den. Så jag åkte hem, satte mig i solen och då upptäckte jag att livet faktiskt är rätt underbart. Egentligen kanske jag visste det, men det har varit en del gråmulna dagar i mars när jag liksom har glömt bort det.

Nu har jag fått reda på vad jag ska göra till hösten, och för första gången i mitt liv känner jag att jag är hundra procent säker på att jag kommer att klara det. Det känns inte ens svårt. Jag ska ha en etta, och numera vet jag ju att jag kan lära barn läsa. Har faktiskt inte misslyckats en enda gång hittils. Är det så det känns att bli medelålders? Att man faktiskt kan saker och vet vad man håller på med?

Ska bli skönt att lämna klassen efter tre år. Jag och chefen funderade ett tag på om jag skulle följa  med dem i fyran också, jag är ju utbildad för det och vill inte tappa min kompetens. Men nä, det känns som om jag är klar. Det har varit kul, men enough is enough.

På mitt jobb ska 20 personer sluta eller gå i pension till sommaren. Det känns verkligen inte bra. Några är ju såna som är tjänstlediga, men andra kommer bli mycket kännbart. Bland annat en speciallärare som har varit ett jättestöd många gånger. Usch och blä...

Hampus har fått sin första fästing den här sommaren. Nån som har nåt bra tips hur man skyddar långhåriga hundar mot fästingar? Mottages med tacksamhet!

Tack för kommentarerna! Nu känns det mindre ensamt....

Happy saturday!

Vi har inte riktigt tur med vädret på hundkursen. Första gången var det svinkallt. Andra gången snöstorm. Idag var det 11 grader varmt och sol hela dagen. Ända till en halvtimme innan kursen började. Då kom spöregnet. Efter att ha gått fot och kommit hit, suttit och legat i 45 minuter fick Hampus tvärnog. Jag hade inte kunnat muta honom med en enda bit hamburgare till. Han ville hem, och jag med. Men vi tog en sväng och skällde lite på kompisen Sigge, och sen kom lusten att lära tillbaka och han lärde sig både "stå" och "hälsa fint".

Nu är han väldigt fluffig på ett konstigt sätt, och han luktar faktiskt inget vidare. Men det gör inte jag heller. Nu tänker jag ta en dusch och gå och sova. Nästa gång ska vi lära oss inkallning. Undrar vad vi får för väder då? 40 grader varmt och brandfara?

Happy tuesday!