malinrosa

En dag kvar till julavslutningen. Min klass har hand om det i år. Vi har övat och övat, de är jätteduktiga, det låter hur bra som helst, och så gott som alla är glada och motiverade. Maken ligger hemma och är krasslig, men jag bryr mig inte så mycket om det, tänker att han nog kommer överleva fast det inte ser ut så alla gånger. Men alla vet ju hur män är när de är förkylda, ingenting att stirra upp sig för.
På torsdag morgon vaknar jag och har ont i halsen. Nej, nej, nej, jag vill inte bli sjuk nu när jag äntligen är ledig. Har ju klarat mig hyfsat hela hösten. Nåja, jag är lite hängig hela torsdagen, men det är ju bara en dag kvar, får kurera mig i helgen.
Tjena! På natten till fredag börjar rena rama nära döden upplevelsen. Klockan fyra går jag upp och tar tempen. Över 38 grader. Jag är en sån som aldrig får feber, jag minns inte ens när jag hade över 37,5 sist. Inser att jag kommer missa julavslutningen. Typiskt! Det blir tungt för jobbarkompisarnan, svårt att fixa en vikarie en sån dag när ingenting är som vanligt.
Hela kroppen värker, utom ett par kvadratcentimeter strax höger om naveln som känns ok. Och så hostar jag. Hela tiden. Och varje gång jag hostar får jag huvudvärk som blir värre för varje gång. Ringer jobbet och alla är snälla och förstående. Det klarar jag inte. Börjar gråta.
Minns inte så mycket av fredagen faktiskt. Lördagen flöt också på, fast jag grät en skvätt när jag inte klarade melodikrysset. Framåt kvällen kände jag mig lite bättre, men idag på morgonen känns det också som skrot. Har sagt åt dottern att hålla sig borta, sonen ligger redan i sitt rum och mår precis som jag. Maken däremot börjar bli oförskämt pigg. Han ska hämta granen idag, min bror har huggit en till oss på sina ägor. Det ska bli skönt att han håller sig borta ett tag, för han pratar så jobbigt fort och så lagar han mat hela tiden. Nu ska jag umgås lite med en alvedon, och sen kryper jag nog till sängs med Paulo en stund. Coelho, alltså.
Är latinet lite rostigt? Det står: Minns att du är dödlig.