malinrosa

Någon observant läsare kanske undrar varför jag inte skriver något om rallylydnaden som vi började på för några veckor senare. Kanske någon drar slutsatsen att min hund faktiskt inte ägde dotterns hund som jag skröt  med att han skulle göra. Kanske någon har sett ett mönster att det i den här bloggen skrivs väldigt mycket om när det går bra för mig och min hund, men mindre om när det går dåligt.

Nå, det kan så vara. Kanske är min hund jätteduktig på rallylydnaden, kanske är dotterns hund också superduktig. Kanske det svider litegrann. Kanske inte.

I alla fall är rallylydnaden jättekul. Skönt att det inte är så hysteriskt noga med allting som på tävlingslydnaden. Vi sitter och ligger och springer och går slalom, och det mesta funkar riktigt bra faktiskt. Förutom att min hund efter en tid tappar koncentrationen och försvinner in i sin egen värld och struntar i allt vad leverpastej heter. Men jag brukar lyckas väcka honom till slut.

Dotterns hund har en helt annan energinivå och kör full speed ahead, ända tills man styr in henne på något, då är hon superkoncentrerad. Hon älskar att jobba och få utmaningar! Hampus är mer den sociala typen som vill umgås och hänga, som ungdomarna säger, med kompisar. Att jobba är rättså trist, och hade det inte varit för leverpastejen så hade det nog fått vara!




Här försöker jag mig på den ultimata utmaningen: Rallylydnad i stereo, med två hundar.



Här är ett utmärkt exempel på uschlig kommunikation. Jag: Kom igen nu Hampus, nu kör vi banan och äger Sessi. Hampus: Nej, tack, ingen mer leverpastej för mig. Släpp det där snöret och låt mig springa och leka med Trixie.



Alltså lånar jag dotterns hund i stället. Se så duktig hon är!

Happy saturday!

Det höll på att gå riktigt illa. Dottern hade nog frågat mig tjugo gånger om jag hade vägbeskrivningen klar för mig, alltså hur vi skulle hitta till sssk:s utställning i Eskilstuna igår.
"Jadå!" försäkrade jag. "Inga problem!"

Men när jag hoppade in i bilen och skulle börja beskriva vägen för chauffören, dotterns pojkvän, så insåg jag att någonting var fel. Fruktansvärt fel! Jag hade tänkt på Enköping hela tiden, inte Eskilstuna, och plötsligt hade vi inte alls gott om tid, som jag trodde, utan vansinnigt bråttom om vi inte skulle missa Sessis debut i en riktig utställning. Väglaget var inte det bästa, och utanför Södertälje hade det hänt en olycka, så där fick vi lugnt stå och vänta. Fast lugn var det sista jag var! Jag kunde inte ens koncentrera mig på melodikrysset! Vi fick sms från Anne som redan var på plats och som undrade var vi var. Hon skulle hjälpa oss med att få Sessi utställningsklar, vi hade ju fuskat lite litegrann med hennes öron eftersom de inte vill resa på sig.

I samma ögonblick som bedömningen av juniortikarna började kastade vi oss in genom dörren.
"Var är nummer 119?" undrade tävlingssekretaren.
"Här!" skrek vi.
Sessi och Frida kastade sig in i ringen. Jag hämtade nummerlappen, sprang in med den till dottern.
"Godis!" väste hon till mig. Jag sprang och hämtade godis och utställningskopplet och kutade in med det i ringen. Då kom Anne farande.

"Så där kan hon inte se ut!" sa hon, tog hunden under armen och kutade till sitt hörn och gjorde Sessi fin. Under tiden bytte dottern ut sina vinterkängor mot ballerinaskor. Lagom tills domaren skulle titta på henne var hon klar. Dottern visade upp sin hund, men domaren hade tydligen en dålig dag, för hon fick ett blått band. Nåja, det går säkert bättre nästa gång.

Fast öronen vill verkligen, verkligen inte stå upp. Anne tittade bekymrat på dem och sa:
"Ni kanske ska satsa på lydnaden?"
Vi får se hur vi gör....

För Hampus gick det desto bättre. Domaren älskade honom och han vann unghundsklassen och kom fyra i bästa hanhund. På slutet fick han också vara med i uppfödargruppen och då vann hans grupp. Det allra roligaste var den fina kritiken han fick: Should have a very bright future! Kul, kul, kul! Så just nu tror jag faktiskt att Hampus leder tävlingen.


Idag är min vovve riktigt trött efter den långa dagen på utställningen. Men tänk, han är inte mallig alls, det är bara jag som är!
Happy sunday!

Vem har finaste hunden?
Dottern lever ju fortfarande i illusionen att det är hon, och igår fick hon ett massivt medhåll av domaren Jahn Stääv på den inofficiella utställningen i Sollentuna som arrangerades av Cavalier-sällskapet. Massor av valpar under året hade samlats tillsammans med sina nervösa hussar och mattar, för att borstas, kammas och visa upp sina vackraste sidor för domaren. Han var verkligen trevlig, förklarade tålmodigt för alla utställningsovana hundägare vad han ville att de skulle göra, och sa vänliga saker om alla hundarna, och berättade klart och tydligt för ägarna vad som avgjorde att den en hunden vann över den andra.

Oj, vad pirrigt det var. Vi fick vänta länge på vår tur, och under tiden hann dottern få panik både en och två gånger när hon fick syn på alla fina sheltisar.
"Titta vad snygg den är! Ska vi tävla mot den där?!"
"Lugn, bara, Sessi är jättefin," försökte jag lugna henne, men det var ju inte utan att man undrade lite ibland.



Till slut var det ändå dags att gå in i ringen. Sessi var jätteduktig och sprang så vackert att domaren blev helt betagen. Vips hade han utsett henne till bästa tik!

Det var bara en hanhund med, och när de tävlade tillsammans såg man att domaren inte kastade många blickar på hannen. Han hade bara ögon för Sessi! Vips, hade hon blivit Bäst i rasen.



Madicken och Lisabeth var där. De tyckte det var jättekul att titta på alla hundarna. Madicken och hennes pappa, min bror, var tvungna att sticka alldeles innan Big-finalen, men Lisabeth vägrade röra sig ur fläcken.
"Nej!" sa hon och såg strängt på sin pappa.
"Hon får gärna stanna här med oss," sa jag. Det gjorde hon.

Så var det då dags att tävla om Bäst i gruppen. Det blev en riktig nära-döden-upplevelse för Sessi när hon fick för sig att Welsh Corgin bakom henne tänkte äta upp henne. Hon kastade sig framåt, men där stod en gigantisk belgisk vallhund. Hon visade inte upp sig särskilt snyggt, men slutade ändå på andra plats.

Dottern och jag svävade på små moln! Tänk att det kan vara så roligt att vinna! Ja, vi vet att det bara var en inofficiell utställning med 10 deltagande sheltisar. Men ändå!

Om två veckor fortsätter striden i Eskilstuna. Då ska båda hundarna vara med på rasklubbens utställning och tävla mot 180 sheltisar. Det blir värre det, men eftersom vi har enats om att vi har de två finaste hundarna i världen, så borde det inte vara några svårigheter.



Den här snyggingen går ju inte heller av för hackor!

Happy sunday!

Min dotter påstår att hennes hund är sötare än min! Faktum är att hon hävdar att Sessi är sötare än alla andra hundar  som finns. Ödmjukhet är inte hennes starkaste sida! Men när man ser den här bilden blir man ju lite tveksam förstås. Hon kanske rent av har rätt? 




På måndag kväll ska vi börja på rallylydnadskurs. Det ska bli himla kul. Det finns tydligen en lokal där vi kan vara inomhus, vid Täby Galopp. Det är inte så dumt, eftersom det brukar bli slagregn och snöstorm varje gång vi går på kurs för Susanne.

Det ska bli riktigt kul, eftersom min hund kommer äga dotterns hund. Tror jag... Hoppas jag... Min vovve är just nu ett-och-ett-halvt år och  tror att han är kung av världen. En dagen är han sveriges lydigaste hund, nästa dag ser jag bara hans lilla glada bakdel försvinna upp i skogen, på jakt efter snygga tjejer, älgar eller gud vet vad. När han har rymt klart kommer han glatt tillbaka, tar emot lite bannor och skuttar sedan raskt iväg igen. Med hjälp av Susanne och kycklingbitar ska jag nog få ordning på honom igen. Tror jag...

Happy saturday!

Det märkligaste som hände på min resa var, att på hemresan upptäckte jag att min mage var mycket knögligare än den var på ditresan. Jag hade fått minst en extra valk som jag egentligen inte alls behövde. Men jag vet vad den bestod av: chokladcroissanter! Vad är det med resor som får en att tro att chokladcroissanter skulle vara en del av en bra frukost? Inte skulle man direkt få för sig att äta det hemma? Inte dricker man vin varje dag eller smäller i sig lite chips för att inte tala om alla ostar av olika smaker som man smetar på en baguette eller en smaskig foccacia. Till slut började jag längta efter linssoppa, eller något annat hederligt som faktiskt tillför kroppen någon typ av näring.

Annars måste jag säga att livet faktiskt är lite enklare, trevligare och mysigare under en palm vid en pool, än pulsande i snö på väg till jobbet. Inte för att jag direkt klagar på vintern, om det nu måste vara vinter så ska det absolut vara som nu i år. Men ändå. Sol och bad blir liksom aldrig långtråkigt.

Jag gillar faktiskt kanarieöarna, även om det är en riktig turistfälla från början till slut. Jag hamnar liksom i ett tillstånd där jag ler överseende mot den käcka reseledaren i 20-årsåldern som på allvar föreslår att jag ska betala en förmögenhet för att åka på sightseeing till en liten by där jag ska få titta på gamla kanariska farbröder och tanter. "Men det ingår ett glas vin också!" säger hon med ett stomatolglimmande leende.

"Nej tack," säger jag bara med en belåten suck när jag glider ner i solstolen, knäpper på mp3:n med min favoritmusik  och sjunker in i en spännande pocketbok. Och så ligger jag där ända tills maken släpar mig till vår terass där han har dukat fram ost, vin och gott bröd.

På kvällen klär jag mig lite fin och tar på sommarskorna, trots att jag vet att jag får skavsår av dem, och så drar jag ner på stan där jag bara glider förbi inkastarna smidigare än Sandra Bullock förbi en papparazzifotograf, och så sjunker jag ner på favoritrestaurangen och beställer in en sangria som jag smuttar på medan jag tankfullt begrundar kvällens meny.

Nästa dag är likadan, ända till den fruktansvärda dagen när jag inser att det är dags att åka hem imorgon. Jag börjar genast fundera ut alternativa planer, alltifrån att bryta benet till att köpa ett gammalt hotell, rusta upp det och driva det på familjebasis. Hela min familj ställde sig dock kallsinniga till alla mina förslag. Ett tag övervägde jag faktiskt vad en hotellstäderska egentligen tjänar. Om jag säljer huset borde jag klara mig några år i alla fall.

Men sen kommer jag hem, och det är faktiskt inte så hemskt. I skolan möts jag av en hög med ungar som kramar mig i en halvtimme, medan de mumlar in i min mage:"Du får aldrig, aldrig åka bort mer!" Och min säng är faktiskt den skönaste säng som finns, och Hampus och Sessi blev så glada så glada, även om de hade levt loppan medan vi var borta. Så tja, hemma är väl bäst dårå! Eller nåt...

Nu åker jag en vecka till kanarieöarna, det ska verkligen bli härligt, härligt, härligt. Visserligen är vintern helt underbar just nu med massor av snö och rimfrost på träden, men det finns inte mycket som slår att ligga i bikini bredvid poolen. Dessutom följer hela familjen med så jag får rå om, fnissa med och snacka strunt med mina härliga ungar innan de försvinner till studier och annat. ALLA UTOM HAMPUS OCH SESSI!!!!! De är på "hundkollo" hos Hampus uppfödare. Attans vad jobbigt det var att lämna bort de små gullgrisarna. Och man kan inte ens förklara för dem att vi snart kommer och hämtar dem igen.

Hampus och min träning går inget vidare faktiskt. Vi går och myser omkring i skogen mest faktiskt. Eller, som igår, så åker vi skidor ihop. Det är faktiskt riktigt trevligt tycker Hampus, som gillar när jag rör mig lite fortare än vanlig promenadtakt. Men jag blev lite förvånad faktiskt, när jag loggade in på Brukshundsklubbens sida och fick syn på en bekant liten voffsing. Där var jag och Hampus! Så här malliga blev vi när det gick så bra för oss.


Vilken dag som helst så ska vi i alla fall ta tag i träningen och sätta fart igen. Jag har åtminstone loggat in på tävlingskalendern, för jag tänkte ta med mig Hampus så han får vänja sig vid atmosfären på tävlingar.

Happy monday

Livsväg 6, den ansvarsfulla bohemen:
Sexor trivs allra bäst i vackra miljöer där det råder harmoni. Det egna hemmet har en stor betydelse för dem, där tillbringar de mycket tid. En dålig egenskap kan vara att de lägger sig i vad andra gör alltför mycket.

Som sexa är du troligen kreativ och har en förkärlek till konst. Du är duktig på att skapa balans omkring dig, vilket är till hjälp när du samarbetar med andra människor. Att vara den som har stort ansvar har du ingenting emot, och detta tillsammans med att du är så välbalanserad skulle göra dig till en bra lärare. Dessutom har du en röst som tilltalar de flesta. Du är även lojal och avskyr orättvisor. De vänner du har behåller du troligtvis hela livet. För dem ställer du gärna upp om de behöver goda råd.

Du kan vara väldigt moraliserande och ha synpunkter på sådant som du egentligen inte har med att göra. Detta är något som andra kan irritera sig på. Även en viss tendens till oro över småsaker kan vara negativt.


http://cgi.ditthoroskop.nu/se/

Jaha, om inte jag har svininfluensa, då vet jag inte vad. För jag är riktigt risig och så himla hostig. Min fina, söta lilla vovve tycker hemskt synd om mig. Ligger vid mina fötter och tjatar inte på att leka eller gå ut eller någonting. När jag gick med honom till brevlådorna och tillbaka vankade han sakta, sakta, som en pensionärshund, och var så noga med att jag skulle orka följa med honom.
Grannen kom förbi och frågade om de fick låna honom på en skogspromenad. Det fick de så klart, och jag fick det här fina kortet på Hampus i den sällsynta novembersolen.

Det är november. Det är mörkt och kallt. Som hundägare hamnar man lätt på livets skuggsida så här års. Tappert snubblar man fram över stockar och stenar för att hunden ska få sin dagliga dos av motion och slippa knata runt på asfaltsvägar hela tiden. De enda man möter då är andra hundägare som plötsligt dyker upp som mörka skuggestalter i mörkret. Man småpratar en stund med någon man inte kan se och som man inte känner till namnet på. Det är bara Dogges husse och dalmatinerns matte. Om man mötte dem på ICA utan hund skulle man antagligen inte känna igen dem. Man har ju knappt sett dem i dagsljus. Ändå är min största skräck att jag ska krocka med en älg. Jag vet ju att de finns där och jag vet också att de knappast skulle kliva åt sidan för mig och min lilla hund. Det är nog inte så kul att stöta in i dem. Jag undrar vad de gör om det blir en närkontakt av tredje graden. Stångas formodligen, usch ja!

För övrigt kan jag bara rekommendera att köpa regnoverall till sin hund om man gillar hundar som står blickstilla och vägrar röra sig om de hör minsta lilla prassel, och som stirrar på en med hatisk blick. Jag gillar det inte och har därför hängt (den svindyra) overallen längst bak i garderoben.

Happy Tuesday!

Hundar blir verkligen galna av dammsugare, jag undrar varför. Hampus har lagt märke till att dammsugaren liksom gnisslar till ibland, och på något vis lyckas han åstadkomma exakt samma ljud när han vilt skällande jagar dammsugarmunstycket. Om jag stänger in honom nånstans står han och skäller som en galning. Han blir helt överlycklig när jag ska dammsuga. Äntligen händer det något riktigt kul!

Klart att jag kan säga åt honom. Då sätter han sig i ett hörn och tjurar en stund, innan jaktinstinkten tar över och han kastar sig över dammsugaren igen.

Idag ösregnar det och jag kanske får användning för regnoverallen jag köpte till honom. Den är inte hans favorit, så jag använder den rättså sparsamt faktiskt. Men idag är en typisk sån dag när det passar strålande att få hem en hyfsat torr hund i stället för en genomblöt efter promenaden.

Happy saturday!

Igår hade jag en riktigt spännande dag i skolan. Först försökte jag prata om fred med barnen, men de ville bara prata om fredag, och då hamnade vi i fredagsmys, och hur jag än försökte så lyckades jag inte komma ur den fällan. Kände mig som Sven Melander...
"Tror ni att alla barn på jorden får ha fredagsmys med sina föräldrar?" frågade jag.
Alla barnen började skratta.
"Ja, det är så klart!"
Då börjar en pojke gråta hysteriskt.
"Vi har inte fredagsmys i min familj, vi  har lördagsmys i stället"
Alla tyckte förfärligt synd om honom. Gatubarnen i Peru var det bara jag som tyckte synd om. Vi lämnade raskt det ämnet.

Lite senare råkade jag säga att jag tyckte att barnen i klassen var så härliga. Då räckte en flicka upp handen och sa:
"Då måste jag få säga en sak! Jag tycker att du är en himla härlig fröken!"

När vi satt och åt lunch frågade en flicka mig om jag skulle vara deras fröken i tvåan också. Jag har ju inga särskilda planer, men det är ju alltid dumt att lova för mycket så jag sa:
"Ja, det tror jag nog. Om inte Hollywood ringer förstås!"
Barnen stirrade på mig.
"Vad är Hollywood?" frågade en pojke.
Jag förklarade.
"Varför skulle de ringa till dig?" frågade de sedan. De var djupt allvarliga.
"Tja, de kanske vill att jag ska vara med i nya James Bond-filmen. Jag skulle kunna vara en rysk skurk, kanske. Eller Bondbrud om nya James Bond är väldigt kort och de vill att han ska se lång ut..."
"Jaha" sa barnen och fortsatte att äta alldeles tysta.
"Skulle du tycka det vore roligt?" frågade en flicka efter en stund.
"Tja," sa jag. "Att vara rik och berömd, jodå, det skulle nog vara kul."
"Jaha" svarade barnen, "då får vi se hur det blir då?"
"Jag kommer nog vara er fröken i tvåan också, " sa jag och önskade att jag inte hade försökt skämta till det. Jag har  ju trots allt jobbat med barn i tjugo år och borde veta bättre.

Happy saturday!