malinrosa

Kom just på att jag har en kategori som heter hälsa. Den har jag inte använt på himla länge, så nu är det dags! Vad har jag att berätta som är så hälsosamt, undrar ni kanske. Jodå, förutom hundpromenaderna som forskningen visar är sååååå nyttiga, skyddar bla mot cancer, så har jag faktiskt åkt skidor.  Jag blev så inspirerad av vasaloppet i söndags, att jag faktiskt gick ut i garaget och hämtade skidorna, upp på vinden efter pjäxorna, bort till grannen och tjatade på henne, och sen bar det av.
Alldeles intill där jag  bor finns en sjö, och på den finns spår. Ett varv är ungefär 5 km. Massor av folk var det, och spåren var rättså isiga och trista, men det kändes ändå rätt bra. Vi försökte minnas när vi åkte skidor sist. Tror faktiskt inte det blev en enda gång förra vintern, pga snöbrist och vintern innan dess var de kanske två veckor man kunde åka. Men för tre år sedan åkte jag faktiskt en hel del. Det värsta med att åka skidor är bara alla farbröder i 70-års åldern som bara visslar förbi en stup i kvarten. Man kan ju bli förkyld i det vinddraget! Och så att jag trillar omkull i varenda nerförsbacke. Riktigt jobbigt när man har en gubbe som flåsar en i nacken också!
i alla fall, vädret  var helt underbart, och jag susade fram i spåren. Efter ett varv frågade jag min granne om vi inte skulle ta ett varv till. Hon undrade vänligt om jag var sjuk i huvudet, tog sina stavar under armen och knatade hem. Det gjorde inte Brunett-Anette! Hon gav sig glatt av ett varv till. Det gick ändå ganska hyfsat, även om jag fick stanna ett par gånger och pyssla lite med utrustningen, och för att titta efter min kompis. Jag visste ju att hon hade gått hem, men det visste ju inte de andra där på sjön. Jag såg inga tecken på att någon brydde sig, men man vet ju aldrig.
Den sista kilometern började jag undra om inte min grannes diagnos av min psykiska hälsa var helt korrekt. Men jag tog mig hem i alla fall. Sen låg jag död i soffan hela resten av den dagen.
Igår vaknade jag med fruktansvärda smärtor. Det är ljumskarna som är värst. Tydligen har man någon typ av muskler där. Att köra bil är en plåga. Varje gång jag måste lyfta benet för att växla jämrar jag mig högljutt. En gång vägrade jag att bromsa in. Gasade i stället och försökte hinna före en taxi i en korsning där jag mycket väl vet att han hade företräde. Men jag visste ju hur ont det skulle göra att lyfta benet till bromsen. Nåja, jag överlevde med nöd och näppe, men någon bra idé var det nog inte. Tycker folk i trafiken borde ta hänsyn till människor med mördande träningsvärk.
Happy Tuesday!