malinrosa

I morgon är det dags för nobelprisutdelning och efterföljande bankett. De tjusiga gästerna anländer till festen med stora förväntningar. Efter att ha arbetat hårt är det nu dags för belöningen, det eftertraktade nobelpriset i litteratur! Det finns olika kategorier som de tävlande bedöms i: Bästa omslag, bästa handstil, spännande historia, roligast historia osv. Vinnarna av de prestigefyllda priserna kommer att överösas med diplom och gelehallon. Därefter kan festen börja. Det bjuds i år på den svenskaste av alla svenska rätter: Bullar och saft!
Jag pratar naturligtvis om skolans egen tävling där alla är vinnare. Nobelpriset är ju verkligen något man kan vara stolt över som svensk, och som lärare är man ju lite korkad om man inte drar nytta av det magiska och spännande skimmer som omger den här dagen. Tänk vad barnen har haft roligt idag. Kan ni tänka er 30 stycken nioåringar som skriver och skriver, från klockan åtta på morgonen till klockan två på eftermiddagen, och sedan frågar om de inte kan få ta hem och jobba hemma? Vad tror ni man som fröken svarar på det? "Jag vet inte, gå hem och skriva på din fritid, det låter inte som en bra idé!" Knappast! "Okej, skriv så mycket du vill." Är det något jag aldrig har nekat barn att göra så är det att skriva. Oftast brukar jag neka dem saker som: ha mössa på sig inomhus, och kalla sina kompisar för cp-ungar.
Några har ägnat mycket tid åt att försöka vinna pris i snyggast handstil. Andra har satsat järnet på omslaget. En pojke skrev så pennan glödde, massor av sidor, sen slängde han snabbt ihop ett omslag av papper han hittade i pappersinsamlingen.  Jag frågade honom om han tävlade i kategorin Snyggast omslag, men han bara stirrade konstigt på mig och sa lite övertydligt: "Nej, mest spännande och läskiga historia!"
Vad sa de nu på lärarhögskolan: Aldrig, aldrig, aldrig vara ironisk mot barnen! Nu ska jag plocka fram fina festklänningen och lite glitter!
Happy tuesday