malinrosa

Jag var på fyrtioårsfest i helgen ute i Roslagen, på Ljusterö. Det var verkligen härligt, fint väder, och jag träffade en massa folk som jag gillar, men som jag träffar alltför sällan. Jag satt och pratade med en tjej som jobbade som förskolechef sen ett år tillbaka, det var verkligen spännande att höra om hur hennes jobb var, men plötslig tappade jag tråden när jag såg att min man stod en bit bort och pratade i mobiltelefon. Jag såg genast att något hade hänt, så jag gick bort och lyssnade.

Det visade sig vara sonen som har kört i diket. Han var ok, men chockad, det hade alldeles nyss hänt och han ringde sin pappa det första han gjorde. Det kändes jobbigt men inte så farligt ändå. Det är ju sånt som händer när man nyss tagit körkort. Men hur gjorde vi nu? Jag hade druckit vin och kunde inte köra. Maken hade druckit några öl och kunde kanske köra om ett tag men borde inte. Hur som helst skulle det ta lång tid innan vi var hemma eftersom vi var tvungna att åka färja. Men jag ringde min bror och hans fru kunde hjälpa till, och maken ringde dottern och hennes pojkvän åkte och hämtade sonen och skjutsade honom till sjukhuset. Även om han inte verkade skadad så var det ju viktigt att han blev kollad ordentligt.

Men hur hade det gått med bilen? "Den ligger på taket." berättade maken. Nu slutade min hjärna fungera. Hur kunde den ligga på taket när han bara hade kört i diket? "Glöm bilen, den finns inte längre", sa  maken sedan. "Usch var den så skadad?" tänkte jag, men det kändes ändå varken viktigt eller intressant. Huvudsaken var ju att sonen hade klarat sig. Inte förrän nästa dag  när jag kom hem så fattade jag vilken riktig olycka det hade varit. Dotterns pojkvän hade tagit kort på bilen. Den var mos! Bärgaren hade kört den direkt till skroten. Och där  i hade pojken suttit upp och ned, klättrat ut genom ett fönster och hade bara en liten skråma i pannan och en på lillfingret!!!

Vi åkte ut till olycksplatsen jag och maken och plockade upp det värsta glassplittret och  skräpet från diket. Det var ren och skär terapi! Rätt som det var fick jag en flaska smultronloka i handen av maken. Den hade jag köpt dagen innan när jag åkte till Arlanda för att plocka upp släktingar. Det kändes overkligt att hitta den flaskan i ett dike med svarta bromsspår framför.

Nu är jag bara så tacksam! För att det inte blev värre, för att jag har ett nätverk av underbara människor som hjälper mig när jag sitter på en skärgårdsö och dricker vin, för att man kan åka buss eller cykla och för att det är sommar och jag inte har några särskilda tider att passa.

Förresten fyllde Hampus ett år igår, men det var ingen som hade lust eller tid att fira honom. Jag sa grattis, och han såg lite glad ut, men det gör han ju nästan alltid. I present ska han få åka till veterinären och bli vaccinerad. Önska mig lycka till på bussen med en glad ettåring och en liten tremånaders valp i värmen. Det blir ett spännande äventyr! Men vadå, det hade kunnat bli så mycket värre.

Happy monday!