Skriet från vildmarken!
Ju mer jag vandrar runt i skogen med kissnödig valp, desto mer inser jag att jag inte alls bor i stan, utan i rena rama vildmarken... Häromdagen lyssnade vi på skällande rådjur på morgonen, men det var ingenting mot vad som hände i kväll. För bara en liten stund sen, jag är fortfarande helt andfådd! (Kanske säger mer om min kondition än något annat, men ändå).
Vi gick i skogen, och jag tänkte på hur bra det är att det är snö ute, för då ser man ju tillräckligt bra för att kunna åtminstone treva sig fram i skogen. Även om mitt mörkerseende bara plötsligt upphörde att finnas till den dagen jag fyllde fyrtio. I alla fall, rätt som det är stannar Hampus på hundvis och gruffar in mot kraftledningsgatan som går nära mitt hus. Jag funderar inte så mycket på det, eftersom jag inte ser något, utan lyssnar i stället på ljudet från den nya motorvägen som invigdes för ett par månader sedan.
Då reser sig plötsligt en skugga som jag tror är en sten och blir till en två meter hög jävla älgjävel!! Jag svimmar nästan av skräck. Men inte nog med det, plötsligt börjar det knaka och braka i skogen bakom mig, och tror ni inte att älgens kompis står där och stirrar ilsket på oss!! Jag går snabbt igenom allt jag vet om älgar, det går fort för det är inte mycket. Men jag har hört nåt om att man inte ska komma mellan älgkon och kalven. Det är inga kalvar det här, men jag vet inte hur noga älgar är med sånt där. Jag tänker inte stanna och ta reda på det.
"Hampus! Kom, vi ska hem!" piper jag och försöker låta calm and assertive, som Cesar säger. Det går så där, men Hampus förstår innebörden, gläfser ett par gånger för att visa älgarna vem som bestämmer, och sen sätter vi världsrekord i att springa hem. Rätt över grannarnas tomter, men jag tror att de skulle visa sig förstående om de visste vad som hade hänt. Hela tiden hör jag brakandet av älgklövar bakom mig, och riktigt känner hur älgmularna flåsar mig i nacken. Men det kan ha varit inbillning... Hampus är i alla fall jätteglad, han tycker det är kul att det äntligen blir lite fart på promenaden.
Väl hemma dunsar jag ihop på dörrmattan och känner hur tacksam jag är för att leva. Jag berättar hela historien för sonen, han tar ögonen från dataskärmen i en tiondelssekund och säger:
"Oj, oj då!". Men han vet inte hur det känns att bli jagad av älgar. Eller jagad och jagad, men ni förstår vad jag menar!!
Happy friday!
Vi gick i skogen, och jag tänkte på hur bra det är att det är snö ute, för då ser man ju tillräckligt bra för att kunna åtminstone treva sig fram i skogen. Även om mitt mörkerseende bara plötsligt upphörde att finnas till den dagen jag fyllde fyrtio. I alla fall, rätt som det är stannar Hampus på hundvis och gruffar in mot kraftledningsgatan som går nära mitt hus. Jag funderar inte så mycket på det, eftersom jag inte ser något, utan lyssnar i stället på ljudet från den nya motorvägen som invigdes för ett par månader sedan.
Då reser sig plötsligt en skugga som jag tror är en sten och blir till en två meter hög jävla älgjävel!! Jag svimmar nästan av skräck. Men inte nog med det, plötsligt börjar det knaka och braka i skogen bakom mig, och tror ni inte att älgens kompis står där och stirrar ilsket på oss!! Jag går snabbt igenom allt jag vet om älgar, det går fort för det är inte mycket. Men jag har hört nåt om att man inte ska komma mellan älgkon och kalven. Det är inga kalvar det här, men jag vet inte hur noga älgar är med sånt där. Jag tänker inte stanna och ta reda på det.
"Hampus! Kom, vi ska hem!" piper jag och försöker låta calm and assertive, som Cesar säger. Det går så där, men Hampus förstår innebörden, gläfser ett par gånger för att visa älgarna vem som bestämmer, och sen sätter vi världsrekord i att springa hem. Rätt över grannarnas tomter, men jag tror att de skulle visa sig förstående om de visste vad som hade hänt. Hela tiden hör jag brakandet av älgklövar bakom mig, och riktigt känner hur älgmularna flåsar mig i nacken. Men det kan ha varit inbillning... Hampus är i alla fall jätteglad, han tycker det är kul att det äntligen blir lite fart på promenaden.
Väl hemma dunsar jag ihop på dörrmattan och känner hur tacksam jag är för att leva. Jag berättar hela historien för sonen, han tar ögonen från dataskärmen i en tiondelssekund och säger:
"Oj, oj då!". Men han vet inte hur det känns att bli jagad av älgar. Eller jagad och jagad, men ni förstår vad jag menar!!
Happy friday!
Kommentarer
Postat av: Annica
älgar är STOOOOORA!!! har bdu sett huggtänderna? livsfarligt!
Postat av: Marketta
Oj, hade nog reagerat likadant. Vi kom ju ganska nära älg i höstas när vi var och tittade efter svamp. Tack och lov såg maken den före hundarna, så vi tvärvände innan älgen såg oss.
Postat av: Millie
Har du också stött på dem. Det gjorde jag och voffan i våras och jag fick allt rätt långa ben jag med. De är finast på långt avstånd tycker jag. Gärna med ett högt staket emellan.
Kram
Millie
Trackback
