malinrosa

Jaha, då kan jag pricka av det i protokollet. Jag har klappat en pitbull! Egentligen är jag nog inte särskilt hundrädd, inte ens efter tre avsnitt av galna hundar i "Hundcoachen", för när det kom två lösa rottweilers och en pitbull mot mig idag i skogen, så trodde jag nog aldrig på allvar att jag faktiskt skulle dö. Lite snabbt kollade jag i huvudet om mina affärer var i ordning, och förutom en liten skuld på ICA-kontot kändes det rätt lugnt. Försäkringar har jag också. Så jag stramade upp mig och gick rakryggad rakt in i faran.
Ägaren ropade på sina hundar, de struntade nästan helt i det, för de var verkligen nyfikna på vad jag var för en.
"Är du hundrädd?" ropade han.
"Inte om de är snälla," svarade jag.
"De är jättesnälla," sa han.
Det var de också, de hoppade inte ens, de bara nosade, och ville bli klappade. Faktiskt var de jättefina. Kanske borde skaffa en rottweiler? Nä, skoja bara, en collie blir perfekt för mig.
När min morfar började bli gammal, och hans schäfer just hade dött så hade vi en hunddiskussion med honom. Han var hundtränare och jobbade på brukshundsklubben och tävlade med schäfrar, men när han började närma sig åttio tyckte vi att han kanske borde skaffa sig en katt i stället. Eller åtminstone en liten hund. Han stirrade på oss som om vi hade föreslagit att han skulle ta en tripp till månen. Men efter att ha funderat en stund sa han:
"Ni har nog rätt. Jag är nog för gammal för en schäfer. Det är ju väldigt krävande hundar."
Vi andades ut. Men sen fortsatte han:
"Jag ska nog skaffa en lättare hund. Kanske en rottweiler?"
Det blev ingen mer hund alls för honom. Han blev sjuk och dog kort efter det. Kanske var det kroppen som sa ifrån när den inte fick sina fyra-timmars skogspromenader varje dag som den var van vid.