malinrosa

En sån härlig morgon jag hade. Lugnt och fridfullt och gott om tid hade jag. Tänkte jag skulle cykla iväg till skolan så jag var där i god tid innan morgonmötet, i stället för att dundra in med andan i halsen, svettig och andfådd som jag brukar. Just som jag hade borstat tänderna och i stort sett var redo att ge mig iväg, då börjar mina barn tjafsa. De tjafsar vilt om vem som ska ha moppen, och båda två kommer dö, avlida, drabbas av fruktansvärda missöden samt komma försent om inte just de fick ha moppen. Som den goda moder jag är skulle jag bara gjuta lite olja på vågorna, sprida lugn omkring mig och hjälpa dem att lösa problemet på ett diplomatiskt och demokratiskt sätt. Tjena!

När jag la mig i det hela var det som att slänga in en dunk med bensin över glödande kol! Med ett vilt VOFF! blev allting hundra gånger värre. Alla mina förslag till lösningar gjorde bara saken värre och värre, tiden gick, jag insåg att jag skulle komma försent. Dottern dundrade in på sitt rum, sonen kastade sig på en cykel, men naturligtvis var det punka på bakhjulet, jag började svettas innan jag ens en gång kommit iväg.

Jag gjorde det enda raka. Jag gav mig av. Efter en liten stund kom sonen farande förbi mig på sin moped. Jag kom bara ungefär fem minuter för sent till morgonmötet, svettig och andfådd och osminkad for jag in och blev hälsad av mina kollegor med häftiga applåder. Efter en timme ungefär fick jag ett sms från dottern som var överlycklig för att hon hade fått MVG på provet i italienska. Uppenbarligen hade hon också tagit sig till skolan.

Aldrig mer ska jag gå emellan när de tjafsar!